Allt är relativt

 Idag på morgonen slogs jag igen av vilken förmån jag har av att få jobba med det jag gör.

Igår hade vi filmvisning för och levande musik av en Ingrid. Ingrid Bergman skulle fyllt 100 år igår, vilket väl ingen missat, och Ingrid Sahlica, döpt efter Bergman, spelade till hennes ära i ett fullsatt Filmhus. Vi var tvungna att visa filmen ”En kvinnas ansikte” från 1938 i både Bio Victor och Bio Mauritz.

Samtidigt startar filmhösten med många fina svenska titlar. Uppmärksamheten runt dokumentären ”Jag är Ingrid” kommer säkerligen följas av motsvarande uppmärksamhet runt dokumentären ”Taikon”. Vid sidan av det Berlinale-vinnarna ”Flocken” och ”Min lilla syster”.

Till det kommer komedier av Helena Bergström och Lisa Siwe, om kärlek förstås. Kay Pollaks ”Så och på Jorden” handlar väl också om det, kärlek till livet även om det inte är en komedi.

Svensk film har inte nått några stora siffror på bio i år, men framgångarna har verkligen inte uteblivit. Nu gäller det att få mer framgång, vilket skapandet av en ny filmpolitiken ger ramen för. Jag hoppas mycket på hur vi alla gemensamt bygger den kommande filmens möjlighet till hög kvalitet, oavsett genre. Jag pratade med Christina Herrström som skrivit manus till ”1000 gånger starkare”. En film som hon fortfarande, fyra år efter premiär, reser med utomlands. Och som säkert har setts av hundratusentals skolelever.

För att film berör blev jag återigen så medveten om när jag härom veckan var på filmfestival i Sarajevo. Där mötte jag Aida Belic, som bland annat gjort filmerna Snijeg och Djeca. Båda hennes filmer har varit i Cannes, Snijeg vann Grand Prix i Critique de la Semaine och Djeca fick pris i Un Certain Regard. Vi satt båda i en jämställdhetspanel anordnad av Europarådet. Vi pratade förstås jämställdhet, men även livssituationen i Sarajevo och på Balkan. Alla filmer från Balkan som jag såg speglade kriget på ett eller annat sätt. Aidas blick på dramat kvinnorna, som förlorat så mycket, har jag aldrig sett förut. Vi är verkligen lyckligt lottade i Sverige som är så förskonade från att förlora våra familjemedlemmar eller behöva fly.

Vi fastnar oftast i hur många som sett en film på bio i Sverige. Det är viktigt för affären. Men vi glömmer fortfarande hur film kan färdas internationellt eller hur många som fått se den i skolan. Jag frågade en gång min kollega Roland Teichmann på Österrikiska Filminstitutet hur stor marknadsandel Österrikisk film har i sitt hemland (jag vet nu, ca 7%). Han bara skrattade och sade, Michael Hanekes filmer ses inte av så många österrikare, men av miljontals människor världen över.

Allt är relativt.

Nystart på hösten

Sällan har väl ordet nystart passat så bra in på en höststart. Det är under hösten det kommer klarna hur den nya filmpolitiken kommer te sig, och hur den kommer finansieras.

Under sommaren har vi alla knåpat på våra remissvar på kulturdepartementets promemoria Framtidens filmpolitik DS 2015:31.

Vårt remissvar hittar ni här.

En hel del bevakning har det blivit i DN här och här. I GP här, bland annat efter en debattartikel från branschrepresentanter

Och mer debatt har det varit. Hynek Pallas kritiserade vår undersökning om vilka som får synas framför kameran, med svar från Hjalmar Palmgren. Jag tillfogade hur vi menar att jämställdhet och breddad representation skapar kvalitet när jag var med i Värvet. Att kvaliteten inte gick förlorad på grund av vårt jämställdhetsarbete (för första gången var hälften av alla regissörer i årets höstpremiärer kvinnor) kan man förstå bland annat av faktumet att inte mindre än två av filmerna vann Kristallbjörnen i Berlin i år. Däremot visade höstpresentationen också på bristen på breda publikfilmer som faktiskt når en bred publik. Något som förhoppningsvis rättas till när Automatstödet förändras. Jag håller inte med DNs Kristofer Ahlström att filmen är nervös, däremot lider den brist på pengar och visioner.

Så en nystart behövs för hur vi ska skapa ett stödsystem som förmår stödja både konstnärliga, smala och breda publikfilmer. Alla med så hög kvalitet som möjligt. Vi har börjat snickra på ett möjligt framtida stödsystem internt på Filminstitutet, men med mycket input från allas remissvar och andra åsikter. Vi kommer så småningom samtala om det med så många som möjligt.

Tillsammans kanske vi kan skapa ett stödsystem vi är nöjda med, så många som möjligt. Nystart!