Från Nordamerika, with love

31 Okt

Under en vecka har jag varit i Nordamerika för att träffa filmbransch och för att föreläsa. Inbjuden av SACC (Swedish-American Chamber of Commerce, med ordförande Gudrun Giddings) i Los Angeles och av de stora kanadensiska filmfonderna Télefilm och SODEC.

Landade i LA och hann en dags speed-dating med:


Mark Johnson, producent för bl.a. TV-serien Breaking Bad och massor av filmer; senast Steven Soderberghs senaste, Logan Lucky. För oss i Sverige är han viktig som ordförande för Oscarskategorin Bästa Utländska Film. I skrivande stund tittar han nog på ”En man som heter Ove”, vilken ingår i hans slate av sextio filmer. Mark har under sin ordförandetid ändrat urvalet i kategorin dramatiskt, och om jag förstår honom rätt är hans favoritfilm från de senaste åren, ”Äta, sova, dö”. Över verkar tiden vara för mainstream-filmer. De senaste årens vinnare och nominerade är ett tydligt tecken på det. Filmer som Timbuktu, Son of Saul, Leviathan och Ida är bland de nominerade numera.

Efter Mark träffade vi Tomas Jegeus, chef för Fox Studios internationella produktionsavdelning sedan ett år. En svensk på en hög position, som pratade mycket om mångfald och jämställdhet – helt på eget bevåg. Han ser utmaningarna i att nå en tillräckligt stor publik på bio, och inser vilken kommersiellt öppen position som finns i att involvera andra röster än de vanliga.

Tomas sitter bakom ”The Golden Door”, så hög position har han!


Sedan träffade vi managers på Magnolia (inte att blanda ihop med Magnolia distribution). De tankade oss på nya svenska namn, helst kvinnliga. De har följt de nya framgångarna för Amanda Kernell och andra debutanter. Vid sidan av sina redan signade stjärnor som Joel Kinnaman, Babak Najafi och Daniel Espinosa vill de nu få in dessa kvinnliga regissörer som så många pratar om. Vi pratade en del om vikten av att vara med i internationella festivaler för att bli hittad, och återigen fick jag det bekräftat: Ja, tävling är bra, men sidosektionerna hittar de nya rösterna och det är dem som agenterna letar. Innan alla andra förstått deras storhet hoppas agenterna förstås på att signa och ser fram emot provisionerna. Med de svenska framgångarna i alla sidosektioner under alla år kan vi vara stolta. Talanger får chanser att utvecklas utomlands och vi får chanser att de, i sin tur, utvecklar vår hemmamarknad.

Avslutningsvis träffade vi The One and Only Hylda Queally på den största och anrika agenturen CAA. Hylda har klienter som bl.a. Noomi Rapace men kanske de flesta stora filmstjärnor som påtalat den bristande jämställdheten i Hollywood. Hennes arbete för att ge kvinnliga stjärnor lika stora möjligheter som manliga är förstås både ovanligt och ovärderligt.

Efter mötena var det dags för det vi var inbjudna till; att för Hollywood-industrin prata svensk jämställdhet. Arrangörer var, vid sidan av SACC, Sundance Institute och SAG-AFTRA. Jag var key-note speaker, liksom även Keri Putnam, chef på Sundance, och Helen Granqvist. Utöver det tre olika paneler, varav en svensk. På bilden nedan panelen med bl.a. SAG-AFTRAs ordförande Gabrielle Carteris (väldigt välformulerad både vad gäller jämställdhet och mångfald).

Med i vår svenska panel som leddes av Jeremy Kay, Screens US Editor,  var jag, Lisa Ohlin, Baker Karim och Martin Persson. Ärliga samtal om nödvändighet av jämställdhet men också om hur jobbigt det är för producenter att anpassa sig till nya villkor.


På kvällen VIP-party i fancy villa uppe i bergen. Fullt av svenska mer eller mindre framgångsrika människor, och en och annan dito amerikan.

Morgonen efter åkte jag vidare till Montreal och berättade hur vi rent konkret arbetar med jämställdhet. I ett öppet seminarium pratade jag på förmiddagen för hela branschen, för att på eftermiddagen prata för bara filmfonderna.  I Kanada är intresset för jämställdhetsfrågan enormt stort. Och även för svensk filmindustri, de ställer sig inte alls främmande för fler samproduktioner med Sverige. Därför bra att jag fick träffa alla beslutsfattare i båda filmfonderna. Givet deras enorma produktionsrabatter (20% på alla kostnader, ytterligare 16% om det anlitas VFX-bolag eller Green Screen-bolag och ytterligare 14% på arbetskraften!) så har alla bolag mycket att tjäna på att förlägga produktioner dit. Något för den svenska utredningen som kulturdepartementet ska tillsätta, att ta hänsyn till!

