Årets seminarium från Filmrummet handlade om rörlig bildning. Vi ville lyfta frågan om filmkunnighet i en tid när i princip alla svenska medborgare mellan 12 och 25 är inne på Snapchat och YouTube, medan bara 20% mellan 35 och 55 (typiska föräldrar och lärare till det yngre gardet) är det. 60 % av föräldrar och lärare läser däremot dagstidningen på papper eller på nätet medan bara hälften så många av de yngre gör det.
De nya generationerna uttrycket sina berättelser och tar del av andras berättelser via rörlig bild. Men skolan och föräldrarna har inte verktygen att ens själva analysera, tolka eller skapa dessa berättelser. Däremot är de bra på att läsa och skriva. Och det är också det enda som uttrycks i läroplanen. GD för Skolverket Peter Fredriksson har nu insett det. Inför vårt seminarium gick han nämligen igenom läroplanen för ämnet svenska och hittade ingenting om filmkunnighet. Tillsammans ska vi nu försöka få till en ändring!
Jag hade redan på morgonen varit med i ett seminarium där invanda strukturer utmanades av vårt sätt att tänka.
Jag deltog i Skanskas seminarium om hur de vill skapa ”Sustainovation”, innovation på ett hållbart sätt. På scen stod chefer inom IT, Volvo, Göteborgs Energi och Stockholms Stad. Och jag. En udda fågel var jag, både till kön och inriktning. De andra pratade digitalisering, infrastruktur och samverkan mellan sektorerna medan jag lyfte in frågan: men för vem gör ni städerna? Vad vill medborgare ha i en stad? Var finns kulturen och arkitekturen som skapar de rum där vi ska mötas och vilja vara? Det blev, tycker jag, ett bra samtal om inkludering och lyssnande. Och det visade sig att de flesta av dem redan hade tänkt i de banorna, men lite vid sidan av. Jag tror den nödvändiga förändringen i vår värld kan ske först när vi förmår tänka teknik, affärsmodell och kultur i samma tanke. Det går inte längre att inte samverka över gränserna.
Jag hade redan dagen innan sett Fredrik Gerttens ny film ”Push” så den gav mig många argument. Den avslöjar hur stora fastighetsbolag köper bostadsområden som en investering. De tar ingen hänsyn till de boende och rustar upp, eller låter helt förfalla, på ett sätt som trycker ut de boende. Gentrifiering på en brutal nivå. Delar av Gottröra i Uppsala ägs till exempel av det fastighetsbolaget, som är ett av världens största. Exemplen i London, Toronto, Barcelona och NYC är avskräckande, det skapas städer ingen utom de absolut rikaste har råd att bo i. Öde stadsdelar i mångmiljonstäderna samtidigt som folk är hemlösa. En absurd kombination. Filmen har premiär i september.
Filmen blev ett intressant samtalsämne på den middag jag på kvällen var bjuden på. Av en fastighetsägare som verkligen försöker skapa socialt hållbara bostadsområden men som ändå fått sälja när kapitalet i ägarkretsen krävde det. Pengar före människan. En rolig middag som blandade näringsliv och film. Precis så som jag vill ha det. Prata kultur i andra världar och inte bara i kulturvärlden.
Jag gick också på ett seminarium om hur det står till med bildningsnivån inom svenskt näringsliv. Lars Strannegård, rektor för Handels, har tagit in kulturen i utbildningen just för att försöka ta utbildningen från UTbildning till bildning. Att lära studenterna förstå helhet, historia och nutid i en framtidskontext. Kristina Axén Ohlin, moderat riksdagsledamot, beskrev behovet av den bildningen i politiken. Hon sitter i utbildningsutskottet och gav faktiskt en mörk bild av bildningsarbetet. I en tid när skolor ska producera resultat istället för att skapa människor med förmågor. Susanna Popova, ledarskribent i bla SvD höll med. Även den präst (?) inom katolska kyrkan som jag inte uppfattade namnet på. Alla var eniga, liksom Katrine Marçal, skribent i DN, som var moderator. Alla var eniga men gav ändå olika perspektiv på varandras inlägg. Mycket inspirerande och de gav alla prov på just bildning.
