Göteborg går i bräschen

3 Feb

Göteborgs filmfestival är över för i år. Ett förnyat och fokuserat år, vilket kändes inspirerande. Förutom visionen med 50/50 har de sett över programinnehållet och vridit runt lite. Det blev bra.

Festivalen inleds med ett toppmöte som arrangerades av Västra Götalands-regionen i samverkan med festivalen. Invigning av kulturministern som också deltog i stora delar av förmiddagen. Modererat av Cecilia Garme Lind, som efter ett antal år som moderator börjar bli lika bra på filmpolitik som hon är på all annan politik.

Det diskuterades jämställdhet, filmfonder och uppföljning av den nya filmpolitiken. Min enda invändning är väl egentligen att det pratas mycket om Filminstitutet från scen. Framför allt politiker har av naturliga skäl ganska liten insyn i vårt arbete och då blir det lätt fel. Att höra politiker ha åsikter om hur vi gör saker, utan att veta något ger ofta fel utsagor. Där borde vi få en stund för kommentarer så vi kan rätta till det som blir fel. Det var inga stora saker, men i denna åsiktsdrivna värld känns det bättre om missuppfattningar inte tillåts bli sanningar.

Den mycket aktiva och pålästa Johanna Koljonen, även ledamot i Filminstitutets styrelse, höll föredragning av senaste Nostradamus-rapporten och modererade två väl insatta paneler.

Den första hade innehållsfokus. Niki Lindroth von Bahr (som dagen innan fått Mai Zetterling-stipendiet) och Camilla Ahlgren beskrev verkligheten att vara inne i en helfinansierad Netflix-produktion. Stor frihet initialt men hårdare bud om innehållet sedan inte visar sig passa. Annika Sucksdorff beskrev också verkligheten att kreativiteten är mycket högre i dramaserierna, och samtidigt att de måste bli bättre på att säga nej.

Sedan en panel om biografpubliken. Samstämmiga röster om vikten av mer kunskap, att vi på Filminstitutet t.ex. inte längre får biografstatistik av biografägarna gör det svårt att få en bra bild av publikval. Peter Fornstam kopplade det till regeringens höjda biljettmoms, vilket ju är att som vanligt blanda äpplen och päron. Samtidigt förstår jag invändningen, att ska biograferna ge sin statistik så borde de andra fönstren också göra det. Vi får hoppas Myndigheten för Kulturanalys kan åstadkomma det. Men det bästa vore förstås om vi fick den biostatistik som vi förr hade, vilken anonymiserades men kunde ligga till grund för både korrekt stödbedömning och annan analys.

Festivalen i övrigt var fylld av bra filmer. Jag såg tre svenska: Maria Bäcks ”Psykos i Stockholm”, David Aronowitschs ”Idomeni” och Amanda Kernells ”Charter”. Jag hörde också om bejublade premiärer av Uje Brandelius/Henrik Schyfferts ”Spring Uje Spring” och Mårten Klingbergs ”Min pappa Marianne”.

Svensk films bredd, djup och kvalitet är anmärkningsvärt hög. I larmsignalerna över biosiffror önskar jag att fler pratade lite mer om det, snarare än att stämma in i klagosången över krisen för svensk film. Det riskerar att bli en självuppfyllande profetia, vilket det väl ändå inte är någon poäng med? Svensk film generellt har ingen kris – svensk films marknadsandel på bio har en kris.

Great minds think alike?

2 Jan

Jag köper en ny väska och tänker:

”Jag tar en rosa, så den syns ”

De andra tanterna tänker:

Samma sak.

God fortsättning på det nya året. Det är inte lätt att ha en unik röst. Vi ska ta hand om dom som har en.

Besök en unik verksamhet

3 Dec

Vad gör ni på jobbet om dagarna? I vår verksamhet i Rotebro pågår en verksamhet som är unik. Där har vi vårt analoga laboratorium, ett av få kvarvarande i världen. Och där tar vi fram nya kopior av filmer som kan visas över hela världen. Just nu jobbas det intensivt med Viskningar och Rop från 1972, manus och regi av Ingmar Bergman.

Här ovan ser ni Rémi i synken. Han säkerställer i detta skede att färgsättningen blir rätt och så lik originalet som möjligt.

Ibland behöver filmerna även renoveras, som nedan nitratkopia som är den enda (kända) existerande kopia av Flickorna på Solvik av George af Klercker. Först renovering, sedan framtagning av ny svart-vit kopia för att sedan ta fram en färgkomposition.

Skillnaden på före och efter syns tydligt när man lägger ihop remsorna. Se nedan på den tintade nitratkopian av ”Terrorismen i Ryssland” av Pathé 1907. De svartvita rutorna är de nya.

Eller i förstorat skick för att se hur färgen ska se ut.

Filmremsorna ska sedan via ett antal maskiner, för rätt ljussättning och sedan framkallning. Se maskinerna nedan.

Framkallningsmästare Lisa förevisar framkallningsprocessen

Sedan tillbaka in i en kasematt (frysrum med -6 grader och en luftfuktighet på 32%). Vi har tre sådana rum i Rotebro och ett stort under hela Filmhuset på Gärdet. Jon beskriver behov.

Vi har också sprängstoffet nitratfilm. De rummen gick vi inte in i, vi hade inte tillräckligt mycket skyddskläder för hela ledningsgruppen.

Avslutningsvis, här finns även massor av kostymer. Bland annat över 100 från inspelningen av Fanny och Alexander. Ibland ställs de ut i Filmhuset men lika ofta turnerar de runt på museer i Sverige eller övriga världen.

En kul arbetsplats helt enkelt!

Vad betyder den minskade marknadsandelen?

25 Nov

I förra veckan hade vi ett Filmrum om publiken. Filmrummet var ett samtal i anledning av att vi på Filminstitutet ser över vårt stödsystem för spridning och visning av film. Inom ramen för den översynen har vi också gjort en första undersökning över hur biografer och distributörer ser på hur film når sin publik.

Undersökningen har skickats ut som ett första steg i en dialog med branschen om hur vi ska stötta filmers väg till publiken på bästa sätt.

Vi är alltså i starten på ett undersökande där allas synpunkter och åsikter är välkomna. Mitt i starten kom siffrorna som visar att svensk marknadsandel på biografen är rekordlåg, 9,9%.

Varför är marknadsandelen så låg? Beror det på kvaliteten på filmerna? Beror det på hur biograferna gör sina sättningar? Beror det på marknadsföringen? Beror det på vad publiken väljer att köpa en biobiljett till? Går det att göra något åt det?

Klart är att det inte bara händer i Sverige. Mina kollegor i Norge och Finland vittnar också om tapp på 10 %. Bara Danmark upprätthåller sin marknadsandel. Frågan är om det är en tillfällighet att vi tre länder ser samma trend, eller om det är något annat? Är det Danmarks filmklubb? Är det kvaliteten på filmerna i Danmark? Samtidigt är det också tydligt att svenskar ser mycket mer strömmat innehåll än de flesta länder. Är vi alltså först i den nya trenden?

Det finns inga svar än. Vår utredning har börjat ställa frågor, men många fler ska ställas.

Att i detta skede ha en åsikt om vilka typer av filmer som ska dra publik på bio är för tidigt. Ändå svarade jag delvis på den i DN i förra veckan. Filmer med kvalitet svarade jag. Jag sade också att jag inte är säker på att Filminstitutet i framtiden kan ta ett repertoaransvar för bioerbjudandet.

Biofönstret är det enda fönstret som hittills har haft en fungerande affär. Om den affären blir ännu mer osäker är frågan om vi ska fortsätta bara prata marknadsandel i relation till bio. Kanske har tiden kommit att prata films framgång på fler sätt?

Vad jag inte svarade på var frågan vilka filmer vi ska ge stöd till. Det hade jag enkelt kunna göra däremot:

Vi ska ge stöd till en mångfald av filmer, precis som idag. Men alla kanske inte kan förväntas dra så stor publik på bio att det påverkar marknadsandelen. Och kanske kommer inte alla ens visas på bio. Då finns det mängder av andra kanaler, både på TV och strömmat. De filmernas möte med publiken är lika viktigt även om affären ser annorlunda ut.

Vi fortsätter vårt undersökande med branschen. Jag hoppas många vill delta. Vi kommer inte komma med några svar själva

Ära och nya vänner

7 Okt

Barbro Osher har överräckt min utmärkelse, Zoë Eltons idé för Mind the Gaps att ge en utmärkelse för visionärt ledarskap i filmvärlden, på Mill Valley Film Festival #mvff42. Hon är både konstnärlig ledare men alltså skapare av Mind the Gap, deras jämställdhetssatsning.

Smycket har Zoë designat själv. Det ser ut så här:

Jag är otroligt stolt och tacksam. Tacksam för att jämställdhetsarbetet både ger mig nya vänner, men även en plattform för svensk film att nå ut. I år Amatörer av Gabriella Pichler, Scheme Birds av Ellinor Hallin och Ellen Fiske och And Then We Danced av Levan Akin.

En annan som var inbjuden var Hans Petter Moland, vars film Out Stealing Horses, var också inbjuden.

Filmen är en svensk samproduktion, så jag tog lite ära för den med. Men mest hade jag väldigt trevligt med Hans-Petter under fyra dagar. Vi hann prata om mycket film, kvalitet, rättvisa och jämställdhet. Han var med och lyssnade på mina framträdanden och det var intressant att få hans norska perspektiv på filmskapande. Nästa gång hoppas jag träffa honom när både hans och Levans filmer har blivit Oscars-nominerade!

Andra jag träffade var (förutom den ständigt intresserade och engagerade Barbro Osher) representanter från trafikutskottet (!)

Samt Barbros kollegor på konsulatet med Kristina Bunger i spetsen.

jag höll en key note som ledde till många samtal.

exempelvis filmskapare som Jessica (nedan), som liksom jag fyller samma ”dubbel digits” i denna vecka.

Jag hörde inspirerande samtal om distribution och finansiering med producenten Daniela Tuolun Lundberg (till höger) som bla producerat Beast of the Southern Wild och Honeyboy (nedan). På festivalen presenterade hon filmen Harriet) och distributören Emily Best från Seed & Spark

Bådas bästa tips var:

  • Vårda dina investorer med transparenta budgetar
  • Känn din publik, tillbringa minst en timme om dagen med dem (irl eller på sociala forum)
  • Börja smått, ditt livsopus är inte din första film varken som regissör eller producent

Ett annat spännande samtal (nedan) som leddes av Melissa Silverstein, grundare av Women and Hollywood, var hur du som kvinnlig regissör ser till att få pondus. Olivia Wilde (skådespelaren som nu debuterat med en uppenbarligen bra och sexuellt avslöjande coming of age-film Booksmart) samt Kasey Lemmons som regisserat ”Harriet” om den sanna historien om en kvinnlig slav som flydde och räddade hundratals slavar till frihet, samt ledde grupper i amerikanska inbördeskriget. (Mycket lärorikt för mig som aldrig hört talas om henne. Och en fin film.) Avslöjande och roligt samtal!

Jag mötte också Alison Emilio som är ansvarig för ReFrame i Hollywood. Tillsammans med Zoë, Melissa och flera gör hon ett stort arbete.

Jag och Hans-Petter tog sedan en tur till Redwoodskogarna i Muir Woods

Avslutningsvis fick jag tala kvalitet jämställdhet för Pixar Studios!

Jag mötte Holly Lloyd som leder Pixar Women tillsammans med Yun, Lara och många andra och vi pratade hur man går från snack till verkstad. Intentionerna är goda. Nu är det dags att se resultatet, både på Pixar och i Hollywood!

