Jurydagar i Annecy

12 Jun

Så här ser ett skrivbord på ett hotell ut när jag är på animationsfilmfestival i Annecy. Rörigt. Oordningen på bordet måtte spegla ordningen i huvudet, för jag har hunnit en hel del idag.

Dagen började med uppstartsmöte med juryn. Jag sitter i kategorin TV och betalt utrymme (mest reklam i den senare delen). Egentligen skulle jag ha suttit i kortfilmsjuryn men eftersom Niki Lindroth von Bahrs resa med filmen ”Min börda” lämnade Cannes för att tävla här, samt att Juan Pablo Libossarts film ”Amalimbo” också tävlar, så åkte jag ur den juryn. Tråkigt på ett plan eftersom jag gärna ville sitta i en filmjury, men såklart värt det med så stark svensk närvaro. Kul och grattis!


Direkt till första långfilmen (ovan) som introducerades av Marcel Jean, konstnärlig ledare för festivalen. Honom lärde jag känna när jag föreläste om jämställdhet i Montreal, där han lever och arbetar som chef för deras Cinematek. Roligt att sedan bli inbjuden hit. Filmen handlade om andra världskriget i Japan. Mycket fin men jag blev (trots Hiroshimabomben) inte riktigt gripen. Runt mig grät dock folk, så det var nog mig det var fel på.


Sprang vidare till panel inom ramen för kvinnliga animatörsföreningen, som hade heldag. Panelen hade spännande namn (alla namn står där), men blev inte så intressant som den skulle kunnat bli. Dock ska jag ska på fredag se ”Loving Vincent” som polska Dorota Kobiela längst till höger var medregissör till. (Vi var fler som gärna hade velat höra hela historien om varför hennes idé, hennes kortfilm, kunde tas över av en man och hon ändå inte fick bli huvudregissör…). Céline Sciamma, som skrivit manus till ”Mitt liv som Zucchini” (Oscarsnominerad i år) och regisserat Girlhood (som vann Stockholms Filmfestival 2015) träffade jag i Stockholm. Hon är grym. Girlhood är grym. Vi har lite planer.

Sprang efter det till 1,5 timme av ganska ointressant första jurysession ”betalt utrymme”, med efterföljande bra jurysnack. Vi är tre i juryn, en kinesiska och en tysk förutom jag. Vi var alla överens om topp tre. Bestämmer oss på onsdag. Alla tre bra filmer.

Hann sedan få i mig en sallad innan det var dags för öppningsgalan. Som en kan se har jag matchande läppstift till min topp.


Öppningsfilmen, se ovan, var mycket underhållande, om vampyrer och zombies i en nöjespark. Även den kom direkt från Cannes. Jag grät inte heller på denna film, vilket kan bero på den extremt höga ljudvolymen. En annan karaktär (minst sagt) än förmiddagens japanska film. Varsin genre, men båda hög kvalitet trots tårbrist!


Avslutade med lite utomhusbio i parken (istället för öppningsfest). Bara för att det är så fantastiskt att det går! Men fransk film utan textning kl 23.00 blev ändå för mycket. Har därför nu gått till hotellet, redo för en ny späckad dag imorgon. Den andra av sju…

God natt.

Det är värt att fira!🥂🍾

31 Maj

Ja. I förrgår kom en överlycklig producent hem från Cannes. Utan bagaget men med den diamantprydda Guldpalmen. Vi mötte med champagne och blommor, för det här är värt att fira.

Det är historiskt. Det är stort. Det är inspirerande. Och det ska bli en vana!

Cannes signum

22 Maj


Efter tre dagar i Cannes, vilket känns som en månad, börjar jag kunna summera. Och konstaterar att det har varit en bra festival för mig.
Dag ett innehöll premiären av den svenska samproduktionen Beauty and the Dogs, regisserad av Kouther Ben Hania och samproducerad av Laika Film och Andreas Roxén. Filmen visades i Un Certain Regard och fick stående ovationer. Mycket välförtjänt. Förutom dramaturgin, fotot och temat så var huvudrollsinnehavaren, Mariam Al Farjani, helt fantastisk. Samproduktionen uppstod på Malmö Arab Film Festival, en festival som verkligen etablerar sig på ett intressant sätt. Jag är glad att Magdalena Jangård och Suzanne Glansborg identifierade projektet så det blev en svensk samproduktion.


Kvällen innehöll också en middag inför vårt stora seminarium 50/50 by 2020 som vi gjorde med WIFT Nordic. Att få äta middag med Agnieszka Holland och Jessica Hausner är förstås en ära. För att inte tala om att få ha ett 40 minuter långt samtal på scen med dem om deras filmskapande och  syn på kvalitet. Följt av presentationer och samtal om all utveckling som nu faktiskt händer i världen. På scen representanter från Norge, Irland och Canada.


Seminariet var fullsatt och följs idag upp av mig genom att jag sitter med i en panel arrangerad av franska regissörs- manusföreningen. Dessutom lyckades jag nu skapa en arbetsgrupp inom Efads (Europas alla filminstitut) om en gemensam hållning. Många länder ville delta, alltifrån UK, Frankrike och Tyskland till Polen, Serbien och Spanien. Arbetet bara fortsätter alltså.


Idag sitter jag på ett runda-bordssamtal om miljömedveten filmproduktion tillsammans med mina svenska kollegor Mikael Svensson (filmkommissionär Skåne), Mia Uddgren (Stockholm/Mälardalen) och Petra Rundqvist (Ystad kommun). Arrangeras av Screen med goda exemplen om vad som händer från både filmproduktion men även av finansiärer från ex Trentino och Sardinien. Det kommer hända mycket inom detta nu, vilket förstås inte är en dag för tidigt.


Men i allt detta har The Square av Ruben Östlund haft premiär. Stående ovationer i nio minuter (jag klockade) och en mycket engagerad publik under visningen. En så lyckad premiär skapade en god stämning på vår mottagning igår där vi också lyfte våra andra Cannes-deltagande filmskapare: Julia Thelin med Push it och Niki Lindroth von Bahr med The Burden. Så nedan en odyssé i det som väl ändå är Cannes signum; champagne, röda mattan och ovationer.

​​

Two thunders, no theft 

29 Apr


💥 BAM 💥 så händer det. Efter tre filmer i officiella programmet i Cannes så är Ruben Östlund i tävlan. Det är fantastiskt för Ruben, Erik Hemmendorff och resten på Plattform. Deras extrema målmedvetenhet, starka vilja och stora talanger har fått utdelning. Stort grattis till Ruben och alla andra, och stort grattis till svensk film. För framgångsförebilder behöver vi alla.

”If you can see it, you can be it”, som Geena Davies Institute myntat det. (I deras sammanhang avser det hur kvinnor är porträtterade på film. Oftast som stöttande partner, sexobjekt, mamma eller bara lite allmänt obetydlig. Sällan som chef, expert, filmskapare eller betydelsefull i sin egen rätt.) Kan du se att andra kan få framgång, framstår framgång som möjlig. Därför är framgång så viktigt för svensk film.

Jag var i Sydney i veckan, inbjuden av FFS Film Festival. (Betyder inte For Fucks Sake, vilket i och för sig är en rimlig översättning efter många års kamp, utan For Film’s Sake.) För filmens skull behöver alla röster ha samma chans att få våra pengar. För kvalitet kommer av att vi tar tillvara på alla talanger, och ju fler talanger, ju större bredd och även större möjlighet till spets.


Och utan att stjäla Rubens thunder, hans framgång är verkligen bara hans, så vill jag ändå hävda att att det arbete vi gör med jämställdheten skapar just både bredd och spets. De senaste fyra åren har Sverige haft fler filmer i officiella program på de bästa festivalerna än någonsin förr. Över hälften av filmerna hade kvinnliga regissörer. När dessa talanger fått chansen att komma in i sidosektioner ett antal gånger så kommer en och annan film få tävla.

Vår ambition är att Sverige inte ska ha en film i tävlan i Cannes eller Berlin bara vart sjuttonde år. I framtiden ska spetsarna komma mycket oftare och regelbundet. För att nå dit krävs att jämställdhetsarbetet upprätthålls, och att vi når en bredare representation även av andra diskriminerade röster. Då kommer vi få en bred stabil bas som kan ge oss dessa fantastiskt inspirerande toppar som Ruben Östlund och The Square är. Allt behövs. Men framförallt behövs tron på att talang ligger i individer och inte i kön eller hudfärg. Först då når vi så hög kvalitet vårt land förmår.

PR down under 

24 Apr

I väntan på mitt invigningstal på FFS Film Festival (For Film’s Sake) ägnar jag lite tid åt att besöka Sydneys operahus. Oslagbart vackert. Ganska konstigt att vara här och se det.

Jag är inbjuden av Sophie Mathiesen, regissör, festivalchefen och ordförande för Australiensiska WIFT. Hon ringde mig desperat vid jul och frågade om jag inte kunde komma down under för att hjälpa dem att få ljus på jämställdhetsfrågan under en period där en ny regering inte bara tycker jämställdhet är meningslöst, men även kultur. Alltså en av de många hårt högervridna nya regeringar som försöker inskränka kultur och likaarbete. Märkligt nog går de alltså ihop, det är en välkänd kronologi med antifeminism som övergår till ännu mer antidemokratiska åtgärder. Förra jämställdhetsministern, Maria Arnholm, sade ofta det. Se upp för antifeministiska, de förebådar en dålig demokratisk utveckling.