På kvällen mingel hemma hos en av cheferna, Monique Simard, dit kulturministern Mélanie Joly kom, som jag ju numera känner lite sedan Toronto.


Dagen efter gjorde jag ett besök i deras Virtual Reality-värld. Jag tror inte att det är bara skatterabatterna som skapat denna hub av VFX och animation. Men de är enormt framgångsrika. Jag besökte deras ”ballaste” bolag, Félix & Paul, som ställde ut på Phi-Centre och som får all sin finansiering från Samsung, Google och Playstation. Deras främsta utmaning är att skapa innehållet förstås, och samarbeten verkade önskade. De har själva bara funnits sedan 2013, men verkar långt framme. På Phi såg jag sedan deras Virtual Reality garden och deras Björk-utställning (ja, förstås i VR och ja, jag älskar Björk!). Om Sverige ska hänga med i svängarna måste vi börja utveckla och testa. Kom till Bio Victor i Filmhuset den 18 november när Helen Ahlsson, konsulent för Moving Sweden, tillsammans med Stockholm Mälardalen/Kreativ Stad och Stockholms Filmfestival bjuder in till #VRmeetup 13.00-16.30. Föranmälan krävs.

Avslutningsvis träffade jag som vanligt ett antal aktiva, fantastiska kvinnor som önskar samma möjligheter som män att göra film. Under några timmar en lördag pratade vi om möjligheter och utmaningar. Förhoppningsvis träffar jag dem alla igen, för kanadensare är onekligen ett generöst och trevligt släkte!


En intensiv vecka senare är jag på väg hem. Borta bra, men hemma bäst!

Hur kommer det sig att det är så fel att försöka förändra något vi är överens om inte är bra?

13 Okt

I den senaste tidens kritik över olika kulturinstitutioners normkreativa arbete känns det som att kritikerna ändå missat en stor poäng. Den att vi inte är nöjda över världens ordning, och för att förändra det krävs förändring.

Vad menar jag? Jo, att vad jag vet så är det bara Sverigedemokrater, och ytterligheter till höger om dem, som förnekar att vi har ett problem. Ett problem i vems berättelser som har fått höras och ses på muséer, på bibliotek, i film och litteratur. Jag trodde inte vi skulle behöva ta det från början. Vad som krävs för att skapa riktig kvalitet.

Om vi andra har en situation som vi vill förändra, hur tänker sig kritikerna att det ska kunna ske utan att de som ska förändra behöver ta fram planer. Och behöver prata om det?

Enligt Åsa Linderborg och Ola Wong verkar det som att ett stort problem är ATT politiker ser problemet. Alice Bah Kunkhe får mycket ovett för sin påstådda politisering av kulturen. Vad jag förstår till exempel för att vi som kulturinstitutioner har ett mångfalds-  och demokratiuppdrag. (Något vi haft genom alla regeringar, s-märkta, alliansmärkta och nu s/mp-märkt. Det var inget problem förrän vi började ta uppdraget på allvar.) Kulturministern har tillskrivits många uttalanden, själv ger hon svar på tal i SvD.

Ett annat problem är, enligt kritikerna, HUR vi kulturinstitutioner försöker skapa förändring. Vi på Filminstitutet, UR, Världsmuséerna, Historiska muséet osv gör och säger uppenbart fel. Ulrika Knutson (artikel inte tillgänglig på Fokus.se, men numret är  7-13/10 2016) går så långt i Fokus  att hon kallar handlingsplanerna för ”flåshurtiga förslag som luktar hjärntvätt”. Något Ann Follin, överintendent på Statens muséer för världskultur, bemöter som både osaklighet och förhastade slutsatser. Att det som påstås har sagts inte riktigt stämmer påtalar även Fredrik Virtanen i en krönika i Aftonbladet. Per Wirtén går verkligen till botten i frågan i Expressen.

Och Johan Hilton undrar i i DN det jag själv undrar:

Hur kommer det sig att det så fel att försöka förändra något vi är överens om inte är bra?

Jag kommer inte ifrån tanken om vilka som haft privilegiet att definiera vad som är kvalitet. Till exempel kulturskribenter som har sin egen spalt i en tidning.

Själv tycker jag fortfarande att enögdhet i historieberättelserna är ett stort problem. För den som behöver kött och blod på vad enögdhet i summan av berättelser betyder rekommenderar jag Chimamanda Ngozi Adichies Tedtalk, 19 minuters insikter!

