I år avslutade jag Almedalen med att vara gäst under valven i Domkyrkan i samtal med prästen Jenny Nordberg och biskopen Johan Tyrberg. Där lanserade jag idén om en Kulturkonfirmation, som alternativ till den kristna konfirmationen. För viktiga samtal om existensen, relationer mellan människor och vårt gemensamma samhälle behöver alla. Inte bara de som har en kristen tro.
Idén, som kyrkans företrädare inte kommenterade särskilt, fick jag dels efter årets samtal i Almedalen, där filmen tjänade som utgångspunkt. Men framför allt efter att Akademi Valand så lämpligt redan hade lanserat idén om ett Filmborgarmärke. Märket ska erhållas som bevis på att en lärt sig vikten av att välja när en skapar film och rörlig bild. Välja allt från vinklar och scener till vem som ska få synas. Deras övertygelse är att om en förstår vad många val som görs förstår en också att de filmer en kan se, på bioduk eller på Youtube, är medvetet valda de också. Därmed kan en tolka och kritiskt förhålla sig till det som sköljer över oss.
Även vårt eget seminarium om bildning, kultur och makt stärker mig i tron på film och kultur som bas för viktig samtal. Deltagarna fick som vanligt välja en filmscen för att förklara sig, denna gång om vad som skapat dem som människa och deras syn på samhället.
Helen valde en scen ur Brassed Off, där hennes fackliga engagemang startade. Nisha ur Äta, Sova, Dö som för henne visar bilden av dagens Sverige med klassklyftor och utanförskap men också vänskap. Olov ur 8 kvinnor, som hjälpt honom förstå alla människors särart och att inte döma någon ohörd. Gabriela valde ur Bridesmaids, den första film som visade henne vad det också kan vara att vara kvinna vid sidan av den snygga, smala och sexiga kvinnorollen. Lars slutligen valde en scen ur Breakfast Club, en film han som ensam tonåring i Kuwait såg om och om igen, i igenkänning av allas ensamhetskänslor.
Det blev ett (för kort) roligt samtal om vad som behövs i kittet mellan vetenskaper, människor och politik. De var alla eniga om kulturens roll. Allt begripligt och engagerande för publiken tack var filmernas tydliga språk. På Handels har de till och med infört obligatoriska kulturämnen i ekonomexamen, vilket inte finns för ingenjörer, läkare, jurister eller lärare. Och att lärare på grundskolan och i Kulturskolorna inte ens kan få en fortbildning i att tolka och skapa rörlig bild insåg alla behöver åtgärdas. Svaret på hur det ska ske fick vi inte. Men vi får väl återkomma.
Samma sak när jag var med i ett samtal efter Jessica Nettelbladts fina film MonaLisa Story. Där stod vi, de flesta experter på knark och kriminalitet (Karin Rågsjö, Björn Fries, Magnus Linton, Frid Peterson och Peter Söderlund, men så även jag och Jessica. Vi förenades att prata om samma sak tack vare filmen. Vi, och publiken, pratade om svåra samhällsfrågor, människovärde och vårdbehov.
Almedalen innehåller också många andra personliga, korta och viktiga möten. Där fick jag också idéer. Resultatet hoppas jag kommer på ett Filmrum i höst…
Men innan dess semester. Jag körde från Almedalen och landade på södra Gotland där jag är på sommaren. De kommande dagarna hålls en kammarmusikfestival. Öppningen sker alltid vid havet. Jag låter några toner (ungefär så många som är tillåtet att sprida enligt URL) avsluta tjänsteåret. Semestern kan börja!
Anna Serner 