Filmfestival!

28 Jan

Äntligen GIFF och äntligen fick jag se Gabriela Pichlers nya film Amatörer. Hon är minsann ingen amatör, inte Jonas Hassan Khemiri heller (som skrivit manus med Gabriella). Men alla skådespelare är. Och som vanligt lyckas Gabriella lyfta nya amatörer att bli professionella. Filmen följer tematiken från Äta, Sova, Dö med klass- och mångfaldsperspektiv. Lafors har för alltid fått en plats i våra hjärtan.

I övrigt har festivalen bjudit på seminarier. Först ut hade GIFF i samarbete med Västra Götalandsregionen ett ”filmpolitiskt toppmöte”, som blev mycket bra och innehållsrikt.

Dagen belyste hur filmpolitiken skapas på alla nivåer i hela Sverige, till exempel mellan politiker på nationell, regional och lokal nivå. De ger oss offentliga aktörer (vi och filmproduktionscentra) våra olika uppdrag, som ibland är samma men ibland olika. Filmpolitiken skapas även i hela branschen, som ibland också har samma och ibland olika behov och önskemål. Det var en ny nivå på samtalet, förutom samtalet mellan Sveriges Biografägarförbund och kulturpolitiken om moms, där moderatorn betecknade det som en fråga med samma kaliber som kärnkraften.

Dag två följde vår traditionsenliga heldag med OFF. Ovanligt bra! Seminarierna handlade om kvalitet.

Först ut var samtalet mellan Calle Marthin, Frida Röhl från Folkteatern och Stephen Farran-Lee från Natur och Kultur. Hur pratar vi om kvalitet. Våra ledord angelägenhet, originalitet och hantverksskicklighet vändes och vreds på. Det blev väldigt tydligt precis det som, åtminstone jag menar, är hela syftet med att ha orden som ledord:

  • Orden har olika innebörd för alla. Angelägenhet exempelvis, kan vara en berättelse om kärlek, liv/död, svek, klass, orättvisa, sexualitet, barnlöshet eller andra angelägna frågor. Frågan är hur filmen tar sig an detta.
  • Orden betyder inget utan att sättas i relation till en filmidé, eller annat konstnärligt verk. Exempelvis kan en komedi vara originell och nyskapande i casting, miljö, tematik eller formspråk.
  • Orden hjälper till att tvinga dem med makt att formulera sina beslut.

Orden ger en riktning, och en tydlighet för dem som söker, om de också sätts i relation till våra tydliga visioner och mål (som för vår del ligger på vår hemsida).

Efter det följde en punkt där kreativiteten följdes i tre olika projekt. Ett samtal mellan Kerstin Übelacker med Sophie Vukovic, Sanna Lenken och Margarete Jangård.

Efter lunch hade Calle Marthin samtal med Danial Brännström och Lova Hagerfors om hur kvalitet står sig över tid.

Dagen avslutades med en presentation av teamen bakom de sex kortfilmerna som SVT och Filminstitutet har initierat i anledning av Bergmans 100-års jubileum. Bergman Revisited är rubriken och filmerna är bland annat Fettknölen: på bilden teamet Jane Magnusson, Liv Strömquist och Anna Anthony. Jag har ännu inte sett dem, men ser fram emot dessa sex 9-minutare!

Söndagen presenterades vinnarna i projektet Röst. Ett initiativ av Folkets Bio att låta filmare ge olika medborgarröster plats inför valet 2018. SVT är med som samproducenter och alla filmer har också valts och finansierats av Klara Grunning, konsulent på Filminstitutet.

Vi presenterade vårt nya Talang-program och avslutade med att Internationella Komedifilmfestivalen delade ut pris till vinnaren Ismaila Jallow. Vi fick alla skrika ut i ett Ruben-vrål, och sedan gå ut och se mer film.

Dan före dopparedan

22 Jan

Dagen före Guldbaggen, en söndag, skulle en kunna tro att personalen på Filminatitutet var hemma för att vila inför dagens längsta arbetsdag. Guldbaggedagen jobbar många av oss nästan ett helt dygn i sträck. Dels alla förberedelser för årets största event. Dela ett Filmrum för den nominerade filmen Moonlight. Producent och fotograf på plats, liksom ett fullsatt Bio Victor. Fullsatt av Guldbaggegalans gäster, samt andra filmskapare.

Det jobbas i tomtefabriken helt enkelt.

Film på Folk och Försvar

17 Jan

2018 har inletts i samma höga tempo som 2017 avslutades. Vi har haft vårpresentation av biopremiärerna under det första halvåret. Det inleder vi alla halvår med, populärt och bra. Filmerna får fina presentationer i alla medier, exempelvis här i Ystads Allehanda.

