10 svar på 10 saftiga påståenden

17 Aug

I tisdags publicerade Hynek Pallas en debattartikel i Expressensom efterlyste diskussion.

Jag svarade på det som jag uppfattade som huvudfrågan, nämligen hur vi letar efter filmer med kvalitet och hur vi använder begreppet ”angelägenhet”. Det ordets innebörd och konsekvenser upptog nämligen halva artikeln. Och eftersom jag fick ungefär halva utrymmet mot vad kritiken hade för min replik, använde jag mitt utrymme att besvara det jag tycker är viktigast.

Kritiken fylldes nämligen med tio ganska saftiga påståenden, som vart och ett skulle behöva en artikel för att besvara. Och inte alla av mig, för kritiken handlade om allt från att Ali Abassi, Izabella Eklöf och Milad Alami valt att gå dansk istället för svensk filmskola till att, i repliken på min replik, kritisera vilken styrelse regeringen har utsett för Filminstitutet.

Däremellan var kritiken blandad och jag ska här försöka bemöta den. Framför allt vill jag gärna förklara oss/mig, för de som är intresserade av att höra mina mer utförliga svar.

1, Jag inser inte hur mycket jag styr och hur farligt det är för den konstnärliga friheten

Hynek Pallas påstår att jag inför krav på normkreativitet i utbyte mot pengarna.

Han utgår här från en debatt jag deltog i med Johan Hakelius i Almedalen. Johan Hakelius menar att jag som chef för en statlig organisation inte ska göra något som styr normer, för att det är en fara för demokratin. Och att jag måste förstå hur mycket makt Filminstitutet har.

Jag är mycket medveten om att vi har stor makt. Och jag har stor förståelse för att allt vi gör har en styrande inverkan. När vi väljer en konsulent med viss bakgrund, exempelvis från kommersiell film, är det ett signalvärde i relation till om vi väljer en som kommer från art-house-världen. När vi räknar hur många filmer som är thrillers i relation till drama, eller barn- i relation till ungdomsfilm, visar vi indirekt var det finns luckor att fylla. Det vill säga inom vilken genre man har störst chans att få stöd. När jag står på vår höstpresentation och påpekar att nästan alla filmer som har premiär är bio-pics och frågar hur många bio-pics svensk publik klarar signalerar jag också att filmskapare kanske har större chans att få pengar om de inte väljer att gå den vägen.

Så ja. Jag är högst medveten om att vi styr. Hade vi obegränsat med pengar skulle vi inte behöva göra det, men så är det inte. Det är problematiskt, för filmskapare är i så stor beroendeställning till oss, men ofrånkomligt givet vilka uppdrag vi har.

Våra uppdrag är att få fram kvalitetsfilmer, och att jämställdhet och mångfald ska prägla filmens område. De är antagna av riksdagen och går att läsa i filmpropositionen Mer film till fler – en sammanhållen filmpolitik 2015/16:132.

Jämställdhet är självförklarande, och där har jag annars aldrig hört att det är farligt att vi räknar. Mångfald kan alltså vara mångfald av genrer, där har jag inte heller hört att det är farligt att vi räknar. Men mångfald kan också vara perspektiv i filmtema (icke uttömmande exempel kan vara klass, geografi, känslostämning, ålder och så vidare ). I detta finns bland annat teman som HBTQ och etnicitet. Vi försöker hålla koll på allt för att säkerställa en repertoar med mångfald. 2014 gjorde vi en undersökning som Hynek Pallas nu kritiserat i fyra år. Jag har förstått att han tyckte att den var JÄTTEDÅLIG. Man kan kritisera alla undersökningar för bristande kvalitet, vilket den här kanske hade. Men Johan Hakelius kritiserade (och jag undrar om inte Hynek Pallas gör detsamma) att vi undersöker just de grunder som är diskrimineringsgrunder. Det som är grundlagsfästa rättigheter om alla människor lika rätt (RF 1:2).

Johan Hakelius grundläggande kritik är alltså att om vi tar fram kunskap så styr vi filmskaparna. Jag uppfattar det som att vi får ta fram all annan kunskap (som genrer, vilka produktionsbolag som får våra pengar, hur många som ser en film och så vidare), men just kunskap om etnicitet, kön och HBTQ är farlig för demokratin och den fria konsten.

Här skiljer sig min åsikt markant från både Johan Hakelius och Hynek Pallas. Jag anser att all kunskap ska fram, sedan får filmskapare, och andra, dra vilka slutsatser de vill.