Mill Valley, with new friends

4 Okt

Den här killen jobbar på en restaurang i Mill Valley utanför San Fransisco, där jag är på filmfestival. Vi beställer, min nya och trevliga bekantskap Hans-Petter Moland (se bild nedan) och jag, av honom. Han konstaterar att jag inte gillar koriander. Men så säger han, ”Jag känner igen dig. Du är på festivalen som gäst?” Så är fallet så jag nickar. Så skakar han min hand och säger ”Thank you for your work”.

Att den här killen inte bara läst festivalprogrammet utan också både sett min bild och kopplat det till jämställdhetsarbete, det tycker jag är beviset på att det börjar hända saker. Det handlar inte bara om film, kvalitet och pengar. Här och nu handlade det om det fundamentala, alla människors lika rättighet.

Jag och Hans-Petter är överens. Det är stort. När vi gick tackade även hovmästaren för arbetet – 🙌🏼

Vi behöver nya recept

9 Sep

På väg hem från intensiva knappa tre dygn i Toronto och TIFF. Jag älskar den festivalen. Intressant programmering med allt ifrån Hollywood-produktioner till talangsatsningar. Stor mångfald i titlarna både i form av kön och färg men även många berättelser av och om urfolk. Givet svensk inställning till att inte prata om hur vi behandlat samerna, eller att vi inte säkerställt att Samiska filmcentret får svenskt statligt stöd, är det en ögonöppnare att få se dessa berättelser. De är enormt starka och vi har definitivt inte sett dem förut. Vi har mycket att lära i Sverige.

Vi behöver inte bara se hur vi som land tar hand om våra urfolk, vi behöver fortsätta det enträgna arbetet mot 50/50by2020 och se över vilka filmer som får berättas. Om det höll jag ett samtal med fem intressanta personer. Rubriken var ”Is there a formula for quality?” och i panelen satt Pamela B Green som regisserat ”Be Natural” om en av världens första regissörer som raderats ur historien – Alice Guy Blaché. Rubaiyat Hussein som regisserat ”Made in Bangladesh”, en dansk samproduktion som har premiär i Danmark i slutet på november och som jag hoppas får svensk distribution. Cassian Elves som bland annat producerat ”Dallas Buyers Club” och ”Mudbound” och som sedan sex år har engagerat sig för att både producera kvinnliga regissörer, både vita och icke-vita, och att hjälpa nya kvinnliga regissörer att hitta producenter genom sin satsning Horizon Award som arrangeras inom Sundance. Alex Schmider är själv transgender och arbetar som filmare, ex dokumentären ”Changing the Game” och rådgivare inom GAAP. Rådgivare till filmare hur de kan undvika stereotyper och hur de kan inkludera HBTQi-världen. Aisling Qin-Yee är en kanadensisk producent och regissör, hennes film ”The rest of us” hade premiär på TIFF i år.

Ett timslångt samtal, som kan uppfattas politiskt korrekt sammansatt men som därmed lyckades beröra så många delar av hur diskriminering ligger i vägen för kvalitet. Hur förutfattade meningar om vad publiken vill ha i kombination med vilken filmskapare som klarar vad. En kort sammanfattning är att:

– Alla ska få göra film om vad och vem som helst. Men när fler får chansen och fler bli representerade så ökar chansen till kvalitet. För då börjar vi titta på projekten och inte namnet, könet, hudfärgen.

– Distribution och marknadsföring måste förändras. Filmer stoppas från att nå sin publik pga fördomar när de väl är gjorda. Här kommer filmen om Alice Guy Blaché till stor nytta, ett bevis för hur en filmare som varit en stor innovatör blivit ”bestulen” på sin kapacitet. Detta sker fortfarande idag.

– Att vara representerad på vita duken eller skärmen utan att bli stereotypiserad är viktigt.

– När en gör film om diskriminerade grupper så ska en inkludera de grupperna så de känner igen sig.

– Massa tips förmedlades. Kommer finnas inspelat!

Utöver detta var jag med på premiären av ”En komikers uppväxt” av Rojda Sekersöz samt såg Niki Lindroth von Bahrs nya fina kortfilm, ”Något att minnas”. Roy Andersson hann få ett Silverlejon i Venedig innan premiären av ”Om det oändliga” på TIFF och Elin Öfvergaards Cannes-tävlande film ”Ingen lyssnar” ska också visas på TIFF.

Det är hedersamt att representera Sverige och svensk film!

Höstinsegling

31 Aug

Vi närmar oss Bergmans hus. Det mytomspunna som Kerstin Karlström, intendenten, ska visa oss.

”Oss”, det är ledningsgruppen för Filminstitutet. Somliga av oss har varit här förut, men för andra är det första gången. Alla blir dock lika gripna, igen, av att gå in i ett hem som fortfarande känns levande och fyllt av Ingmar Bergman. Känslan är både hädisk och vördnadsfull på en gång. Kerstin som är van vid starka känslor är själv både respektfull och nykter. ”Det är ok, Bergman finns inte här längre”. Det var svaret på frågan om det är ok att gå barfota. Värmen på Fårö denna sensommardag är 27 grader och alla är strumplösa. Kerstin är noga med att skorna måste av, så var det alltid på Bergmans tid, men som sagt så behöver vi inte sätta på oss ylletofflor.

I övrigt är våra dygn fyllda av tankar och samtal. Denna gång på Slowtrain, Valerie och Thomas fina B&B lite norr om Bergmancentret.

Vi hinner gå igenom det vi aldrig annars får tid till. Förutom vanlig långsiktig planering hann vi med reflektioner om vad i Statskontorets rapport som vi tar med oss in i verksamhetsplaneringen. I grunden riktar sig rapporten inte till oss utan är en analys på uppdrag av regeringen och alltså ett svar till dem. Svaret är i sig inte beslutande så vi vet inte vilka slutsatser regeringen drar, men det utesluter ju inte att vi själva kan dra lärdomar. Vissa saker är redan åtgärdade, som incidentrapportering och strukturer för hur vi ska göra riskanalyser om vi gör organisatoriska förändringar. Alltid bra med blickar utifrån och in, även om vi inte håller med om alla slutsatser.

Vi pratade oss också igenom alla synpunkter de olika branschorganisationerna har givit på Råden. Nu ska de riktlinjerna justeras och skickas tillbaka till organisationerna innan vi förhoppningsvis kan klubba förbättrade riktlinjer för de olika rådens arbete i slutet på hösten. Utöver allt tankearbete hann vi också med solnedgången och besök på Persona-stranden.

Det sjunde inseglet in i en höst på Filminstitutet för min del. Så träffande.

Agenda2030 engagerar

20 Aug

Idag hade vi äran att få besök av Parul Sharma, GS för Svenska Greenpeace sedan 6 augusti i år.

Parul har arbetat som ordförande för den svenska Agenda 2030-delegationen tidigare, och med dem tagit fram massor med material man kan använda, men även föreläst för företag i hela världen.

Parul förespråkar förståelsen för de fyra pelarna för all hållbarhet: mänskliga rättigheter, arbetares rättigheter, miljö och antikorruption. Just den sista, antikorruptionen, finns inte med som ett av de 17 målen. Det kunde FNs medlemsländer inte enas om.

Frågan är vad vi alla kan göra inom ramen för vår egen verksamhet för att de globala målen ska uppnås. Och vad ska vi på Filminstitutet bidra med?

Och det ska ni veta, blev en engagerad och inspirerad workshop! Resultatet är inte klart än utan ska integreras i hela vårt verksamhetsarbete. Men jag är säker på att det blir små steg för stora förändringar.

Almedalen avslutar läsåret

6 Jul

Årets seminarium från Filmrummet handlade om rörlig bildning. Vi ville lyfta frågan om filmkunnighet i en tid när i princip alla svenska medborgare mellan 12 och 25 är inne på Snapchat och YouTube, medan bara 20% mellan 35 och 55 (typiska föräldrar och lärare till det yngre gardet) är det. 60 % av föräldrar och lärare läser däremot dagstidningen på papper eller på nätet medan bara hälften så många av de yngre gör det.