Med vetskap om det, och med slutet av april så långt fram att det inte avskräckte, tackade jag ja till inbjudan. Alltid kul med filmfestival i andra länder med fokus på den lokala marknaden. Då får en se film det är svårt att få tag på i Norden.


Nå. Nu blir det inte så mycket film. Min närvaro syftar till att få press på FFS så festivalen når ut. Smickrande att vara dragplåster på sätt och vis, men jag hade gärna fått se lite film också. Nu gör jag bara media, ovan för ABC Radio tillsammans med Sophie i mitten och reportern Rebecka till vänster. Fler dagspressintervjuer är gjorda och TV planeras. På onsdag kväll har jag invigningsanförandet och på torsdag kväll bär det hem, efter ett juryjobb. Inte mycket film alltså.

Mer av den varan hoppas jag det blir i Cannes, både av svensk och internationell film. Svensk jämställdhet kommer de i vart fall få mer av i år. Vi är tack vare vår egen WIFT-ordförande Héléne Granqvist (som duktigt minglat med rätt folk) inbjudna av Marknaden på festivalen att hålla ett uppföljande seminarium om hur det går med vårt arbete. Vi har valt att lyfta hur andra inspirerats. 50/50 by 2020 – Global Reach är den anspråkslösa titeln. Med på scen är först regissörerna Jessica Hausner och Agnieszka Holland som ska samtala med mig om filmskapande, kvalitet och gate keepers. Efter det presenterar Kanada, Irland och Norge sina strategier för att nå målet. All demokrati i Frankrike är alltså inte hotad, trots valutgången.

Möte med mexikansk filmbransch

5 Apr

Igår arrangerade ambassadör Annika Thunborg och Svenska Ambassaden en fin lunch med stora delar av den mexikanska filmbranschen. Min motsvarighet på deras filminstitut Jorge Sanchéz, representanter för alla både större festivaler (Guadalajara och Ambulente) som mindre mer nischade inom HBTQ-frågor eller feministiska frågor. Där var också filmskapare och art house-biografer representerade. Abril Azaga, som förestår Catedra de Ingmar Bergman vid UMAM verkade vara den som verkligen kände alla. Hon väntar nu spänt på 2018 för 100-års jubiléet för Bergman. Det var hon inte ensam om, Guadalajara och flera andra vill också visa Bergmans filmer. Jag gissar att Jan Holmberg, vd på Stiftelsen Ingmar Bergman har en hel del att göra…

Vi hade ett bra samtal om hur vi alla kan bli bättre på att ge samhället en mångfald av röster och perspektiv. För att vårt demokratiska fundament behöver det. Mycket förenar oss i utmaningarna. Mexiko har till exempel 120 miljoner invånare på en yta lika stor som hela Västeuropa. Filminstitutet har 100 miljoner per år. Landet har 63000 dukar på biograferna, som till 90 % ägs av två dominanta aktörer. Om vi bortser från skillnaden i storlek på våra länder så är alltså en hel del lika. För lite pengar för att säkerställa mångfalden av röster i hela landet, utmaningen med distributionen och utmaningen med att förändra blicken från att kvalitet bara skapas av en grupp människor. Vad gäller det sista kan vi alla faktiskt påverka genom egna handlingar, vi som har makt. Det var det jag påminde dem om.

Fake news?

4 Apr

Under dessa palmer, i en kolonial miljö, fikar studenter mellan föreläsningar på den högskola i Mexico City jag besöker. Jag är inbjuden av dokumentärfilmsfestivalen Ambulante (Megan till höger nedan) och med god hjälp av svenska ambassaden (ambassadören Annika Thunberg till vänster) försöker jag förstå deras verkligheter och beskriva vår.

Som vanligt är ingången till inbjudan vårt arbete med jämställdhet. I detta fall symboliserar det allt Mexico kämpar med, utifrån ett demokratiperspektiv. Det är både hur kolonialismen tagit urfolkens rättigheter, hur korruptionen stegras och den enda medborgarrätt som finns heter pengar, hur USA nu agerar och sist men inte minst: Vem får berätta berättelserna? Hur många perspektiv lyfts fram?

Om vårt arbete med jämställdhet kan inspirera djupare demokratiska arbeten någonstans i världen så är varje resa värt det. Mottagandet är detsamma överallt. Jag pratar med redan frälsta, och de avskräcks inte. Men samtidigt är alltid någon media närvarande. Som fångar upp och för vidare. Även till icke-frälsta. Som förhoppningsvis inte kallar det fake-news.