HURRA HURRA FÖR ALICIA

29 Feb

Det blev en saga för Alicia Vikander, där sagan bara börjat. Den som sett Jag är Ingrid av Stig Björkman och Stina Gardell kan höra Alicias röst som den Ingrid som sökte lyckan i Hollywood och som är den enda svenska skådespelare som fått inte bara en, utan tre, Oscar.

Att vinna en Oscar efter fem år som yrkesverksam svensk skådespelare gör att Alicia i framtiden kommer kunna utveckla sitt konstnärskap, och kanske ha en viss kontroll. Som Lisa Langseth påpekar i bland annat DN så ger denna bekräftelse henne möjlighet inte bara att välja de projekt som intresserar henne, men hon kommer också kunna driva och initiera projekt. Det är en fördel ytterst få har. Alicia har också världen som arbetsfält och språken som sina verktyg. Hon har redan bevisat att hon kan lära sig danska (A Royal Affair) och levererar såväl brittisk som amerikansk accent till synes utan ansträngning.

För svensk film betyder det här att vi återigen får en stjärna att få uppmärksamhet runt. Återigen en bekräftelse att i vårt land finns det talang, begåvning och nya röster. Internationellt har vi redan ögonen mot oss och alla våra röster. Det började (sedan Bergman-eran) med Tomas Alfredsons Låt  den rätte komma in 2008, följdes av Milleniefilmerna, dramaseriernas framgångar. Malik Bendjellouls Oscar för Searching for Sugar Man och följs nu av en Oscar till Alicia. När världen tittar på våra filmer och skådespelare så gör de det med en positiv förväntan, vilket avspeglar sig inte bara i att våra filmer får fina festivalliv. 2015 såldes 30 svenska filmer internationellt, en uppgång med 50%. Det beror förstås på att filmerna är bra och värda att säljas, men för att också uppfattas som bra måste mottagaren vilja se det. Det finns massor som är bra som missas, Alicia sökte ju till exempel fem gånger till Scenskolan utan att komma in…

Så dubbelt hurra för Alicias vinst. Först och främst förstås för hennes egen skull, men även hurra för Sveriges och svensk films skull.

Fel mål?

21 Feb


I tio dagar har Berlinale pågått. Jag var där i fem av dem, som vanligt fem väldigt bra dagar.

I år extra kul med så många svenska filmer. Nio stycken i alla sektioner. Resultatet blev första pris i Teddy Awards för dokumentären Kiki av Sara Jordenö och för kortfilmen Moms on fire av Joanna Rytel. Dessutom fick Kroppen är en ensam plats av Ida Lindgren hedersomnämnanden av både ungdomsjuryn och den internationella juryn på Generation 14plus. Dessutom blev det fina priser till två av de fyra svenska samproduktionerna. Trine Dyrholm fick ta emot en Silverbjörn för bästa skådespelerska för sin insats i dansk-svenska Kollektivet.  Regissören och manusförfattaren Tomasz Wasilewski fick en Silverbjörn för bästa manus för den polsk-svenska produktionen United States of Love.

 Kul och välförtjänt.

Men som Jan Lumholdt skrev i sin krönika ”Svensk film behöver lite solsken” i SvD i fredags, så framhåller vi på Filminstitutet att Sverige hade en film som kom ”så nära huvudtävlingen som man kan komma”. Det var Den allvarsamma leken av Pernilla August som var i officiella sektionen men inte i tävlan.

Skälet till att vi försöker få det att låta som att vi är med i huvudtävlingen är att det står som mål i Filmavtalet att svensk film ska tävla i Cannes eller Berlin varje år. Vi pratar alla om det, att Sverige måste få filmer i tävlan. Men ibland undrar jag verkligen vad den strävan ska vara bra för, annat än av prestigeskäl. Den tävlansfilm jag såg i år, Boris sans Béatrice, var verkligen en erbarmlig pekoral. Om det ska vara den typen av film vi ska försöka få svenska fimnskapare att göra vill jag byta mål.

Men det är klart. Det finns fantastisk film även i tävlingsklasser. Och det är fantastisk film vi vill se. Vi får prata mer om hur vi ska komma dit. Jan Lumholdts recept är att addera mer humor och livsglädje till filmer som också har svärta (som han utrycker det : ”medaljen har en uppsida också, banne mig”) och Bengt Ohlsson efterlyser mer frimodighet.

Vi kommer bjuda in till ett Filmrum om detta; vad tycker vi att riktigt bra film ska innehålla? Är tävlan i Cannes och Berlin det som uttrycker vad som är den bästa filmen? Eller visade alla årets filmer redan var skåpet ska stå, tävlan är inget att sträva efter?