De nya generationerna uttrycket sina berättelser och tar del av andras berättelser via rörlig bild. Men skolan och föräldrarna har inte verktygen att ens själva analysera, tolka eller skapa dessa berättelser. Däremot är de bra på att läsa och skriva. Och det är också det enda som uttrycks i läroplanen. GD för Skolverket Peter Fredriksson har nu insett det. Inför vårt seminarium gick han nämligen igenom läroplanen för ämnet svenska och hittade ingenting om filmkunnighet. Tillsammans ska vi nu försöka få till en ändring!

Jag hade redan på morgonen varit med i ett seminarium där invanda strukturer utmanades av vårt sätt att tänka.

Jag deltog i Skanskas seminarium om hur de vill skapa ”Sustainovation”, innovation på ett hållbart sätt. På scen stod chefer inom IT, Volvo, Göteborgs Energi och Stockholms Stad. Och jag. En udda fågel var jag, både till kön och inriktning. De andra pratade digitalisering, infrastruktur och samverkan mellan sektorerna medan jag lyfte in frågan: men för vem gör ni städerna? Vad vill medborgare ha i en stad? Var finns kulturen och arkitekturen som skapar de rum där vi ska mötas och vilja vara? Det blev, tycker jag, ett bra samtal om inkludering och lyssnande. Och det visade sig att de flesta av dem redan hade tänkt i de banorna, men lite vid sidan av. Jag tror den nödvändiga förändringen i vår värld kan ske först när vi förmår tänka teknik, affärsmodell och kultur i samma tanke. Det går inte längre att inte samverka över gränserna.

Jag hade redan dagen innan sett Fredrik Gerttens ny film ”Push” så den gav mig många argument. Den avslöjar hur stora fastighetsbolag köper bostadsområden som en investering. De tar ingen hänsyn till de boende och rustar upp, eller låter helt förfalla, på ett sätt som trycker ut de boende. Gentrifiering på en brutal nivå. Delar av Gottröra i Uppsala ägs till exempel av det fastighetsbolaget, som är ett av världens största. Exemplen i London, Toronto, Barcelona och NYC är avskräckande, det skapas städer ingen utom de absolut rikaste har råd att bo i. Öde stadsdelar i mångmiljonstäderna samtidigt som folk är hemlösa. En absurd kombination. Filmen har premiär i september.

Filmen blev ett intressant samtalsämne på den middag jag på kvällen var bjuden på. Av en fastighetsägare som verkligen försöker skapa socialt hållbara bostadsområden men som ändå fått sälja när kapitalet i ägarkretsen krävde det. Pengar före människan. En rolig middag som blandade näringsliv och film. Precis så som jag vill ha det. Prata kultur i andra världar och inte bara i kulturvärlden.

Jag gick också på ett seminarium om hur det står till med bildningsnivån inom svenskt näringsliv. Lars Strannegård, rektor för Handels, har tagit in kulturen i utbildningen just för att försöka ta utbildningen från UTbildning till bildning. Att lära studenterna förstå helhet, historia och nutid i en framtidskontext. Kristina Axén Ohlin, moderat riksdagsledamot, beskrev behovet av den bildningen i politiken. Hon sitter i utbildningsutskottet och gav faktiskt en mörk bild av bildningsarbetet. I en tid när skolor ska producera resultat istället för att skapa människor med förmågor. Susanna Popova, ledarskribent i bla SvD höll med. Även den präst (?) inom katolska kyrkan som jag inte uppfattade namnet på. Alla var eniga, liksom Katrine Marçal, skribent i DN, som var moderator. Alla var eniga men gav ändå olika perspektiv på varandras inlägg. Mycket inspirerande och de gav alla prov på just bildning.

