Det är i efterskvalpet syresättningen sker

9 Maj

Igår var det någon som sade att det är i efterskvalpet som syresättningen sker. Att regeringen valt att säga upp filmavtalet sätter onekligen ut en ny riktning för filmpolitiken. Och förhoppningsvis betyder det en ny möjlighet att syresätta filmen. Jag tror det. 

Att regeringen tar ett större ansvar för filmen var efterlängtat av alla. Naturligtvis hade några önskat sig att det skedde inom ramen för ett nytt filmavtal. Och hade det funnits förutsättningar för ett nytt avtal hade det kanske kunnat ske. Men jag tror ändå att störst insikt och kunskap får politiken inte förrän de tvingats sätta sig in i helheten. Och det tvingas politiken nu göra. Och när de har all kunskap, ja först då kommer en tydlig vilja. Politik är att vilja. Och äntligen vill politiken något med att stötta film. Exakt vad får vi reda på när utredningen blir färdig i slutet på maj. 

Naturligtvis är inte allt positivt med det vi sett hittills. Att finansieringen av filmpolitiken åstadkommits genom en höjd biomoms har en större symbolisk betydelse än en reell. 5kr mer per biobiljett (om nu biografägarna väljer att låta konsumenten ta hela smällen) är ingen katastrof, men att man låter film som enda kulturuttryck ha 25% moms, övriga har 6%, är både olyckligt och ologiskt givet den debattartikel kulturministern skrev i DN i går. Där poängterades just filmens betydelse som kulturuttryck. Jag hade önskat att man erkänt film som kultur hela vägen ut i finansieringen, och då menar jag att det är ett viktigt statement att kultur är så viktigt för ett öppet och demokratiskt samhälle att det ska tillförsäkras av det allmänna. Ingen annan kulturform än film behöver vara med och finansiera sig själv. Men nu är finansministerns hållning känd, ökade utgift på ett håll måste vara finansierad. Det hade krävt en högre kulturbudget som någon annan budget skulle lidit av. Det gick uppenbarligen inte. 

Det är också olyckligt att vi nu måste lita på att våra årliga budgetar håller en långsiktigt stabil (och högre än idag) lägstanivå, utan att veta det. Filmavtalet var säkra budgetar med tre-fyra års framförhållning. Det finns lösningar på hur även filmen skulle kunna få det, i Danmark har man ex det genom sin fyra-åriga filmlag. Det ser det inte ut som att vi får i Sverige. Filmavtalet hade också en lägstanivå som, om biointtäkterna var goda kunde bli betydligt högre. Exempelvis var 2012 ett mycket bra bioår, mycket tack vare amerikanska Box-Office succéer. Det året fick vi 435 miljoner istället för 400 miljoner in i systemet. 

Men det positiva överväger klart de negativa aspekterna. Vi kan nu skapa ett flexibelt och modernt stödsystem. Vi kan utforma stöd som ger mer incitament till en ökad kvalité och som bättre motsvarar behoven för filmskaparna. Naturligtvis måste vi nyskapa i dialog med filmbranschen. Och naturligtvis måste vi vara helt transparenta i hur systemet kommer bli i så god tid som möjligt. Filmbranschen behöver framförhållning. Senast 1/1 2016 måste filmbranschen veta hur stödsystemet kommer se ut när den nya stödordningar ska träda i kraft den 1/1 2017.

Viktiga ungefärliga datum att hålla reda på för den som vill följa utvecklingen är:

Slutet av maj, då kommer hela kulturdepartementets utredning. Den utredningen kommer gå ut på remiss. Viktiga aktörer kommer utses som remissinstanser men alla som önskar får skriva remissvar. 

I mitten av augusti kommer antagligen remisstiden gå ut. 

I slutet av september kommer budgetpropositionen. Då fastställs nivån på filmbudgeten. 

I början av december klubbas budgeten i riksdagen. Enligt decemberöverenskommelsen kommer regeringens budget att gå igenom. 

I mitten av december kommer kulturdepartementets proposition för filmpolitiken. Den är en sammanvägning av utredningens förslag med hänsyn tagen till remissvaren. 