Kombination med att jag påpekar vikten av mångfald både framför och bakom kameran (för att svensk film ska vara relevant för alla) med att ta fram kunskap om samma sak förstår jag kan verka styrande. Det är dock lätt att se på bioduken att det inte medför några krav, eller ens vad som görs. Det finns andra skribenter som sett detta, som Charlotte Wiberg i FLM.

Det finns en mängd filmer de senaste året som fått våra pengar och som inte präglas av någon sådan styrning. Exempel är Borg, Ted- För kärlekens skull, Korparna, Småstad, The Square och Solsidan.

Exempel på filmer som kanske kan anses ha blivit styrda skulle kunna vara All Inclusive, Sameblod, The Nile Hilton Incident.

Vi försöker säkerställa en helhet som ska ha en mångfald, i ordets alla bemärkelser. Det är styrning och den tror jag att alla förstår. Det har filmskapare i alla tider förhållit sig till, och det måste de fortsatt förhålla sig till.

Varför inte diskrimineringsgrundernas mångfald ska ingå i hur vi tar oss an vårt uppdrag, och varför det skulle vara extra problematiskt i styrningseffekt kan jag inte förstå. Varför ska det vara en sådan beröringsskräck i att försöka åstadkomma en sådan mångfald? Jag menar alltså att Johan Hakelius har fel. Jag är inte en fara för demokratin och den fria konsten, och Filminstitutets styrande arbete i allt är både ofrånkomligt och något filmskapare måste förhålla sig till.

2, Vd tar beslut, konsulenterna föreslår bara produktionsstöd

Just den här punkten bemötte jag i min replik. Vd tar det formella beslutet, men ingen vd har gått emot konsulenters förslag. Men jag håller verkligen med om att vi alltid måste diskutera våra system för urval.

3, Filmstöd tillfaller bara en handfull inflytelserika bolag

Våra produktionsstöd tillfaller i snitt 32 olika produktionsbolag, både före och efter omläggningen av filmpolitiken. Om det kan anses som en handfull, ja i så fall är kritiken korrekt.

4, Filminstitutet har haft ett strömavhopp av konsulenter

Det är viktigt att ge vårt perspektiv på detta påstående. Under ett knappt år avgick tre konsulenter, och det manar till eftertanke.

Visserligen har vi andra konsulenter som valt att tacka ja till förlängning i både ett och två år, men man ska alltid följa tendenser noga.

Vi har en, tycker jag, gedigen process internt i hr-frågor. Vi genomför anonyma medarbetarundersökningar vartannat år, vi har medarbetarsamtal minst två gånger om året och konsulenterna har i sin tur uppföljande samtal i sitt faktiska arbete en gång i veckan. Vi har tre personer som helt eller delvis arbetar med hr och finns till för vår personal.

Vi har alltså en hög kontroll på arbetssituationen och vi har inga indikationer på systematiska problem för konsulenterna. Vi har haft en hög arbetsbelastning på grund av den omlagda filmpolitiken, men den peaken är nu förhoppningsvis över.

Det finns många skäl till varför man slutar ett arbete. Att man inte trivdes med arbetsuppgifterna kan vara en, att man inte trivs på arbetsplatsen en annan. Men det kan också vara att man får jobberbjudanden från andra. Det är högkonjunktur i Sverige, det finns inte en arbetsplats som inte just nu tampas med en ovanligt hög personalgenomströmning. Det är sällsynt att våra konsulenter avslutar sina uppdrag i förtid, nu har det dock alltså hänt för två (av tre) stycken. När vi frågar om orsaker får vi kanske inte höra hela sanningen, men det vi hör är:

  • Jag får väsentligt högre lön på min nya arbetsplats.
  • Jag får en fast attraktiv tjänst jag inte kunde tacka nej till.
  • Sökanden bemöter mig inte sällan respektlöst och aggressivt. Det är inte sällan en hotfull stämning i mitt rum. Det gör mitt jobb tungt.

Självklart finns det som sagt säkert kritik mot mig och ledningen i vissa frågor. Men inget kommer fram i våra undersökningar som tyder på att vi har ett problem med det. Tvärtom får vi bra utvärderingar, medarbetarna är i stort sett mycket stolta över sin arbetsplats och skulle rekommendera den till andra.

Jag har alltså inga indikationer på att ”strömavhoppen” beror på fundamentala fel i vår organisation, i vår ledning eller i uppdragen. Därmed kan vi inget annat göra än att försöka rekrytera nya konsulenter så snabbt som möjligt, och försöka säkerställa att de vet vad de ger sig in på.