I exemplet filmens värld handlar vårt arbete  inte om att påverka varje berättelse i sig, utan helheten av alla berättelser. Vi politiserar inte enskilda filmer, men vårt sammantagna arbete har förstås en politisk innebörd.

Konstnärer, filmare och andra enstaka kulturutövare behöver alltså inte tänka på helheten. De ska tänka på sin berättelse, eller sitt konstverk, och göra den för sin egen skull. Våra pengar ska de få om de i konkurrens med alla (just det: ALLA) skapar verk av tillräckligt hög kvalitet. De behöver inte tro att de måste vara ett verktyg för ett öppet demokratiskt samtal, de ska skapa för sin egen konstnärliga rösts skull. Men vi kulturinstitutioner behöver orka tänka på helheten och vad en brist på mångfald betyder. För helheten av kultur har en viktig funktion i en demokrati, det är därför länder som Polen, Ryssland och Ungern försöker kväsa kulturen.

För att klara vårt uppdrag behöver vi sätta mål, skapa handlingsplaner och prata om det. Vi behöver hitta kvalitet även utanför de berättelser och berättare som tidigare hade så lätt att (ibland helt oförtjänt) bli hittade.

Och kvalitén finns där. Vårt arbete inom jämställdheten och mångfald har visat det. Ibland tar vi fel, vilket inte är någon nyhet. Floppar har vi väl även sett förr? Och ibland missar vi kvalitet, vilket är katastrof för den som det drabbar- men inte orättvist bara mot ett kön eller till fördel för bara en hudfärg.

Det enda vi kan vara säkra på är att vi antagligen kommer att säga och göra fel ibland. Och säkert kommer vi få veta det med besked. Kalla vårt förändringsarbete identitetspolitik om ni vill, vi kallar det ett kvalitetsarbete. Ett arbete som vi tar på största allvar och som vi inte kommer sluta med trots kulturelitens kritik.

 

Med vänlig hälsning,

Anna

En alldeles vanlig, ovanlig dag

29 Sep

Igår hade jag en vanlig, men som vanligt ovanlig, dag. Jag skulle varit bortrest men planer ändras och innehållet improviserades fram. Ingen tid känns så lyxig som tiden istället för ett inställt möte! Lyx! Och så här blev det.

Efter några morgonmöten åt jag lunch i den nya Musikhögskolan. Eftersom jag känner någon där fick jag en snabb rundvisning i allt nytt fint. Bara att gå upp för trappan, vars stenar har inpräntade ljudvågor, hintar om resten. Nedan två bilder från den nya Kungasalen. Den andra visar denna gradängfunktion för stolar, som gör rummet enkelt att anpassa. Fantastiskt! Jag fick också se biblioteket i det gamla stallet. Bara att gratulera Stockholm till denna nya byggnad.


Tillbaka till kontoret för att möta en delegation kinesiska filmprofessorer och deras entourage. Kulturkrock blir det onekligen när hedersbetygelser utdelas och tal hålls, samtidigt som vi oavbrutet poängterar filmens viktiga roll för yttrandefrihet och demokrati. Nedan vår kommunikationschef Rebecka Ioannidis Lindberg vid överräckandet av vår gåva. En Filminstitutstygpåse kan också överräckas med stil!


Sedan arbete med skrivningar om branschråden innan jag skulle tvärs över gatan för att avtacka SIDAs generaldirektör Charlotte Petri Gornitzka. Där sjöng personalen avskedshyllningen, GDn själv jammade med jazzbandet till ”All of me”. Absolut stil, om än långt ifrån den kinesiska.

På plats på SIDA fick jag ett sms av min kompis, doktor i statsvetenskap om minoriteter. Han har skrivit en avhandling om samerna och är numera alltid med där det händer runt samer. Nu frågade han varför jag inte var på Hotel Malmen, där var nämligen han med samiska kulturutövare, bland annat Amanda Kernell, regissören till Sameblod. Klart jag åkte dit. Vi hade samtal om samernas situation, konstens och kulturens roll för det öppna samtalet, och om att läka sår, där tårarna brände under ögonlocken. (Vi hann också prata om skillnaden mellan danska och svenska filmskolan. Stor, tror jag nog…)

Att Amanda är en fin filmskapare visste jag redan, och Sameblods historia tränger in under huden. Men dessutom fanns det en annan samisk konstnär med, som gör de mest fantastiska tavlor och installationer jag sett. Jag kommer inte berätta vem han är förrän jag själv hunnit köpa en tavla. Sameblod däremot har svensk premiär på Göteborgs filmfestival. Även det värt att vänta på.

Det var den vanligt ovanliga dagen det.