Senast 1 januari 2016 kommer filmstödens fördelning att meddelas. Dvs den huvudsakliga inriktning på filmstöden (ex fördelning mellan för- och efterhandsstöd) som ska träda ikraft 1 januari 2017.

Det kommer vara en spännande höst. Och förstås fylld av osäkerhet om var innehållet landar. Då är det bra att komma ihåg att det är i efterskvalpet som syresättningen sker. 

Inspirerande men oroande

7 Maj


Befinner mig i Istanbul på ledningsgruppskonferens. Skälet för valet av ställe är den oroande utvecklingen av yttrandefriheten i Turkiet. Istanbuls filmfestival ställde i år in tävlingen när en film stoppades för visning.

På svenska konsulatet har vi fått fantastisk hjälp av Suzi Ersahin, kulturrådet vid svenska konsulatet, att få möten med filmare. Förutom att vi får sitta i svenska konsulatets vackra lokaler gratis så har Suzi även skapat ett antal möten.  En middag bjöds vi på med ett antal filmarbetare, bland annat chefen för Istanbuls filmfestival Azize Tan. Där fick vi verkligen både höra om det demokratiska läget och läget för turkisk film. 2004 fick de en filmlag med en statlig filmfinansiering. Finansieringen fungerar som lån för de kommersiella filmerna. Med en inhemsk biomarknadsandel på 54% har filmerna en helt annan intjäningsförmåga än svensk film. Turkiet har drygt 77 miljoner invånare, att jämföra med t.ex. Frankrikes 66 miljoner – så det blir en hel del pengar. Sedan filmlagen har antalet turkiska långfilmer gått från tio per år till drygt hundra per år. Fortfarande bara ca tio art house filmer.

Med en monopolsituation på biografmarknaden, där ägarna av ägarna (en biografkedja) är uteslutande kommersiella, spelar festivalerna en väldigt viktig roll för art house-filmerna. Ett uppföljande möte för festivalen i Antalya kommer vi därför ha i Cannes. Vi träffade Zeynep Özbatur Atakan, producenten till Winter Sleep (Cannes-vinnaren 2014), som även fungerar som rådgivare till Antalyas filmfestival. Zeynep beskrev också situationen för art house-samproduktioner i Turkiet. Frankrike är störst som samproduktionsland, men det är klart. Efter en Palm i Cannes öppnas nya dörrar! Kanske också nya demokratiska dörrar.

Besök från Down Under

29 Apr

I söndags fick vi besök på Cinemateket Live av Jane Campion. En extraordinärt stor konstnär och en mycket modig kvinna. Inte undra på att Bio Victor var proppfull.

Vad säger man till stora konstnärer när man möter dem? Jag tycker alltid lite synd om dem, som ska respondera och leverera på alla dessa förväntansfulla människors önskan av relation och bekräftelse. Men naturligtvis ville även jag få just det.

Jane Campion har gjort många intervjuer i sitt liv. Många har handlat om att hon var den första kvinnan att vinna en Guldpalm i Cannes. I The Guardian berör hon synen på vilket ansvar filmfonderna har. Jag ville gärna berätta för henne om vårt arbete, som ju faktiskt lett till att vi åtminstone 2014 fördelade stödmedlen jämnt. Hon gav vad jag ville ha; Uppskattning, uppmuntran och ett tack. Hon gav också en signerad affisch till oss ”sina skandinaviska systrar”. Framför allt ska hon ta både vår jämställdhetsplan med down under och den lysande idén Cinemateket hade som valde att skapa ett helt program med bara kvinnliga regissörer.

Samtalet med Jannike Åhlund kom att handla bland annat om jämställdhet, men mycket mer om filmakapandets allmänna villkor. Hon var rolig, snabb och generös. Publikfrågorna svarade hon lika generöst på. Ett storslaget besök!

Dubbelt ansvar

19 Apr

Jag har under en tid frågat alla jag möter hur de ser på film på nätet. Förfärande många gör det via illegala sajter. 

Varför?

Ibland för att de har dålig moral, de bryr sig helt enkelt inte om att några därmed inte får betalt för sitt arbete.   Ytterst sällan för att de av principiella skäl anser att allt på nätet ska vara fritt av yttrandefrihets- eller jämlikhetsskäl. (argument som inte är ovanliga politiskt; Alla ska ha rätt till innehållet på nätet på samma sätt som alla ska ha rätt att lägga ut innehåll.) Några bara bryr sig inte, fullt upp som de har av att bara tillfredsställa sina egna önskningar och behov.                     