Sedan önskar jag att de som söker pengar hos oss ska fundera på hur de beter sig i eller i anslutning till konsulentrummet. Många beter sig precis så normalt som man kan förvänta sig. Andra blir alltså hotfulla och aggressiva. Detta är inget nytt, otaliga är historierna från tidigare konsulenter. Det blir ett problem för arbetsmiljön, och riskerar att vissa slutar i förtid. Ett ansvar vi alla har att förhindra.

Vi har sedan den nya filmpolitiken infördes kunnat arbeta med karenstid. Det är ett försök att motverka jäv. Vi har också en medvetet utarbetad jävspolicy, som vem som helst är välkommen att ta del av. Men mer än så kan vi inte göra. Landet är litet och det är något vi alla måste förhålla oss till, oavsett hur urval sker.

5, Anna Serner omger sig med ja-sägare

Svårt påstående att bemöta. Men den som tror att vi inte har livliga diskussioner på Filminstitutet, där allas argument får komma fram, tror fel. Däremot är det jag i slutändan som tar ansvaret för alla beslut vi tar, och jag har förstås en stor makt i det. Men att påstå att jag bara omger mig med ja-sägare, bara för att vi har en linje i hur vi utför vårt uppdrag?

Kanske skickas mejl från någon av mina kollegor som inte vågar säga ett sanningens ord till mig, för det gör de inte. Inte heller till hr eller sina närmaste chefer. De får helt enkelt börja göra det om jag ska ta den kritiken på allvar.

6, Filminstitutet viftar bort all kritik

Det vill jag hävda att vi inte gör. Men vi bemöter kritiken med att ibland ändra oss, och ibland inte ändra oss. Och vi bjuder upp till diskussion och debatter både fysiskt genom våra Filmrum, och genom remissrundor och möten separat.

Hynek Pallas kanske inte vet det. Men andra vet nog att vi tar många diskussioner och debatter, även om vi ändå inte alltid gör som vissa tycker. Det skapar irritation och kritik som är förståelig.

Motsatsen vore dock orimlig (viftar jag bort kritiken nu, eller står jag fast vid min åsikt efter att ha lyssnat på kritik?). Vi delar ut skattebetalarnas pengar. Filmbranschen har långt ifrån en åsikt i hur de tycker vi ska förändra oss. Vi väger samman allas åsikter och värderar mot våra uppdrag, därefter fattar vi beslut. Ibland är det styrelsens beslut, ibland organisationens (med mig som ytterst ansvarig). Men vi kan aldrig överlåta beslutsfattandet till de som får pengarna.

7, Bättre mångfald i Danmark

Här kom kritiken av att Ali Abassi, Izabella Eklöf och Milad Alami har valt att gå Danska Filmskolan.

Jag kan bara konstatera att det har de och många andra gjort. Andra väljer att gå någon av de svenska filmskolorna. Filminstitutet kan inte ta ansvar för det. Men att påstå att Danmark står sig bättre inom området mångfald än Sverige motsäger sig till och med Danska Filminstitutet. De lider just nu av en dålig återväxt på nya talanger. Och deras jämställdhets- och mångfaldssiffror är symptomatiskt också dåliga.

Jag menar att det är tack vare vårt arbete med att räkna, belysa och agera inom dessa områden (vilket alltså både Hynek Pallas och Johan Hakelius tycker är farlig styrning av konsten) som vi har så stor framgång både nationellt och internationellt med svensk film just nu. Det har fått många att höja ambitionsnivån när de insett att konkurrensen om pengarna ökat. Men det beror säkert på många saker, bland annat naturliga förändringar i tiden.

Jag kan bara konstatera att Ali Abassi valde att göra sin första film i Sverige och inte Danmark.

8, Ingen diskussion om filmen sedan den nya filmpolitiken

Hynek Pallas kanske inte är nöjd med diskussionen, men att den inte funnits är helt enkelt inte sant.

Vi har haft ett antal Filmrum, om råden, om stödomläggningen, med konsulenterna och i ett antal andra ämnen. på flera håll i Sverige. För den som inte kan närvara fysiskt går det att följa på vår webbplats i våra filmade Filmrum eller i allt som hänt under fliken Filmpolitik.

Vem som helst har varit välkommen och vi har lyssnat på och pratat med väldigt många. Ibland har vi som sagt ändå inte gjort som vissa vill. Det ligger i sakens natur.