Göteborg från sin bästa sida

4 Feb

Åker hem från ännu ett nedslag på filmfestivalen. Idag träffade jag journalister från världens alla hörn som fått upptäcka Trollywood, möta svenska filmare och höra om svensk jämställdhet. Fått med mig deras glädje och upptäckarlust. De är imponerade av svensk film och svenskt filmklimat!

Förra helgen såg jag däremot film själv. En amerikansk av italienska regissören Luca Guadagnino, ”The Bigger Splash”. Tyckte mycket om. Hör väl hemma mest i kategorin bred kvalitetsfilm, vår efterlängtade position.

Och där är nog varken Måns Månssons ”Yarden” eller Sara Broos ”Speglingar”. Men icke desto mindre är de två så vackra filmer. Bengt Ohlsson gillar nog inte tematiken; arbetarklass och livsöden. Livets utmaningar. Vilket gör att de filmerna verkligen berör, ifrågasätter och reflekterar. Något bra i min värld. Men vi är alla olika.

Jag hann också se ett gäng kortfilm i Startsladden. Vilken nivå! Sällan har väl juryn haft ett så svårt val. Om de filmerna speglar svensk films kvalitet, vilket jag faktiskt tror att de gör, så går vi en ljus framtid till mötes. Bredd i berättelser, humor, svärta och igenkänning.

Nu laddar jag för Berlin. Där har svenska filmare blivit inbjudna till alla sektioner. Vi har nio filmer med, och det är dubbelt så många som resten av Norden tillsammans. Så bort med säck och aska nu. Svensk film är något att vara stolt över! Låt oss se på svensk film från sin bästa sida ett tag.

Med stöd från Obama

29 Jan

I onsdags var jag med i Babel Bio. i SVT Jag hade gärna pratat om det jag trodde jag var inbjuden att prata om: vad jämställdhet och mångfald gör för kvaliteten, och därmed för publiken.  Men så blev det inte.
Istället fick jag återigen prata om problemen för den breda, publika filmen. Att behöva prata automatstödet igen var en stor besvikelse. Många har insett att automatstödet inte fungerade som önskat,  och därför ändras det. Automatstödet är en viktig del av problemet, men situationen  för den publika filmen är varken unik för Sverige eller unik historiskt. Att påstå att Filmsinstitutet just nu skulle vara orsaken är faktiskt lika rätt och fel som det alltid varit. Rätt för vi skulle kunna vara bättre på att hitta och stötta publik film, fel för att vi bara är en del av filmskapandets alla förutsättningar.

Sanningen är att svensk marknadsandel varit i snitt 22 procent de senaste 15 åren, drivet av ett fåtal titlar varje år. I år var den 20 procent. Den frustration Charlotta Denward ger uttryck för i Babel Bio är alltså korrekt, men den borde inte vara ny. Och den borde inte bero på hur vi driver frågor sedan fyra år.

I programmet hade jag hellre velat prata om den breda och fina repertoar vi har på svenska biografer. Med En man som heter Ove, Martha & Niki, Efterskalv, Tjuvheder, En underbar jävla jul och så vidare. Det är filmer som på olika sätt och trovärdigt speglar hur det är att vara människa i Sverige idag.

Vårt uppdrag är att stärka den svenska filmen, att såga den på det sätt som skedde i Babel Bio är kontraproduktivt. Och fel. Vi har inget nytt avgrundsdjup, vi har samma gamla uppdelning som riskerar att kvarstå. Om vi inte börjar utforska det nya lär inget nytt hända. Varken för de konstnärligt utmanande filmerna eller för att få fram breda publika.

Det känns skönt att lägligt få stöd av president Obama. Han identifierar kopplingen mellan vad som syns framför kameran, mångfald, med publika framgångar. Att driva jämställdhet och mångfald är EN av de strategier vi har för att höja både kvalitet och publik för svensk film. Övriga strategier finns i vår verksamhetsplan som styrelsen beslutade i december.

Vikten av respekt 

15 Jan

Jag har precis landat efter en semester och hamnat i situationen där vår långfilmskonsulent Baker Karim på sin FB-sida uttryckt sig olämpligt och kränkande mot Ann Heberlein i synnerhet, men även mot andra människor som lider av psykisk ohälsa. 

Baker har nu bett om ursäkt på sin FB, även via medier. Jag vill här också be om ursäkt för den kränkning som skett. Det vore  oacceptabelt om det upprepade sig, och det har vi förstås pratat internt mycket om.  

Men frågan kommer förstås vad vår hållning är när en av våra offentliga personer uttrycker sig så. 