Andra som imponerade var Installatörsföreningen och Elektrikerna, arbetsgivarsidan och facket för elektriker. Bara 2 % av alla elektriker är kvinnor. Sexistisk jargong, skitiga dass och inga omklädningsrum är lätta saker att upptäcka. Men vilken kvalitet skulle kunden upptäcka om elektrikerna var en mer heterogen grupp? Jag kom dit för att berätta vad vi har gjort inom filmvärlden, spelvärlden berättade också om sitt arbete och sina framgångar. Visade sig att arbetsmarknadens parter gemensamt tagit ett beslutsamt, målinriktat grepp redan nu. Jag ser fram emot att följa hur deras bransch utvecklas.

Avslutningsvis pratade jag om själva den svenska filmen. Den som jag pratat om i så många andra rum. Jag föredrar att prata om film och kultur med dom som representerar andra världar, det är dom som behöver förstå varför ett samhälle, en stadsmiljö och alla människor i ett öppet och demokratiskt samhälle behöver kultur. Jag lyssnade på ett seminarium i regi av Fryshuset om hur alla våra stadsmiljöer ska bli både trygga och attraktiva för medborgarna. Det finns mycket som görs, men fortfarande är byråkrater, fastighetsbolag och medborgare långt ifrån varandra. Makt och etablissemang måste lära sig lyssna mer, skapa förtroende genom att agera snabbare (om man förstår att en musikstudio skulle kunna bli en mötesplats som medborgarna faktiskt vill ha så kan det inte dröja åratal att tröska igenom det beslutet inom stadsförvaltningen. Då förlorar man kontakt och trovärdighet.) Kultur behövs för att vi behöver uttrycka oss, spegla oss och känna. Men det behövs också för att skapa mötesplatser, sammanhang och samtal.

Och pratar man film så är förutsättningen förstås att den håller en kvalitet som gör att någon vill se den. Gör den det?

Jag, Kristina Åberg från produktionsbolaget Atmo och Eva Hamilton från Film- och TVproducenterna pratade om hur filmen mår. Expressens Karin Olsson intervjuade, helheten kan ses här. Kortfattat kan man säga att filmen mår bra kvalitetsmässigt, men filmbranschens förutsättningar är svåra både för sin ekonomi och hur filmen ska kunna nå sin publik. Vi pratade på Centerns dag, ett parti som verkligen pratar om att brygga över klyftorna mellan stad och land. Mitt heta tips är biografen. Säkerställ att varje kommun har en biograf, en kulturell mötesplats som bidrar till livet på samma sätt som en affär, en vårdcentral och ett dagis. Sänk momsen och starta kommunala biografer. Centern som parti är med och leder i flest kommuner av alla partier (nästan alla). Låt det inte stanna vid en C-fråga. Vår regering har samma devis, kultur för alla i hela Sverige. Receptet har ni precis fått.

Efter denna intensiva vecka blir det mest semester. Det går inte att sammanfatta en Almedalsvecka rättvisande. Alla möten som sker spontant, middagarna med nya människor och korta glimtar in i seminarier från samhällets alla lager. Det finns alltid ett trendande ämne. Årets var AI. Mest handlade det om AI inom vården, men även jag var inbjuden till ett slutet rum för offentliga institutioner. Vi fick höra från stora IT-leverantörer om hur långt efter Sverige är om man jämför med andra länder. Det kanske är sant, men som någon påpekade; ”Era fakturor är skyhöga, för att lösa problem vi inte upplever att vi har.” Det handlar om att investera för att öka effektivitet och träffsäkerhet. Inom ex vården är nyttan uppenbar, genom att lägga in symptom kan en läkare få input från tiotusentals experter. Den samlade yrkeserfarenheten är förstås omöjlig att matcha för en ensam läkare. Men för andra ska en viss effektivisering alltså ställas mot en stor investering som tas från en redan inbokad budget. Jag är övertygad om att AI kommer komma även i Sverige, men jag är inte säker på att vi kommer gå under genom att inte leda AI-ligan.

Kontrasterna är stora i Almedalen. Även från Almedalen till min socken, Hamra. Där är jag nu. Glad sommar.