Utöver det gjorde Statskontoret en granskning av hur vi genomför vårt uppdrag år 2013. Den ska följas upp i vinter i de punkter de hade synpunkter. Så eventuell bortviftning av relevant kritik kommer vi få tillbaka och äta upp. Jag är inte ett dugg orolig för deras granskning, för jag vet att vi och styrelsen själva ställer stora krav på vårt genomförande. Men kommer det kritik kommer vi givetvis arbeta med åtgärder.

9, Män kan inte komma till tals utan att kallas ”mediokra män”

Att jag skulle tilltala, eller tala om, män som ”mediokra” som en regel är ett vanligt och falskt påstående.

I Riksteaterns debatt i Almedalen om ”var det manlige geniet ska ta vägen” var mitt svar att han kommer att klara sig. Det är de mediokra männen vi behöver prata om. Men i övrigt är jag noga med att prata om att det finns både kvinnor och män som är genier, samtidigt som det finns kvinnor och män som är mediokra. Alla 95 procent som får nej till filmstöd är inte mediokra, men i den första gallringen på 50 procent kan det finnas mediokra filmidéer. Gjorda av både kvinnor och män.

10, Minst filmkunniga styrelsen någonsin

I en snabb replik på min replik får jag ytterligare kritik av Hynek Pallas. Dels för att jag bara svarat på en fråga, som nu verkar underordnad trots allt utrymme den fick. Och sedan kritik för att jag inte svarar på (en inte ställd fråga) varför vi har den styrelse vi har.

Den som intresserar sig för hur Filminstitutets styrelse tillsätts kan läsa filmpropositionen för att förstå varför regeringen valt den kompetenta styrelse de valt. Styrelsen kanske inte är experter på film, även om just Per Schlingmann både investerat i film och nu är med i dramatiseringen av en av sina böcker. Styrelsen ska ha en mångfald kompetenser, och just Pers är onekligen hur en organisation som hanterar politiska beslut på bästa sätt kan och ska agera i relation till sina uppdragsgivare. Men jag utser inte min egen styrelse, vilket alla borde förstå. Så varför ska jag svara på den (inte ställda) frågan?

För den som är intresserad av fakta hoppas jag att dessa svar ger en vägledning för fortsatt dialog. För dialogen är ständigt pågående.

Sommar, sommar, sommar

16 Jun

Den 29 juni kommer jag att debutera som sommarvärd. Jag kommer att prata om film, films kvalitet, jämställdhet och varför jag driver jämställdhetsfrågan.

Se här under. Det är en liten del av en inbjudan till ett party i Cannes som jag fick i veckan. Inbjudan gäller inte till filmfestivalen utan ett party på reklamfestivalen som är nästa vecka.

”See YOU in Cannes, Bro.”

Som kvinna har jag lite svårt att känna mig inkluderad när inbjudan riktar sig till en ”Bro”. Jag är van vid att förstå att det inte var meningen. Men förväntningar på män och kvinnor ser olika ut, och det avgör i sin tur hur vi bedömer kvalitet. Det kommer jag bland annat prata om.

Efter det är det sommar på riktigt. Med massor av bra film. Sedan ses vi igen.

Flitig i Cannes (uppdaterad 16/5)

15 Maj

Jag brukar försöka åka till Cannes fredag till måndag. Festivalen är i princip dygnet runt-arbete, så tre/fyra dagar är alldeles lagom. Men i år var programmet så tight att jag var tvungen att komma redan torsdagen och valde att tacka nej till en hel del saker för att åka hem idag tisdag. Min mamma fyller 85 imorgon, lite prioriteringar måste jag ändå göra!

Festivalen började med en bejublad premiär av Gräns, av Ali Abassi. Här ovan med Eva Melander vid sin sida under den tio/femton minuter långa stående ovationen. Eva spelar tullvaktaren Tina, så övertygande att alla blev helt hänförda. Otroligt fina recensioner i alla tidningar för alla skådespelare och filmen, bland annat i Variety.

Dagen efter var det dags för mig att inleda och se om ”Det Sjunde Inseglet” av Ingmar Bergman, som så hedersamt blivit utvald till den officiella sektionen Cannes Classic. Att möta publiken efter visningen, med tårar i ögonen, var så fint. De var så hänförda över restaurering och digitalisering som vår personal gjort. ”Crisp and respectful”, och andra superlativ på franska (som jag inte förstod) var omdömena. Chefen för Franska Cinemateket var på plats och inspekterade nöjt. De kommer visa alla Bergmans filmer i Paris i september.