Festivalveckor med förebilder 

21 Sep

Sommaren avslutades (eller, den har väl knappt avslutats än om en får döma av vädret) med sedvanlig intensiv festivalperiod.

I Venedig hade vi tre långfilmer, där närvarade jag inte, men Kasper Collins långa dokumentärfilm I Called Him Morgan fick fantastiskt mottagande fick jag både höra och läsa om. Att få fem stjärnor i The Guardian måste vara något slags rekord. Efter Venedig åkte Kasper med sin film till Toronto, där jag var och mötte såväl honom som Larry Thomas som är med i filmen.


Amanda Kernells Sameblod vann två fina priser i Venedig och fick ett fint mottagande även i Toronto.


Avslutningsvis visades Johannes Nyholms film Jätten både i Toronto och nu senast i San Sebastian. Även den fick ett väldigt fint mottagande. I San Sebastian flockades publiken efter visningen, teamet fick gå igenom ett hav av kameror och applåder. Mycket glada teammedlemmar bjöd sedan in till boule-turnering, filmen utspelar sig delvis vid en bouleturnering.


I Toronto såg jag till att faktiskt se annan film än den svenska. På tre dagar hann jag se sammanlagt elva filmer, och de flesta mycket bra. Att film speglar samtiden råder det ingen tvekan om när en får se film från hela världen. Kriget i Syrien kommer igen i dokumentärfilmerna, och spelfilmerna hanterar frågan om samhällets oförmåga, både nu och då, att integrera alla olika viljor i ett sammanhållet samhälle. Bland annat såg jag en brittisk film (The Journey) om fredsmäklandet mellan katoliker och protestanter på Nordirland 2006. Likheterna mellan dagens Brexit-England och motsättningarna mellan vissa kristna och muslimer är frapperande. Aldrig verkar vi lära oss. Men blandat med den hopplöshet som jag känner inför oförmågan till försoning så väcker andra delar av filmen hopp. Som i Surf Club Gaza, där inte bara killarna får surfa utan även en ung kvinna vars far trotsar kulturens påbud om slöja. Han klär ut sin dotter i havsbandet och låter henne surfa med håret flygande fritt. När hon kommer in till land igen skockas skolklasser med täckta flickor runt henne. Hur vågar hon? Hur får hon? Hur kan hon? Är det härligt?

Samma sak i den underbara dokumentären The Eagle Huntress. En ung mongolisk flicka bor i ett område med sin familj där de jagar med örn. Trots att kunskapen traditionellt alltid förs från far till son så trotsar flickans familj traditioner. Hon lärs upp till att bli den första kvinnliga örnjägaren någonsin, vid bara 13 års ålder. Samhället runt familjen förfasar sig, vilket de tar med ro. Och flickans talang är extraordinär.

Så otroligt inspirerande att det alltid finns de som trotsar regler och traditioner och vågar se nya möjligheter. Det är deras goda krafter som är svaret på dagens meningsmotsättningar. Vi behöver alla dessa modiga förebilder.

För att orka göra skillnad.

Massor av inspiration 

3 Sep

Veckan som varit har bjudit på massor av inspiration. 

Den inleddes med att Screen Internationals journalist Wendy Mitchell gjorde en djupdykning i den svenska filmbranschen. Hon har besökt film- inspelning, varit på studio-besök, träffat massor av filmare och sett ny svensk film. En kväll serverade vi henne kräftor och svenska, danska och persiska visor. En samtida bild av Sverige och inspirerande sällskap. Avslutning med premiärfesten för Sara Broos ”Speglingar”. 

Så var det presskonferens för vår Oscarsnominering som gick till ”En man som heter Ove”. Stort intresse förstås, och mycket positivt skrivet efteråt. Det hoppas jag inte minst Rolf Lassgård är glad för, han är en av få skådespelare som spelar i två filmer som nominerats. Den förra gick hela vägen, ”Under solen” av Colun Nutley år 2000, men Rolf minns fortfarande bristen på gratulationer och heja-rop. Vi får hoppas Ove också går hela vägen och blir nominerad, det är den värd!

Och så lite annan inspiration. Jag var och såg Anna Petterssons tolkning av Hedda Gabler som hade premiär i onsdags på Dramaten. Film bär en stor del av det visuella i denna helt fantastiska uppsättning. Hedda är denna gång inte offer för männens manipulationer utan har makten över både dem och tekniken. Kristina Lindqvist skrev en hyllande recension i DN som avslutas med meningen: ”Det här är faktiskt en helt makalös uppsättning – och en utveckling av själva scenkonsten.” Jag håller med. Gå och se! Den är dessutom bara 70 minuter lång!

