💫🌟Niki – en vinnare🌟💫

18 Jun

Så här ser en riktigt vinnare i animationsvärlden ut! Niki Lindroth von Bahr tog hem kvällens mest prestigefyllda pris, en Cristal i kortfilmskategorin delades ut som sista pris. Ja, ni läser rätt. Långfilm är inte finast i animationsvärlden, det är kortfilmen. Så på världens främsta animationsfestival vann hon det finaste priset. 

Det är smått fantastiskt att Sverige vunnit två av de finaste priserna på de finaste festivalerna inom en månad. Något att bära med sig inför semester och i höst fortsatt omgörning av våra filmstöd. Något fungerar i varje fall där, det kan vi konstatera. Och i ambitionerna att göra annat bättre så får vi inte förlora det. För det här ska bli en vana!


De andra vinnarna med Niki. Könsfördelning av vinnarna? Ja, sant. Även om bilden ljuger lite så var den ganska jämn – trots underskott på kvinnliga regissörer. Även det ska vi fortsätta vårda i kommande omgörning!

Inför prisutdelning

17 Jun

Bästa sättet att ladda upp för en prisutdelning (som sker ikväll lördag) är att fira deltagandet. Igår åt de svenska och ett danskt team middag tillsammans. Vi pratade mycket om samarbete, som vi inte kan göra för mycket för att få igång mellan våra små länder. Morten  Thorning från Viborg Animation Workshop bjuder oss och sina kollegor tillika filmteamet bakom ”Nothing Happens”, Michell och Uri Kranot samt producenten Marie Bro, på champagne för att fira att de fått två specialpriser.

Redan i torsdags bjöd hela nordiska gruppen på frukost på marknaden. Ett nytt uppskattat initiativ, här ovan presenterat av Finland för det hundratal människor som kom.

Men så är vi nu alltså på sista dagen.

Marcel Jean, ovan, hälsar oss välkomna på den avslutande jurylunchen.

Här med min jury. Thomas Meyer-Herman, Ying Huang och jag. Flankerade av ordföranden Marcel Jean och vår fantastiska administrativa hjälp (tillika typ barnflicka, vi fick hjälp med allt) Audrey McGinley.

Och här jag med mina nyvunna vänner, Celine Sciamma och Judith Nora. Vårt samarbete har också bara börjat.

Ikväll avslutas allt med priserna som ska delas ut. Naturligtvis hoppas jag på svenska framgångar! Och jag är också nöjd över de priser vi i min jury, enhälligt, väljer att dela ut.

Dag 4 – och jag har tappat räkningen

15 Jun

I Annecy är det nog drömmarnas paradis. Alla dessa väntande och köande människor. Många med tecknarblock som de flitigt fyller under timmars köande för att se…ett kortfilmsblock eller den senaste japanska.

De köar även till den kategori som jag är jury i. TV-serier. Tyvärr skulle jag ofta vilja säga, för mycket är inte alls bra. Till våra barn?! Ska de se dessa skrikiga och stereotypa serier? Så mycket pengar som läggs in i avancerade, proffsigt utförda serier. Utan innehåll. Juryn är enig. Vi tappar räkningen på besvikelserna, men är överens om topparna.

Alltid något.

Andra dagen – möten och lärdomar 

13 Jun

Idag har jag mest träffat folk. Följde med min tyske jurykollega till tyska mottagningen. Där träffade jag chefen för deras kortfilmsorganisation samt en georgisk animatör som också arrangerar festival i Georgien för flyktingbarn efter kriget 2008 (för er intresserade, se mina blogginlägg för exakt ett år sedan, då var jag där). Efter det den sydkoreanska mottagningen med möten från mitt möte med dem i Seoul för ganska exakt två år sedan. Möten är viktigt!

Annars mest fascination över olika festivalers publikegenheter. Här gör alla svalor av program och inbjudningar. De svalor som svävar längst in över scen möts av jubel. En annan markör är tystnad på duken som möts av ”glappande”munnar. Ni vet, när man glappar läpparna mot varandra med luft i munnen. Ett gluckande ljud, som om vi alla vore grodor. Grodor är väl också flockdjur, så det är kanske ett passande ljud. I vart fall, publiken markerar att de vet vad som gäller. Vi andra lär oss. 

Jurydagar i Annecy

12 Jun

Så här ser ett skrivbord på ett hotell ut när jag är på animationsfilmfestival i Annecy. Rörigt. Oordningen på bordet måtte spegla ordningen i huvudet, för jag har hunnit en hel del idag.

Dagen började med uppstartsmöte med juryn. Jag sitter i kategorin TV och betalt utrymme (mest reklam i den senare delen). Egentligen skulle jag ha suttit i kortfilmsjuryn men eftersom Niki Lindroth von Bahrs resa med filmen ”Min börda” lämnade Cannes för att tävla här, samt att Juan Pablo Libossarts film ”Amalimbo” också tävlar, så åkte jag ur den juryn. Tråkigt på ett plan eftersom jag gärna ville sitta i en filmjury, men såklart värt det med så stark svensk närvaro. Kul och grattis!


Direkt till första långfilmen (ovan) som introducerades av Marcel Jean, konstnärlig ledare för festivalen. Honom lärde jag känna när jag föreläste om jämställdhet i Montreal, där han lever och arbetar som chef för deras Cinematek. Roligt att sedan bli inbjuden hit. Filmen handlade om andra världskriget i Japan. Mycket fin men jag blev (trots Hiroshimabomben) inte riktigt gripen. Runt mig grät dock folk, så det var nog mig det var fel på.


Sprang vidare till panel inom ramen för kvinnliga animatörsföreningen, som hade heldag. Panelen hade spännande namn (alla namn står där), men blev inte så intressant som den skulle kunnat bli. Dock ska jag ska på fredag se ”Loving Vincent” som polska Dorota Kobiela längst till höger var medregissör till. (Vi var fler som gärna hade velat höra hela historien om varför hennes idé, hennes kortfilm, kunde tas över av en man och hon ändå inte fick bli huvudregissör…). Céline Sciamma, som skrivit manus till ”Mitt liv som Zucchini” (Oscarsnominerad i år) och regisserat Girlhood (som vann Stockholms Filmfestival 2015) träffade jag i Stockholm. Hon är grym. Girlhood är grym. Vi har lite planer.

Sprang efter det till 1,5 timme av ganska ointressant första jurysession ”betalt utrymme”, med efterföljande bra jurysnack. Vi är tre i juryn, en kinesiska och en tysk förutom jag. Vi var alla överens om topp tre. Bestämmer oss på onsdag. Alla tre bra filmer.

Hann sedan få i mig en sallad innan det var dags för öppningsgalan. Som en kan se har jag matchande läppstift till min topp.


Öppningsfilmen, se ovan, var mycket underhållande, om vampyrer och zombies i en nöjespark. Även den kom direkt från Cannes. Jag grät inte heller på denna film, vilket kan bero på den extremt höga ljudvolymen. En annan karaktär (minst sagt) än förmiddagens japanska film. Varsin genre, men båda hög kvalitet trots tårbrist!


Avslutade med lite utomhusbio i parken (istället för öppningsfest). