Bok-o-bok

26 Nov

IMG_5017.JPG

På väg hem från St Petersburg och HBTQ-festivalen Side-by-Side, eller Bok-o-Bok som den heter på ryska.
Jag har varit här för att stötta deras arbete för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.
Festivalen har polisbeskydd, blev i förrgår attackerad med stinkbomber, byter lokal hela tiden och får inte adressera någon under 18.
Jag har varit här med Maria Arnholm, fd Jämställdhetsminister. Vi deltog i ett samtal om transsexuella efter att ha sett filmen 52 Tuesdays. Jag kunde inte bidra med mer än filmreferenser av Esther Martin Bergsmark (vars filmer de älskar) och Marcus Lindeen. Numera även Bitte Anderssons Dyke Hard, inte om transsexuella men feministaktivistisk.
När jag befinner mig i den här miljön, med deras kamp för rättigheter inser jag vad priviligierade vi är i Sverige. Jag vet ju dock att även vi är extremt fördomsfulla, följ instagramkontot #kvinnohat så kan en se hur diskrimineringen slår igenom inom alla gränssnitt. Jag poängterade det igår. Att vi kanske framstår som en dröm, men transpersoner i Sverige har ingen dröm heller. Men i grunden ska vi vårda det vi lyckats åstadkomma. Och göra det bättre.
Vi möttes av mycket kärlek här. Här nedan Maria med festivalgeneralen Manny, som jag hoppas få träffa fler gånger.

IMG_5015.JPG

Nya vindar?

24 Nov

Den senaste tiden tycker jag det har blåst lite nya vindar i filmvärlden. Kulturdepartementet har dragit igång sina samtal med filmbranschen (avslutas den 8 december med en heldag), vi har arbetat om våra stöd till distribution och visning och våra Filmrum drar fulla hus.
För jag kanske ska tillägga att kulturdepartementets arbete möts av mycket positivt engagemang från branschen och vår stödutredning och omgörning möts av nyfikenhet och positiv feedback. Det i kombination med att Filmrummen som blivit fullsatta har varit om hur vi undviker stereotyper ”Black-is-the-New-Black”, hur vi kan bli en bättre barnfilmsnation ”Bobo14” och hur vi får fram bättre manus med Craig Wright.
Helt enkelt. Det känns nyfiket, utforskande och positivt.
Vi blåser in de vindarna i filmpolitiken, hos alla parter, så kan det kanske komma något nytt ut. Kanske nytt i ny filmavtalsform, eller nytt i ny form. Det kan bara bli bättre.

Det finns mitt i skogen en glänta som bara kan hittas av den som gått vilse

11 Nov

Under den senaste tidens skriverier om kulturpolitik efter kulturministerns medieframträdanden har jag funderat mycket runt kulturvärldens självuppfattning.

Jag häpnar ibland när kulturskribenter närmast triumfatoriskt konstaterar att Margot Wallström tyckte att kulturministerposten var det värsta hon varit med om, och att så är det för kulturministrar. Samtidigt förfäras man över att kulturpolitiken är så frånvarande. Att få andra politiker vill ge sig in i kulturpolitik kanske beror på att de inte vill bli bemötta och behandlade på samma sätt som en kulturminister tydligen måste räkna med?

Stefan Edman formulerade sig briljant idag i DN med den provokativa rubriken; Konsten kan rädda jordklotet.
Artikeln går i korthet ut på att kultur hjälper oss som människor att värdera annat än materiella ting, och det ger i förlängningen ett ekologiskt hållbart samhälle.

Vad Stefan gör, som jag tycker jag saknat andra röster om, är att ge sig på att försöka att definiera vad kultur ska vara bra för – vid sidan av det uppenbara att i sin egen kraft ”skärpa tanken, stimulera fantasin, egga kreativiteten, föda om- och nytänkande”.

Jag tycker kulturen inte är så väsensskild från andra politiska områden. Kulturpolitik kostar pengar, berör samhället på många plan, både praktiska och immateriella. Det förtjänar en plats i det allmännas budget, och måste därmed samsas inom en statsbudget med många andra utgiftsområden. Därför vänder jag mig tex starkt mot bilden att kulturen inte ska behöva förklara sig. Många verkar till exempel tycka att det är förbjudet att anse att kulturen kan tjäna som verktyg. Förr var kulturen ett verktyg för folkhälsan (Marita Ulvskog), sedan tillväxten (Lena Liljeroth Adelsohn) och nu alltså för demokratin (Alice Bah Kunkhe). Att Stefan Edman på ett så briljant sätt kan förklara varför kulturen kan vara ett verktyg för att uppnå ett ekologiskt samhälle kan vi kanske inte begära att alla ska klara av. Men kan vi inte begära lite mer av oss själva än att på frågan ”varför kultur?” kallsinnigt bara svara ”därför!”?