Till Cannes Classic var även Jane Magnussons dokumentär ”Bergman – ett år, ett liv” inbjuden. Även den med fina recensioner och otroligt fint mottagande.

Tre svenska filmer i det officiella programmet. Inget annat än succé!

Årets Cannes var fullt av framgång. Festivaldirektören Thierry Frèmaux kom, i sällskap med sina chefer och hela juryn med Cate Blanchett i spetsen. De har signerat och deklarerat att festivalen framöver ska bidra till målet 50/50by2020 genom att:

1, Börja föra statistik över jämställdheten och göra den tillgänglig.

2, Vara transparenta i vilka som sitter i selekteringsgrupperna.

3, Ha 50/50 i styret av alla sektioner.

Att 50/50by2020, som vi lanserade 2016 i Cannes, nu är en global rörelse är en fantastisk sak. För filmen, för rättvisan och för kvinnorna.

Vi själva höll också ett bejublat seminarium: ”Take Two – Next moves after Metoo”. Vi gjorde det på uppdrag av vår kulturminister, och vi inledde med #tystnadtagnings berättelse. Eva Röse höll ett oförglömligt inledningstal. Bahar Pars och Cameron Bailey (konstnärlig chef på TIFF) betonade frågan om inkludering av icke-vita kvinnor i arbetet. Självklart!

Seminariet gjordes med Alice Bah Kuhnkes kollegor på kulturdepartementet samt svenska ambassadören och kulturrådet i Paris. Med på tåget var nämligen även franska kulturministern Françoise Nyssen. I publiken satt även kulturministrarna för Belgien, Estland och Finland. Utöver det parlamentariker, kommissionärer, ordförande för Eurimages vid sidan av filmbranschen. Tungt och mäktigt stöd.

På detta seminarium berättade jag om de bekymmersamma siffrorna som visar att kvinnor inte får göra filmer med stora budgetar. Något som också #tystnadtagning har påpekat ett antal gånger, senast efter Guldbaggegalan. Framför allt syns skillnaderna i ansökningar till Marknadsstödet. Nästan inga kvinnor bakom kameran i ansökningarna och det är dags att ändra på det. Om vi inte ser en förändring överväger vi att avsätta hela marknadsstödet år 2020 till kvinnor. Vi har nu ett och ett halvt år på oss att se OM det behövs, och i så fall HUR det skulle genomföras. (Detta gäller alltså bara det stöd som vi inte själva är med i urvalet vid tidigt skede, marknadsstödet gallrar filmskaparna i marknaden. Detta gäller 30% av förhandsstödet till långfilm.)

Det finns många reaktioner på detta ”utspel”. Allt ifrån mycket kritiska, som Per Gudmundson i SvD och Erik Helmersson i DN, eller stöd som Maria Ripenberg i UNT, eller där emellan Helena Lindblad i DN. På plats i Cannes fanns de stora produktionsbolagen, ledda av män. Av dem fick jag stort och fint stöd. Även av de mindre bolagen. Jag uppfattar det som att de förstår varför vi gör det här, och någon uttryckte det som: ”Det är bra, vi behöver hjälp med en spark i baken för annars händer inget.” Jag hoppas lika mycket som de att vi slipper genomföra hotet. För jag håller med Helena Lindblad, det är klart att det är problematiskt både konstnärligt och praktiskt. Med det är kanske ett större problem om vi inget gör. Klart är att all förändring kantas av konflikter och motstridiga viljor. Men det kan inte få stoppa all förändring.

Jag deltog i The Wraps version av 50/50by2020. Också här kom frågan om vikten av inkludering även av icke-vita kvinnor, upp. På vårt seminarium visade Stacey Smith, som skapat the Inclusion Rider, hur försvinnande få icke-vita kvinnliga skådespelare som syns i amerikanska filmer. Oacceptabelt.

Jag var också inbjuden på ett antal andra viktiga nätverksträffar. Ovan frukost med The Producers Network, i arrangemang av Cannes-festivalen.

Nedan bilder från min lunch med värdinnan, kommissionären Mariya Gabriel (som jag hedersamt hade till bordet), och parlamentarikern Evelyn Gebhardt. Bra samtal om European Observatory, Mediaprogrammet och frågan om bättre lagstiftning mot illegal hantering av film på nätet.

Jag hann med ett par röda mattor också. Smygbilder trots förbud…

April en månad med lite tid

26 Apr

I april har vi för första gången på länge lite ”lågkonjunktur”. Det mesta snurrar och det enda större evenemanget som kommer är Cannes Filmfestival. Och Cannes tar mycket tid för oss, men inte för alla.