Sedan har jag varit med på något som inte är lika vanligt, nämligen säkerhetskonferensen Folk och Försvar. En exklusiv samling människor som samlas för att prata säkerhet ur alla perspektiv. För första gången fick de förhålla sig till verkligheten via film (hela punkten kan ses här). Som vanligt när det ska pratas svåra frågor så illustrerar en scen ur en film effektivt vad som ska formuleras. Därefter pratar alla om samma sak, eftersom alla har samma utgångspunkt. Forskaren Magnus Ranstorp beskrev genom att visa en musikvideo hur livet kan se ut i förorter med hög gängkriminalitet. En miljö få politiker på riktigt är i, och en miljö som måste förändras eftersom det ofta är där radikaliseringen sker. Benedicte Bjornland, Norges SÄPO-chef, visade en scen ur 8 miles (filmen som bygger på rapparen Eminems liv), för att visa samhällets ansvar för att fånga upp barn som växer upp i utsatta miljöer med fattigdom och missbruk. Barn kan vara maskrosbarn, och hitta sin egen väg ut. Eminem hittade musikens väg. Men radikalisering kan också bli vägen till att hitta meningsfullhet. Ett välfärdssamhälle måste ta hand om dessa barn tidigt. Avslutningsvis visade chefen för Polisens Nationella Operativa Avdelning (NOA) Stefan Hector en scen ur andra filmen i Hunger Games-trilogin. Scenen skildrar när Katniss Everdeen kommer på en nyckel till att förstå hur gruppen ska överleva – att samla allas olika kunskaper och samverka. Bara genom att samhällets alla insatser gemensamt samverkar kan vi lösa frågan om radikalisering. Och jag fick chansen att prata om vikten av att vi har film som alla i Sverige kan spegla sig i, för att känna tillhörighet. Och om att lärarna måste få kunskap att tolka film, så att de kan hjälpa elever att källkritiskt granska film, så att radikalisering avslöjas. SVT gjorde ett inslag om det.

Om jag tror det blev lyckat?

Ja, när ÖB avslutade och tackade för hela tre-dagars konferens så gjorde han det med orden: Tack för tre lärorika dagar, i år tar jag med mig ny kunskap om film och kultur.

Gott Nytt År

26 Dec

Det historiska året 2017 går mot sitt slut. Året som inleddes på Sundance med att Nile Hilton Incident vann, The Square vann Guldpalm, Min Börda vann Crystal i Annecy, Borg öppnade Tiff, The Deminer fick juryns specialpris på IDFA, Sameblod vann LUX-priset och året avslutades med att The Square vann storslam på EFA med sex priser.

Men året innehöll så mycket mer. Metoo var nog det viktigaste som har hänt vårt samhälle. Bortsett från kraften av alla berättelser gemensamt så slogs också benen undan för många av oss som fick ta del av de vidriga övergrepp som vissa har varit med om. Det har blivit många viktiga samtal de sista två månaderna. Och jag ser fram emot att det samtalet ska fortsätta, för det ska aldrig bli som vanligt igen.

Nu ska jag vila upp mig för att komma tillbaka 2018 med ny kraft. Vi börjar året med Guldbaggen, vars konkurrens är den hårdaste någonsin. Inte bara de nominerade ska känna sig som vinnare. Många filmare som inte kommer att bli nominerade har nått en stor publik på internationella filmfestivaler eller på svenska biografer. Så här innan att de nominerade har släppts kan väl alla känna sig som vinnare?

Tack för alla bra samarbeten vi haft 2017. Gott Nytt År💥

Hopp för både filmen och verkligheten

22 Nov

På hemväg från IDFA, Bryssel och Oslo kan jag summera 3,5 intensiva dygn. Men jag åker också hem stolt. Inte mindre än åtta svenskar filmer blev utvalda till IDFA i år, i världskonkurrens. I Bryssel fick jag stolt representera en Palme D’Or-vinnare, The Square, och en Prize Lux-vinnare, Sameblod. Och i Norge fick jag igen berätta om vårt svenska jämställdhetsarbete i filmvärlden. Ett arbete som de senare åren skapat en så hög kvalitet i svensk film att vi just har åtta filmer i IDFA och två filmer som fått några av Europas och världens finaste priser. Allt hänger ihop.

Men att besöka en dokumentärfilmsfestival är att också utsätta sig för obehagliga uppvaknanden. Många dokumentärfilmer skildrar livets gömda, ofta mörka, sidor. Jag brukar åka hem djupt berörd, och upprörd.