Många gör det av rent praktiska skäl. Nästan alltid handlar det om att de vill se film som de inte hittar på legala sajter. Det kan handla om historisk film, även nära historisk, som de gärna skulle se. Eller en film som just är på tapeten i debatten, vissa filmer är pga sin aktualitet i samtiden ofta exempel som hjälper debattören att driva en tes och refereras till i andra medier. Andra gånger är det helt enkelt filmens aktualitet i tid, den är så pass ny att man vill se den men av olika skäl vill eller kan man inte se den på bio. Inte sällan handlar det då om film som är en snackis men inte kioskvältare, den fick helt enkelt ett kort liv på bio trots att många gärna vill se. Den sistnämnda typen av film är inte blockbuster och publiken är relativt begränsad, men hade filmen funnits kvar på repertoaren hade många tänkt att se den ”nästa helg”. Och förr, när film fanns längre tid på repertoaren, gick de också ”nästa helg”.

De legala sajterna är ofullständiga och filmerna får premiär där sent. När de väl får premiär vet man inte hur man ska hitta dem.  De illegala sajterna är ofta fullständiga med framför allt nästan  all ny film. 

Förutom de jag pratat med som har dålig moral är alla villiga att betala för att se den film som de tittar på via illegala sajter. Men de hittar inget sätt att göra det på. Filmen ligger kanske i karantän i exklusivitetens no-hens-land, där biofönstret rullar även om filmen inte går att se på bio. Eller så ligger den i något arkiv där ingen rättighetshavare (distributören eller producenten) brytt sig om, eller kunnat, tillgängliggöra den. 

Naturligtvis är det inte ok att strunta i att man ser på film när den är illegalt upplagd. Gratis på internet är bara ok om den som äger innehållet själv tycker det är ok. Men man kan ha förståelse för varför de jag intervjuat struntar i det, de vill ju se film. Och det är därför vi gör film, för att det finns en publik en vill berätta något för som vill se den! Så dumt då när berättelsen läggs i malpåse! Lika naturligtvis är det inte ok att rättssamhället Sverige accepterar att illegala sajter inte stoppas. Varför ska filmägare inte åtnjuta samma rättssäkerhet och skydd som andra ägare?

För att stoppa det amoraliska och illegala tittandet krävs det att både staten och branschen agerar. Självklart ska staten med alla medel stoppa illegal hantering på nätet, allt annat är oacceptabelt i ett rättssamhälle. Branschen själva kan stoppa det genom att säkerställa att filmer finns tillgängliga enkelt legalt. 

I en tid när de som skapar film behöver all hjälp de kan få att överleva måste alla tänka om och ta ansvar. För filmens och publikens skull. 

Tummen är stukad, men inte hoppet

17 Apr

Om jag inte hade stukat min tumme när jag cyklade omkull i tisdags så skulle jag ha skrivit mer om veckans innehåll.

Igår hade KLYS konferens om kvalitet. Eftersom finska kulturdepartementet (som ser över sin finska filmlag) var på besök på Filmhuset hann jag bara vara där på förmiddagen. Det var synd, för dagen var intressant. Mest intressant för mig var forskaren Linnéa Lindskiöld som disputerade 2013 med avhandlingen Betydelsen av kvalitet: en studie av diskursen om statens stöd till ny svensk skönlitteratur 1975-2009. Där har hon sett hur kvalitetsbegreppet har börjat införas i takt med tydligare målstyrning av myndigheter. Eftersom vi på Filminstitutet verkligen har som uppdrag att göra allt vi gör med ett tydligt kvalitetsfokus är det intressant att se vad statens styrning har för konsekvenser. Jag ska läsa mer i hennes avhandling som ju rörde litteratur men som säkert delvis kan appliceras på film. Bland annat menar hon att det är statens styrning som förstärkt uppdelning mellan kvalitetslitteratur och kommersiell litteratur. En olycklig uppdelning som även filmen ofta drabbas av.