Så i april lägger vi alltid en heldag där alla chefer möts för möjlighet till fördjupning och framåtblickande. Alltid lika inspirerande!

Resultatet kommer när det kommer. Så är det med det långsiktiga arbetet. Det kräver upprepning, finslipning och tålamod. För oss själva, våra kollegor och vår omvärld. Denna gång handlar det inte om våra stöd utan om chefskap och ledarskap. Så omvärlden kanske aldrig märker något. Vi får se.

På besök i nutid, men egentligen i framtiden

17 Apr

Idag har jag varit på besök i Malmö. För att träffa några produktionsbolag och för att göra ett oanmält besök på filmutbildningen på Skurups folkhögskola.

Vilket roligt besök!

När jag kom in satt de i ett gemensamt samtal om #metoo och en övning de själva gjort i anledning av den senaste tidens nya diskussioner. De pratade om hur de bemötte varandra, vem som bestämde och vem som därmed kände sig nedtryckt. En allvarlig, inlyssnande och otroligt mogen diskussion. Om de här personerna sedan inte förstörs av verkligheten hyser jag gott hopp om framtiden!

Jag beskrev hur vi arbetar för att säkerställa att vi väljer kvalitet och inte diskriminerar eller fattar beslut på omedvetna förväntningar. Hur de ska satsa på att strunta i oss, lita på att vi tar hand om helheten. Att de bara ska satsa på att göra sin film. Många bra frågor och reflektioner.

Jag insåg igen ordens betydelse. Vi brukar prata om att konsulenterna vill förstå vilken tematik som filmskaparna har i sina filmer. Andra kallar det för premissen. Här kallades det för sensmoral. För mig är sensmoral något annat, men vad vi alla pratar om är vad filmen handlar om egentligen. Historien kan vara en deckare om en kvinnlig polis osv osv men egentligen handlar det om att bli övergiven (till exempel). Vad jag hör från konsulenterna är att en del inte förstår frågan om tematik. Kanske beror det på att vi använder fel ord. Men det är ett hett tips att kunna formulera vad filmen ska handla om egentligen.

#knytblus #backasaradanius

13 Apr

Efter en impulsiv rundvandring i våra lokaler precis vid lunch lyckades jag ändå hitta ett stort knutstöd. Ytterligare både kvinnor och män saknas på bilden. Men en bild säger ändå mer än tusen ord.

Liten turnérapport

12 Apr

Runt påsk var jag på turné i nord- och centralamerika. I förra blogginlägget berättade jag om starten i Ottawa. Det var så svårslaget att jag kom av mig i rapporterandet. Men jag åkte därifrån till San Fransisco. Där träffade jag den fantastiska Barbro Osher, honorärkonsul för Sverige och en av svensk kulturs viktigaste personer i USA. Genom hennes teams försorg hade jag blivit inbjuden för att inleda en visning av Fanny & Alexander i Berkleys Filmarkivs lokaler. Visningslokalen hade passande nog namnet ”Barbro Osher Auditorium”.

Innan dess hade jag hållit ett öppet föredrag för Berkleys studenter om vårt jämställdhetsarbete. Samma tema var det i Sonoma där jag deltog i en panel med bland andra svenska Ingrid Rudefors men kanske framför allt ”Little Miss Sunshine”, Abigail Breslin.

Efter det gick färden vidare till Panamas Filmfestival dit jag var inbjuden för att delta i ytterligare en panel om jämställdhet.

Kan tyckas som att jag upprepar mig, och det är ju sant. Men det finns ett sådant behov i vissa delar av världen, och Centralamerika tillhör verkligen den, att få hjälp att stärka kvinnorna. I vårt uppdrag för Filminstitutet ligger att stärka demokratin, och detta är ett sätt att göra det. Lite kunskap förmedlar jag, men framför allt stärker jag. Och blir stärkt. Denna gång av powerkvinnor som Laura Gomez (La Loca i Orange is the new black men jobbar med sin första egna film). Laura Michalchyshyn, VD för Sundance produktionsbolag, Judith Rodriguez är skådespelare och jobbar även hon med sin första egna film. Jag kan nästan garantera att ni kommer få se både Lauras och Judiths filmer. Och det är också en av de stora vinsterna för mig när jag reser så här. Kontaktnätet ökar. Möjliga samproduktioner som kan hitta till Sverige ökar. Intresset för Sverige ökar. Och jag får nya vänner.