”Därför” skapar ingen större förståelse hos den skattebetalande medborgaren. Och jag hör faktiskt bara ”därför” från kulturskribenterna. Och från andra kulturföreträdare hör jag inget alls.
Jag tror att om fler från kulturvärlden skulle försöka förklara existensberättigandet av kultur i en statsbudget så skulle man nå en större förståelse utanför den snäva kulturkretsen, och då skulle kulturen kunna bli en integrerad del i alla samhällsfrågor.

Först och främst verkar kulturen i kraft av sig själv. Eller som Tomas Tranströmer diktade:

”Det finns mitt i skogen en glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.”

Kultur hjälper oss att gå vilse. Det är viktigt, därför det föder något nytt. Och det nya behövs ur många perspektiv. Det mänskliga, det personliga, det allmänna. Det är den primära förklaringen.

Men varför får man inte ta det ett steg till? Varför skulle det inte vara bra att lyfta att kultur är en viktig spegel som faktiskt blir meningsfull först i mötet med omvärlden? Som hjälper oss att förstå oss själva och varandra, vår historia och samtid. Därmed kan kulturen bidra till ett öppet och inkluderande samhälle. Och ja, det är kanske därmed ett verktyg. Det är både ett verktyg för oss alla att förstå oss själva och för att skapa demokrati. Därför borde det vara värt (mer) skattepengar tycker jag.

Och ett sådant synsätt tycker jag inte kolliderar med synen på kulturen som en fri och obunden kraft i samhället. Synsättet att kulturen är fri eller om kulturen är ett verktyg bygger på en falsk motsättning – eftersom den fria konsten inte lever i ett slutet rum så berör och utmanar den. Vilket är en poäng när den ska finansieras.

Man kan också hävda att viss kultur har ett egenvärde i att den utmanar befintliga normer och strukturer. För att skapa rörelse och ett meningsfullt innehåll i det som i framtiden ska möta omvärlden. Då skulle man väl kunna säga att kulturen är ett verktyg för utvecklingen, rörelsen och meningsfullheten i den kultur som kommer?

Jag håller med i kritiken om att det i de flesta partiprogram saknas prioriterad och välformulerad kulturpolitik. Det saknas kulturpolitisk debatt och offentliga samtal om kulturpolitiken. Politik som lyfter in och integrerar kulturen i samhället vi vill ha. Jag hör inte heller kulturföreträdare ta plats i andra samtal än de som förs om de egna intressena (om ens det).

Jag skulle vilja förstå varför kulturvärlden är så rädda för att definiera sig. Så måna om att vara ”enfant terrible” på den politiska arenan, men samtidigt så besvikna över att inte få större utrymme.

Kanske får vi den politik vi förtjänar om vi inte ens vill formulera vårt eget existensberättigande?

Länge leve filmen

24 Okt

IMG_4983.JPG

Igår invigde vi de nya lokalerna där vi efterarbetar det digitaliserade filmarvet. Där har vi byggt särskilda rum för bearbetning av ljud och ljus. Snillrikt kom arkitekterna på att vi kunde skapa ett nytt plan i befintligt rum där det var högt i tak. Så vi har skapat nya kvadratmetrar helt enkelt, allt i samma stil som det befintliga. Om ni är här någon gång så säg bara till så visar vi gärna!

Efterarbetet som sker där är helt enligt de arkivetiska reglerna vi antagit. De följer förstås den praxis man följer internationellt och som går ut på att de kopior man ska arkivera för eftervärlden ska vara så lika originalet som möjligt. Ingen försköning, ingen färgläggning av svartvitt eller ens förbättring om originalet hade brister.

Resultatet ska vi förstås göra så tillgängligt vi kan utan att kränka några rättigheter. Vi erbjuder redan historiska filmer som exempelvis Barnen från Frostmofjället, Nils Holgerssons underbara resa, Intermezzo, Seppan, Fimpen och En kvinnas Ansikte. Vissa med filmhandledningar för skolbioverksamhet under projektet Svenska Barnfilmsklassiker.

Ett väldigt roligt arbete. Att digitalisera vårt filmarv och göra det tillgängligt. Snart på en visningsplattform nära dig!

Lycklig start – lyckligt slut

10 Okt

IMG_4947-0.JPG

Här står jag, stolt och lycklig efter gårdagens och dagens Filmrum Black-is-the-New-Black som så fint blev vårt firande av Filmrummets 2-års dag. Nu ligger filmen uppe!

Med på bilden står författarinnan Taiye Selasi, som är skälet till att Filmrummet blev två dagar. På vägen till Stockholm från Brasilien, där hon just givit ett ”Ted-talk” mellanlandade hon i Paris. Där blev hon på flygplatsen misstänkliggjord, oklart misstänkt för vad. Istället för att komma på flyget till oss blev hon anhållen och förhörd. Inte förrän hon bläddrade upp artikeln om henne i ett ansett fransk magasin accepterade polisen vad hon sade. Då var det för sent för planet till Stockholm. Hon kom på kvällen och har nu givit sitt samtal till den grupp som gjorde sig fri även idag.