Kvalitet var i varje fall det vi såg i måndags när satsningen ”Fans”, ett samarbete mellan oss och K-special, presenterade åtta kvartslånga dokumentärer om mötet med kultur. Alla konstnärligt intressanta, inte sällan extremt bildmässigt utmanande och vackra. Det var en väldigt fin kväll och i TV-soffan kommer tittaren säkert bli både utmanad, road och förförd. Som bra konst och kultur ska vara.

Så det finns hopp för filmen och kvaliteten. Och tummen. Som man kan se på bilden även för den svenska uppfinningen ”Hövdinghjälmen”. Den utlöste helt enligt löfte och huvudet mitt är intakt!

Cinemateket i minnenas kavalkad

26 Mar

Ikväll hade Cinemateket ett av sina bejublade samarbeten med filmarkivet. Ett par filmer (Gatans serenad och Torget) blandades med att Jan Göransson, vår filmkunnige och namnkunnige presschef, intervjuade både människor på plats och Owe Thörnqvist per telefon till USA.

Vi skrattade gott både åt filmerna och Jans intervjuer. Igenkänningsfaktorn var hög, de som var med på film satt inte sällan i publiken. Och många kände varandra.

Nedan kommer bilder på, uppifrån och ner, Gatans Serenad, Jan (med assistans från Ida Kjellgren) i samtal med Owe Thörnqvist, bild från reklamfilm för Cloetta med Owe och Monica Nielsen (Monica på plats i Filmhuset). Sist vår nye intresserade ordförande för Filminstitutet Claes Åhnstrand.

 

Kulturbidrag – för eller emot frihet?

26 Mar

Igår avslutades projektet Tillgänglig Bio, som vi på Filminsitutet har jobbat med i 3,5 år tillsammans med Post- och Telestyrelsen på uppdrag av Kulturdepartementet.

Det handlar om att göra det möjligt för fler att se film trots att man inte har de fysiska förutsättningarna. Vissa har nedsatt syn, andra har dyslexi och tredje nedsatt hörsel.

Med stor fantasi och gemensam lust har vår arbetsgrupp arbetat med branschen och PTS och lyckats stimulera fram skapandet av appar som man kan ladda ned när man ser en film. Med hjälp av olika valfria spår får man assistans att till exempel tolka hur bilden ser ut eller att få textremsor upplästa. För brukaren är det gratis och för filmdistributören en engångskostnad. Med de pengar vi har i stöd för distributörer tror vi att istället för att vi ger stöd till 150 syntolkade föreställningar kan vi ge stöd till 150.000 tolkade föreställningar. Fantastisk revolution! Den hade inte varit möjlig utan stöd från oss och PTS och innebär en enorm frihet för de som nu har chansen att se film.

Jag gick från presentationen av projektet, som inleddes bland annat av Kulturministern, till prisutdelningen av Natur och Kulturs årliga Kulturpris som i år gick till Bröderna Broman för deras skapelse Fotografiska. Fotografiska startades för fem år sedan. Bromans började med att leta stödpengar men beslöt sig sedan för att vara helt kommersiella. ”Många säger att när kulturen blir kommersiell blir den inte fri. För oss är det tvärtom. Vi behöver inte anpassa oss efter bidrag.”, sade Jan Broman.

Jag tror att sanningen ligger mitt emellan. Utan bidrag omöjliggörs viss del av kulturen, men bidrag är också styrande. Vårt filmstödsystems utformning riskerar exempelvis att bli styrande av hur filmens innehåll blir. När man har ett stöd till dokumentärfilm och ett till spelfilm så undrar man var hybriden hör hemma? Varför ska en filmskapare behöva bestämma det epitet på en film för att kunna få våra pengar? Vi begränsar till vissa delar den konstnärliga utvecklingen genom vårt eget system. Därmed är filmen inte fri. Men å andra sidan. Utan bidragssystemet skulle visserligen säkert en och annan film göras ändå, men inte den kritiska massan. Och utan stöd för Tillgängligare Bio så hade vi inte fått 148.500 fler tillgängligare filmer. 

Som vanligt finns det ingen enkel sanning. Bara stora möjligheter till reflektion och förbättring.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 58 andra följare