Höstinsegling

Vi närmar oss Bergmans hus. Det mytomspunna som Kerstin Karlström, intendenten, ska visa oss.

”Oss”, det är ledningsgruppen för Filminstitutet. Somliga av oss har varit här förut, men för andra är det första gången. Alla blir dock lika gripna, igen, av att gå in i ett hem som fortfarande känns levande och fyllt av Ingmar Bergman. Känslan är både hädisk och vördnadsfull på en gång. Kerstin som är van vid starka känslor är själv både respektfull och nykter. ”Det är ok, Bergman finns inte här längre”. Det var svaret på frågan om det är ok att gå barfota. Värmen på Fårö denna sensommardag är 27 grader och alla är strumplösa. Kerstin är noga med att skorna måste av, så var det alltid på Bergmans tid, men som sagt så behöver vi inte sätta på oss ylletofflor.

I övrigt är våra dygn fyllda av tankar och samtal. Denna gång på Slowtrain, Valerie och Thomas fina B&B lite norr om Bergmancentret.

Vi hinner gå igenom det vi aldrig annars får tid till. Förutom vanlig långsiktig planering hann vi med reflektioner om vad i Statskontorets rapport som vi tar med oss in i verksamhetsplaneringen. I grunden riktar sig rapporten inte till oss utan är en analys på uppdrag av regeringen och alltså ett svar till dem. Svaret är i sig inte beslutande så vi vet inte vilka slutsatser regeringen drar, men det utesluter ju inte att vi själva kan dra lärdomar. Vissa saker är redan åtgärdade, som incidentrapportering och strukturer för hur vi ska göra riskanalyser om vi gör organisatoriska förändringar. Alltid bra med blickar utifrån och in, även om vi inte håller med om alla slutsatser.

Vi pratade oss också igenom alla synpunkter de olika branschorganisationerna har givit på Råden. Nu ska de riktlinjerna justeras och skickas tillbaka till organisationerna innan vi förhoppningsvis kan klubba förbättrade riktlinjer för de olika rådens arbete i slutet på hösten. Utöver allt tankearbete hann vi också med solnedgången och besök på Persona-stranden.

Det sjunde inseglet in i en höst på Filminstitutet för min del. Så träffande.