Andra som imponerade var Installatörsföreningen och Elektrikerna, arbetsgivarsidan och facket för elektriker. Bara 2 % av alla elektriker är kvinnor. Sexistisk jargong, skitiga dass och inga omklädningsrum är lätta saker att upptäcka. Men vilken kvalitet skulle kunden upptäcka om elektrikerna var en mer heterogen grupp? Jag kom dit för att berätta vad vi har gjort inom filmvärlden, spelvärlden berättade också om sitt arbete och sina framgångar. Visade sig att arbetsmarknadens parter gemensamt tagit ett beslutsamt, målinriktat grepp redan nu. Jag ser fram emot att följa hur deras bransch utvecklas.
Avslutningsvis pratade jag om själva den svenska filmen. Den som jag pratat om i så många andra rum. Jag föredrar att prata om film och kultur med dom som representerar andra världar, det är dom som behöver förstå varför ett samhälle, en stadsmiljö och alla människor i ett öppet och demokratiskt samhälle behöver kultur. Jag lyssnade på ett seminarium i regi av Fryshuset om hur alla våra stadsmiljöer ska bli både trygga och attraktiva för medborgarna. Det finns mycket som görs, men fortfarande är byråkrater, fastighetsbolag och medborgare långt ifrån varandra. Makt och etablissemang måste lära sig lyssna mer, skapa förtroende genom att agera snabbare (om man förstår att en musikstudio skulle kunna bli en mötesplats som medborgarna faktiskt vill ha så kan det inte dröja åratal att tröska igenom det beslutet inom stadsförvaltningen. Då förlorar man kontakt och trovärdighet.) Kultur behövs för att vi behöver uttrycka oss, spegla oss och känna. Men det behövs också för att skapa mötesplatser, sammanhang och samtal.
Och pratar man film så är förutsättningen förstås att den håller en kvalitet som gör att någon vill se den. Gör den det?
Jag, Kristina Åberg från produktionsbolaget Atmo och Eva Hamilton från Film- och TVproducenterna pratade om hur filmen mår. Expressens Karin Olsson intervjuade, helheten kan ses här. Kortfattat kan man säga att filmen mår bra kvalitetsmässigt, men filmbranschens förutsättningar är svåra både för sin ekonomi och hur filmen ska kunna nå sin publik. Vi pratade på Centerns dag, ett parti som verkligen pratar om att brygga över klyftorna mellan stad och land. Mitt heta tips är biografen. Säkerställ att varje kommun har en biograf, en kulturell mötesplats som bidrar till livet på samma sätt som en affär, en vårdcentral och ett dagis. Sänk momsen och starta kommunala biografer. Centern som parti är med och leder i flest kommuner av alla partier (nästan alla). Låt det inte stanna vid en C-fråga. Vår regering har samma devis, kultur för alla i hela Sverige. Receptet har ni precis fått.
Efter denna intensiva vecka blir det mest semester. Det går inte att sammanfatta en Almedalsvecka rättvisande. Alla möten som sker spontant, middagarna med nya människor och korta glimtar in i seminarier från samhällets alla lager. Det finns alltid ett trendande ämne. Årets var AI. Mest handlade det om AI inom vården, men även jag var inbjuden till ett slutet rum för offentliga institutioner. Vi fick höra från stora IT-leverantörer om hur långt efter Sverige är om man jämför med andra länder. Det kanske är sant, men som någon påpekade; ”Era fakturor är skyhöga, för att lösa problem vi inte upplever att vi har.” Det handlar om att investera för att öka effektivitet och träffsäkerhet. Inom ex vården är nyttan uppenbar, genom att lägga in symptom kan en läkare få input från tiotusentals experter. Den samlade yrkeserfarenheten är förstås omöjlig att matcha för en ensam läkare. Men för andra ska en viss effektivisering alltså ställas mot en stor investering som tas från en redan inbokad budget. Jag är övertygad om att AI kommer komma även i Sverige, men jag är inte säker på att vi kommer gå under genom att inte leda AI-ligan.
Kontrasterna är stora i Almedalen. Även från Almedalen till min socken, Hamra. Där är jag nu. Glad sommar.
Barbro Osher har överräckt min utmärkelse, Zoë Eltons idé för Mind the Gaps att ge en utmärkelse för visionärt ledarskap i filmvärlden, på Mill Valley Film Festival #mvff42. Hon är både konstnärlig ledare men alltså skapare av Mind the Gap, deras jämställdhetssatsning.
exempelvis filmskapare som Jessica (nedan), som liksom jag fyller samma ”dubbel digits” i denna vecka.
Anna Serner 