Så blir det även i år. Temat i de filmer jag såg var kriget i Syrien och Irak. Vad Daesh gör med dessa länder i religionens namn är så djupt upprörande. Jag började se den svenska filmen ”The Deminor”, av Hogir Horori och Shinwar Kamal. Vi följer en minröjare som riskerar sitt liv och sina lemmar för att skydda andras liv. Hans godhet skapar hopp. Men samma hopp grusas i den tyska filmen ”Of Fathers and Sons” av Talal Derki. En ex-irakier åker hem till sin by för att förstå hur några ens kan lägga ut minor. Vi får följa framför allt en kärleksfull pappa, som gullar med alla sina små söner mellan 1 och ca 8 år (han har många för han har flera fruar, kvinnor som aldrig syns i bild). Sönerna är uppkallade efter stora Talibanledare som Osama. Sönerna skickas till krigsskola innan de ens nått puberteten, och papporna lär dem allt om kriget och vilken frälsning världen ska få. Samma man som gullar med sina barn är stolt över att skicka samma barn in i döden för att rädda världen från amerikaner i första hand och alla icke-muslimer i andra. En fruktansvärd verklighet, som i sin parallellvärld i USA är fylld av lika hjärntvättade pappor som lär sina barn vapen och att hata alla muslimer. Ingen av dessa världar representerar alla pappor, och det är väl vårt enda hopp.

Mer hopp får jag förstås av att se Mika Gustafson, Olivia Kastebring och Christina Tsiobanelis dokumentärfilm om Silvana Imam, som fick sin världspremiär framför en entusiastisk publik. Det går att förändra utan vapen!

Jag fick också mer hopp av att följa Forumet. Där pitchas de filmer som förhoppningsvis ska få premiär om några år. När jag besökte Forumet för första gången 2011 var det bara ett par projekt med kvinnliga filmskapare.

I år öppnade hela Forumet med det starka norska projektet ”Self Portait” av Katia Högset, om en anorexiasjuk kvinnlig fotograf som nu bestämt sig för att överleva. Hon dokumenterar sin egen, och andras, utmaning att överleva genom sin stillbildskamera. Så starka bilder att jag inte kunde hålla tårarna tillbaka.

För mig var det de kvinnliga projekten som lyste klarast. Kanske för att några handlade om mänskliga rättigheter, som ”Writing with fire” av Sushmit Gosh och Rintu Thomas, om de indiska kastlösa kvinnorna som bestämt sig för att starta en alternativ nyhetskanal. Hur de framför allt motarbetas av kulturen att kvinnor inte ska bli för självständiga.

Det var också väldigt roligt att återse chilenskan Maite Alberdi. För 11 år sedan lyssnade jag på hennes lysande pitch av sin (andra) film ”La Once”. Då var hon den första kvinnliga regissören efter 20 män som fått pitcha. Då blev hon ifrågasatt för sin film, eftersom hon hade för lite erfarenhet (forskning visar att kvinnor väljs på erfarenhet, män på potential) för att finansiärerna skulle våga satsa på henne och hennes (tydligen) tveksamma projekt med kvinnor i fokus. Hon lyckades uppenbarligen till slut finansiera filmen och nu var hon tillbaka med sin fjärde film ”The Mole Agent”. Hon har filmat på ett äldreboende, både själv men också genom att utbilda en 92-årig man att agera spion av en riktig spionfirma. Med sina spionglasögon och spionpenna (båda utrustade med kamera) går The Mole Agent in bakom kulisserna. En humoristisk och kärleksfull film, som fick alla att skratta trots smärta även här förstås. Och denna gång ifrågasattes hon inte, alla verkade lita på att även detta blir en framgång (La Once blev nämligen det).

Jag kastade mig dag två till Bryssel för att prata på premiären av The Square. På plats var parlamentariker och kommissionärer och många andra politiker. Jag fick prata om vikten av film för ert öppet och demokratiskt samhälle, och behovet av stöd. De såg positiva ut, politikerna. Kanske kan de sluta nedmontera Kreativa Europa nu? Värt ett försök i varje fall, och med ett snabbtåg låg Bryssel inte mer än knappt två timmar bort. Centraleuropa var ordet!

Direkt från IDFA till Norge och Norska filminstitutets heldagsseminarium om jämställdheten inom filmen. Med känsla för det som skulle bli vår hetaste fråga just nu hade de redan i våras döpt seminariet till ”Lets talk about sex”.

Så det finns hopp, för ett mer jämställt filmberättande och förhoppningsvis för världen. Dokumentärer visar på svagheter som går att få bort, om vi kämpar på tillsammans. Alla med våra egna förutsättningar.

#tystnadtagning #metoo

13 Nov

Det har tagit mig ett tag att skriva om det vi nu upplever. En historisk våg av vittnesmål om hur livet som kvinna är i allmänhet, men just nu i synnerhet i film/TV/teater/media-branschen. Jag har inte haft en chans att samla mig i floden av mediafrågor som här, här, här, här och här.