Händelsen åskådliggör vikten av att ge stereotypa bilder av ”svarta”, ”bruna” osv motbilder. Och vi har alla ett ansvar att dessa bilder blir så många att The New Black, inte återgår till att bli The Old Black.

Och gårdagens seminarium, som filmades och kommer läggas upp, visade hur många begåvade, insiktsfulla, reflekterande och roliga svarta vi har i Sverige. Vi höll på i 8 timmar, jag var den enda vita på scenen när jag välkomnade det proppfulla Bio Victor.

Jag fick se och höra berättelser av människor jag ofta inte visste något om. Och jag undrade själv varför vi får läsa spaltmeter om ex Lars Noréns skitsnackande om vita kollegor, när de här människorna har något viktigt att berätta. Och de gör det på ett strålande sätt.

Gå in på http://www.afripedia.com eller http://www.stocktown.com och få inspiration till nya berättelser. Läs om det kvinnliga Dj-kollektivets The Mohoyo Project. Se på vår uppladdade film när den kommer och låt er inspireras. Jag själv ser idag på världen med nya ögon. För som Tayie sade, världsfred får vi genom alla berättelser som olika röster måste få berätta. Det är dags nu!

P.s. Jag brukar säga ”don’t fuck with a fucker” vilket jag sade till Tiaye efter hennes händelse. Hon skrattade och sade: ”and don’t fuck with a writer!”

Nedan några bilder från gårdagen.

IMG_4940.JPG

IMG_4930.JPG

IMG_4928.JPG

Stipendium till arkiv på vår 2-års dag

8 Okt

IMG_4925.JPG Ikväll har jag bevistat prisutdelningen av Birgit Nilsson-stipendiet. Priset, värt flera miljoner, delades ut till Wiener Filharmonikerna. De bjöd på två stycken, och en hel del tacktal. Det är uppenbart att det inte bara är Sverige som skakas av mörka politiska strömningar. I Österrike, landet som utsåg Conchita Wurzt, har högerextrema politiska krafter tagit plats. Därför berättade orkesterns företrädare att hela priset ska ska gå till att digitalisera deras stora arv av musiknoter. De poängterade att även noter från den mörka nationalsocialistiska tiden skulle digitaliseras och offentliggöras. För att historien måste visas, och diskuteras. Det krävs för att en demokrati ska fungera – att vi kan vår historia. Det var ett starkt tacktal. Den enda smolken i glädjebägaren var att den 76-hövdade orkestern endast hade 6 kvinnliga deltagare. Inte ens 10 %. Ingen annan mångfald syntes heller. Det var helt enkelt 92% vita män och 8 % vita kvinnor. Att prata om demokrati och inte själv ge alla samma förutsättningar skorrar illa. Jag vet. Jag är tjatig. Men man måste fortsätta vara en nagel i ögat om något ska förändras. Räkna och påpeka. Precis som att vi inte ska gömma och glömma vårt förflutna ska vi heller inte gömma eller glömma våra brister i dagens demokrati. Men man kan läka brister i demokratier. I morgon ( nu uppdaterat till IDAG – vilket visade sig vara Filmrummets 2-års dag!) har vi heldags-Filmrummet Black is the New Black. Bio Victor är överfull och vi har en väntelista. Det känns fantastiskt. Ett steg mot förändring.

Välkommen Alice

3 Okt

Stor positiv nyhet att man tagit bort idrottsfrågorna och lagt till demokratifrågorna.
Kultur och demokrati hör intimt ihop, det ger stora möjligheter med en ihopslagning.

Alice själv har ingen bakgrund inom kultur som jag känner till (men hennes man har ju huvudrollen i Turist, så filmfrågorna måste förstås vara angelägna:) men hon har en gedigen erfarenhet i andra frågor som bygger långsiktigt uthålliga samhällen.
Att ha jobbat med hållbarhetsfrågor inom Skandia och ÅF är att försöka argumentera för ett mänskligare och bättre samhälle för vinstdrivna företag vars kärnprodukter inte handlar om det. Hon är alltså van att driva viktiga frågor i olika miljöer. Det är en enorm tillgång.
Och steget från hållbarhet till kultur är inte så långt ur det perspektivet. Jag är övertygad att hon snabbt kommer förstå hur kultur bidrar till ett bättre samhälle.
Som ny i politiken hoppas jag att hon får gehör internt. De kontakter vi haft med Mp bådar gott. Bland annat Gustav Fridolin har deltagit ett antal gånger i våra sammanhang och visat intresse för filmfrågorna.
Jag är positiv.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 55 andra följare