Filminstitutet har en enormt viktig roll för svenska filmare. De som kommer till oss och söker pengar ska kunna känna förtroende för oss och konsulenterna. Självklart har det förtroendet fått sig en allvarlig törn. 

Vi har tidigare haft gemensamma samtal med hela personalen om vad vi som anställda på en offentlig organisation får säga och inte säga, och vad som är lämpligt och inte lämpligt. Att dra tydliga och skarpa gränser för vad man får eller inte får säga är omöjligt, det handlar om omdöme och respekt. Respekt för hur det uppfattas och tas emot externt. Det samtalet måste hållas levande så att alla känner att de vet vad som kan uttryckas och inte. Men en kan aldrig garantera att det enskilda personer säger inte kan uppfattas olämpligt ändå. 

Vi menar att det fria ordet är en av de viktigaste hörnstenarna i en demokrati. Att förbjuda medarbetare att uttrycka sig skulle helt strida mot den principen. Men samtidigt är det då enormt viktigt att alla iakttar våra värdeord kunskap och respekt. Genom att alltid försöka ha så mycket objektiv kunskap som möjligt, och alltid förstå vilken maktställning vi har som stödgivare hoppas vi att uttalanden hamnar inom ramen för det acceptabla. 

Vårt tredje värdeord är mod. Det kräver mod att ha tillit. Efter dagens samtal internt litar vi på att detta inte ska upprepas. Kostnaderna för vår trovärdighet skulle i så fall bli mycket höga. 

Under radarn

11 Dec

Den 27/11 hade DN ett heluppslag om kritiken mot vårt arbete med jämställdhet och mångfald, den påstådda ”identitetspolitiken”. Kortfattat gick den ut på att ”tunga branschföreträdare” (i de flesta fall anonyma, därför också extra heder till Börje Hansson som vågade stå för det en del tycker men inte vågar säga) anser att vi tappat fokus på Filminstitutet. Om vi bara fokuserade mer på publika biofilmer och mindre på det där andra, så skulle svensk marknadsandel inte vara så erbarmligt låg.

Inte bara vi på Filminstitutet reagerade på artikeln. Maria Jansson inledde i DN med att vederlägga att dikotomin identitet – kvalitet är felaktig. Heléne Granqvist, poängterade även hon i DN utmaningen för film att överhuvudtaget kunna nyskapa utan att ett mer inkluderande förhållningssätt börjar tillämpas, Jonas Holmberg resonerar i Expressen, i likhet med mig, i DN, att vi inte bedriver identitetspolitik utan kvalitetspolitik.

Livgivande med debatt, för det är klart att jag under radarn har vetat att det har varit missnöjde med vår uttalade ambition att vara mer inkluderande och att få fler röster. Att inte fler än Börje Hansson (och ett fåtal andra direkt till mig) vågar vara öppna med sin analys, att det skadar kvalitet och kommers, är faktiskt skadligt. För tänk om det vore rätt? Och ingen hade sagt något?

Nu är dock frågan på bordet, men det är bara i efterhand vi kommer kunna facit. Film har floppat förr, och kommer göra det igen. Frågan är vad man ska skylla på.

Under denna period av, visserligen viktig, samtal har riksdagen fattat ett antal beslut. Visste ni exempelvis att det inte finns en bortre parentes i sjukfärsäkringen längre? Eller att kulturbudgeten, dvs utgiftsområdet film, togs i förrgår? Nästa vecka är förhandlingarna i finansutskottet om ex höjd moms för biobiljetter. Ni är inte ensamma om att inte haft koll på det, för det har verkligen varit under radarn för flyktingkris och identitetspolitik. Men konsekvensen är att den som fortfarande säger OM det blir ett nytt filmavtal kan sluta säga det nu. Framtiden är nu klubbad och vi kan koncentrera oss på att göra den så bra för filmen!

 

Det är ju ändå film vi håller på med

21 Nov

   
   
Efter veckor av slit, sorg och hemskheter i världen passade jag på att besöka Roy Andersson i Studio 24. För att påminna mig om varför jag vill ha jobbet jag har. För att ”film är roligast i hela världen”, som jag uppenbarligen skrev som 21-åring. Tänk att han hade sparat det brevet! Och att han hittat det!

Det var viktigt att få komma in i hans studio igen. Få se förberedelserna för nästa långfilm. Se hur dekoren skapas, höra guldbaggevinnaren Kalle Boman småprata med regnskapande tekniker och få se den första piloten. En omisskänlig Roy-scen. 

Livet fick en ny mening igen. Jag måste komma ihåg att skapa plats att besöka fler filminspelningar. Påminnas om varför jag älskar mitt jobb, för det är ju ändå film jag får jobba med. Det roligaste i hela världen. 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 82 andra följare