Utan att förringa den speciella situation som råder i dessa branscher; frilansliv, utseendefixering, stjärnstatus, manliga primadonnor som är ”bankable” och redan från start en mycket intim arbetsmiljö. Om en alltså bortser från att detta absolut gör denna värld extra utsatt så vet jag, av egen erfarenhet och från vittnesmålen på min FB-sida, att vad vi bevittnar nu i dessa redan mediaintensiva världar  finns i alla världar. Som jurist vet jag, och som kvinna.

Det handlar om en maktfördelning. Och det handlar om att det finns män som medvetet utövar sin makt genom sexuella trakasserier. De gör det även omedvetet, vilket också behöver medvetandegöras, men de vittnesmål vi får nu handlar inte om något annat än förtryck genom kränkning.

Det hör nu av sig kvinnor till mig, och berättar sina erfarenheter. Som händer just nu, inte bara åratal tillbaka i tiden. Det är alltså inte så att något har förändrats, kränkningar pågår.

Jag är så tacksam för dessa kvinnor som träder fram. Som ger oss alla en chans att försöka skapa förändring. Vad jag gör är att så fort jag får ett samtal eller mail så kontaktar jag det företaget eller organisationen vars chefer har ansvaret att skapa trygga arbetsplatser. Jag berättar, anonymiserat, vad jag vet, jag frågar vad chefen har för plan för att förändra och i de fall vi själva står för finansieringen till dessa bolag så kommer jag även följa upp. Jag kommer också rapportera direkt till kulturdepartementet.

Vi på Filminstitutet har redan krav på att filmproduktioner följer kollektivavtal, som också hanterar arbetsmiljöfrågor. Självklart kräver vi nolltolerans mot sexuella trakasserier, och det kommer vi nu säkerställa att bolagen har planer för. Vi kommer också kräva att bolagen som får våra pengar går en kort utbildning om allmän normkreativitet och självklart även sexuella trakasserier. Vi kommer utfärda green cards som blir ett krav.

Men planer och green cards ändrar inga kulturer. Det enda som skapar förändring är när det kommer konsekvenser. Och konsekvenserna måste komma direkt, på plats. Oavsett kostnad. För det måste vara värt något att upprätta en mänsklig och jämlik arbetsplats, annars blir det bara tomma ord. Och det måste ge resultat när både män och kvinnor säger ifrån mot trakasserier, för hur bryter vi annars tystnadskulturen som vi ALLA har bidragit till?

Det får alltså inte fortsätta det här med #tystnadtagning, den tystnaden måste brytas och det måste stöttas! Nolltolerans var ordet!

Nytt den 15/11: 

Just nu verkar många älska idén om att Filminstitutet ska stoppa stöd till Zentropa Danmark.

Det är inte vad jag sagt. Jag är inte intresserad av att straffa Zentropa, jag är intresserad av att stoppa sexuella trakasserier. Vad som varit kultur på Zentropa Danmark är för mig oacceptabelt, också hur de initialt har kommenterat #metoo. Jag har inte varit särskilt imponerad över vissa företrädare för svenska institutioner heller. Men de börjar alla vakna nu. Och då gör vi som vi sagt: vi tittar framåt. Om de har strategi och handlingar som tar tag i kulturen så är det ju precis vad vi alla vill, en förändring. Så vi följer vad som händer i dialog med dem. Men jag kommer inte bidra till ”att-huvuden-ska-rulla”, folktribunaler genom oss är inte aktuellt.

Öppet brev till Svenskt Näringsliv

7 Nov

Jag förstår att ni tampas med hur Leif Östling har uttalat sig, men jag måste markera. 

Att som arbetsgivare vara företrädd av en ordförande som med ena handen trycker ner löneutvecklingen för arbetstagare och med andra handen ha säkerställt en så hög löneutveckling att en genomgripande skatteplanering är enda svaret på att hantera sin förmögenhet, är oacceptabelt. De flesta av oss har inte Leif Östlings problem. Allra minst löntagarna utan chefspositioner. Att gå in i en lönerörelse på vår arbetsplats med ett så arrogant och omedvetet uttalande i ryggen känns djupt olustigt. Som företrädare för kulturen kan jag hjälpa ordföranden att komma ihåg vad vi får för skattepengar. Förutom kulturen, som kan vara kittet i ett samhälle om det får allmänna medel, så kan jag påminna om varje meter körd vägsträcka. Eller sjukvården som nu funderar på om den kan ta hand om barn som föds med SMA, eller om vi ska låta dem dö. Eller den med rätta debatterade LSS-frågan. Om frågan om människor med stora funktionsvariationer ska få assistans eller inte. Eller varför inte försvaret, 10 miljarder om året gör att en av ordförandens skattemiljoner går dit. 

Det är sånt vi andra tänker på och förhåller oss till. Jag kan inte acceptera att ha en ordförande som ska företräda oss arbetsgivare som inte har en större förståelse för sin egen roll i både lönerörelser och samhället. 
Med vänlig hälsning,

Anna