HURRA HURRA FÖR ALICIA

Det blev en saga för Alicia Vikander, där sagan bara börjat. Den som sett Jag är Ingrid av Stig Björkman och Stina Gardell kan höra Alicias röst som den Ingrid som sökte lyckan i Hollywood och som är den enda svenska skådespelare som fått inte bara en, utan tre, Oscar.

Att vinna en Oscar efter fem år som yrkesverksam svensk skådespelare gör att Alicia i framtiden kommer kunna utveckla sitt konstnärskap, och kanske ha en viss kontroll. Som Lisa Langseth påpekar i bland annat DN så ger denna bekräftelse henne möjlighet inte bara att välja de projekt som intresserar henne, men hon kommer också kunna driva och initiera projekt. Det är en fördel ytterst få har. Alicia har också världen som arbetsfält och språken som sina verktyg. Hon har redan bevisat att hon kan lära sig danska (A Royal Affair) och levererar såväl brittisk som amerikansk accent till synes utan ansträngning.

För svensk film betyder det här att vi återigen får en stjärna att få uppmärksamhet runt. Återigen en bekräftelse att i vårt land finns det talang, begåvning och nya röster. Internationellt har vi redan ögonen mot oss och alla våra röster. Det började (sedan Bergman-eran) med Tomas Alfredsons Låt  den rätte komma in 2008, följdes av Milleniefilmerna, dramaseriernas framgångar. Malik Bendjellouls Oscar för Searching for Sugar Man och följs nu av en Oscar till Alicia. När världen tittar på våra filmer och skådespelare så gör de det med en positiv förväntan, vilket avspeglar sig inte bara i att våra filmer får fina festivalliv. 2015 såldes 30 svenska filmer internationellt, en uppgång med 50%. Det beror förstås på att filmerna är bra och värda att säljas, men för att också uppfattas som bra måste mottagaren vilja se det. Det finns massor som är bra som missas, Alicia sökte ju till exempel fem gånger till Scenskolan utan att komma in…

Så dubbelt hurra för Alicias vinst. Först och främst förstås för hennes egen skull, men även hurra för Sveriges och svensk films skull.

Fel mål?

I tio dagar har Berlinale pågått. Jag var där i fem av dem, som vanligt fem väldigt bra dagar.

I år extra kul med så många svenska filmer. Nio stycken i alla sektioner. Resultatet blev första pris i Teddy Awards för dokumentären Kiki av Sara Jordenö och för kortfilmen Moms on fire av Joanna Rytel. Dessutom fick Kroppen är en ensam plats av Ida Lindgren hedersomnämnanden av både ungdomsjuryn och den internationella juryn på Generation 14plus. Dessutom blev det fina priser till två av de fyra svenska samproduktionerna. Trine Dyrholm fick ta emot en Silverbjörn för bästa skådespelerska för sin insats i dansk-svenska Kollektivet.  Regissören och manusförfattaren Tomasz Wasilewski fick en Silverbjörn för bästa manus för den polsk-svenska produktionen United States of Love.

 Kul och välförtjänt.

Men som Jan Lumholdt skrev i sin krönika ”Svensk film behöver lite solsken” i SvD i fredags, så framhåller vi på Filminstitutet att Sverige hade en film som kom ”så nära huvudtävlingen som man kan komma”. Det var Den allvarsamma leken av Pernilla August som var i officiella sektionen men inte i tävlan.

Skälet till att vi försöker få det att låta som att vi är med i huvudtävlingen är att det står som mål i Filmavtalet att svensk film ska tävla i Cannes eller Berlin varje år. Vi pratar alla om det, att Sverige måste få filmer i tävlan. Men ibland undrar jag verkligen vad den strävan ska vara bra för, annat än av prestigeskäl. Den tävlansfilm jag såg i år, Boris sans Béatrice, var verkligen en erbarmlig pekoral. Om det ska vara den typen av film vi ska försöka få svenska fimnskapare att göra vill jag byta mål.

Men det är klart. Det finns fantastisk film även i tävlingsklasser. Och det är fantastisk film vi vill se. Vi får prata mer om hur vi ska komma dit. Jan Lumholdts recept är att addera mer humor och livsglädje till filmer som också har svärta (som han utrycker det : ”medaljen har en uppsida också, banne mig”) och Bengt Ohlsson efterlyser mer frimodighet.

Vi kommer bjuda in till ett Filmrum om detta; vad tycker vi att riktigt bra film ska innehålla? Är tävlan i Cannes och Berlin det som uttrycker vad som är den bästa filmen? Eller visade alla årets filmer redan var skåpet ska stå, tävlan är inget att sträva efter?

Göteborg från sin bästa sida

Åker hem från ännu ett nedslag på filmfestivalen. Idag träffade jag journalister från världens alla hörn som fått upptäcka Trollywood, möta svenska filmare och höra om svensk jämställdhet. Fått med mig deras glädje och upptäckarlust. De är imponerade av svensk film och svenskt filmklimat!

Förra helgen såg jag däremot film själv. En amerikansk av italienska regissören Luca Guadagnino, ”The Bigger Splash”. Tyckte mycket om. Hör väl hemma mest i kategorin bred kvalitetsfilm, vår efterlängtade position.

Och där är nog varken Måns Månssons ”Yarden” eller Sara Broos ”Speglingar”. Men icke desto mindre är de två så vackra filmer. Bengt Ohlsson gillar nog inte tematiken; arbetarklass och livsöden. Livets utmaningar. Vilket gör att de filmerna verkligen berör, ifrågasätter och reflekterar. Något bra i min värld. Men vi är alla olika.

Jag hann också se ett gäng kortfilm i Startsladden. Vilken nivå! Sällan har väl juryn haft ett så svårt val. Om de filmerna speglar svensk films kvalitet, vilket jag faktiskt tror att de gör, så går vi en ljus framtid till mötes. Bredd i berättelser, humor, svärta och igenkänning.

Nu laddar jag för Berlin. Där har svenska filmare blivit inbjudna till alla sektioner. Vi har nio filmer med, och det är dubbelt så många som resten av Norden tillsammans. Så bort med säck och aska nu. Svensk film är något att vara stolt över! Låt oss se på svensk film från sin bästa sida ett tag.