Avslutningsvis. Gå också och se Kusama-utställningen på Moderna som nu går in på sin sista vecka. Oändligheter – bara titeln är vacker. Konsten likaså. 

Vad gör ni sa Bill – många uppdrag sade Bull

30 Aug

Idag har jag varit på en smygtitt på det nya Scenkonstmuseet, (vars huvudentré på Sibyllegatan 2 ses ovan) som sorterar under myndigheten Musikverket. Musikverket har uppdraget att arkivera scenkonstarvet, och tillgängliggöra det. Och en viss pott stödgivning. (Säkert en del mer!)
Det svarade delvis på frågan jag fick från en av styrelseledamöterna för Svenskt kulturarv. Vad gör vi på Filminstitutet? Vi gör ju också det; vårdar, bevarar och tillgängliggör vårt filmarv. Men sedan gör vi så mycket mer, bidrar till ökad filmkunnighet bland barn och unga, Cinemateket, biblioteket och stöd till ny film och dess väg till publiken. Bland annat.

Frågeställaren såg chockad ut av svaret. Så mycket? Ja, och så roligt. Och ändå gör vi inte det Musikverket gör just nu; skapar ett museum. Många vill det, men frågan är om det behövs på samma sätt som för scenkonsten. Film är så mycket lättare att göra tillgängligt i hela Sverige genom digitaliseringen och vår kunskap om kontextualisering. Vi behöver hellre pengar att digitalisera vårt filmarv än pengar till ett museum.

Men det är klart. Skulle vi få ytterligare ett uppdrag, att skapa ett Filmmuseum, så gör vi gärna det. Scenkonstmuseet inspirerar, öppnar 11 februari 2017. En utställning om kvinnor inom svenska  hip hop-världen utlovades. Blir en ju nyfiken på!

Höststart i moll och dur

25 Aug

Sommaren är inte riktigt slut, men hösten drabbade oss med en icke önskvärd symbolisk kraft.

Vår fina, kloka, skarpa, humoristiske, diskrete, kritiske, filmkunniga kollega och för många nära vän Gunnar Almér gick bort när sommaren också abrupt dog. Kondoleanser från hela världen har strömmat in, Gunnar jobbade med internationella filmfestivaler och har varit på dem i 40 år. Det märks att han var en mycket omtyckt del av mångas liv. Och när jag läser de fina orden om en generös, vänlig och djupt respekterad man så står det klart. Att så viktig kan en vara som människa, så att omvärlden tar sig tid att uttrycka sin chock och sorg till andra sidan av jordklotet. Och det är bara var och en av oss som skapar vårt eget eftermäle. Gunnar är värd sitt!

Vår utlandsenhet, liten men nästan som en familj, har nu en tung tid. Vi försöker alla hjälpas åt att klara det stora internationella intresset för svensk film. Och svenska filmares stora intresse av att komma ut i världen trots sorg och kompetenstapp. Vi tvingas att prioritera och vi kan inte ge service på samma snabba sätt. Vi hoppas på allas förståelse.

Det var det som är moll. Dur var höstpresentationen tycker jag. Fredrik Sahlin sammanfattar höstens svenska biopremiärerer som en ljus filmhöst, med en bred mångfald. Det är vårt uppdrag och de nya rösterna bidrar till kvalitet konstaterar han, samtidigt som han påpekar att de är underfinansierade och kommer ha svårt att hitta sin publik på bio. Men det bör däremot mycket annat göra, breda komedier, både barn-och familjefilmer som är väl utförda och bör locka publik.

Roligt tycker jag, att det visar sig att det kan få plats en bred mångfald filmer, genrer, berättare och tilltal. Precis det (som Fredrik också påpekar) som är vårt uppdrag. Produktionsbesluten bakom filmerna har tagits under den stormiga tiden 2013-2015, då vi på Filminsitutet anklagats för att ha tappat fokus (som sysslat för mycket med jämställdhet och mångfald), och vi å vår sida har anklagat Automatstödet för att ge film med kvalitetsbrister.

Det är svårt att ha överblick mitt i en storm. Men höga debattvågor kan också skapa medvetenhet. Vi har nog på alla kanter funderat på våra val och ageranden, bakom debattens skummande yta.

Jag ser ljust på framtidens möjligheter att skruva än mer på förväntningar, stöd och kunskap. Det kräver lyhördhet och samspel mellan alla branschens olika aktörer och oss. Med mycket mod, kunskap och respekt tror jag svensk film har all potential att flytta fram sina positioner både vad gäller innehåll och att nå sin publik.

Det kommer förstås inte att ske utan debattvågor, men stiltje har å andra sidan  aldrig flyttat någonting alls.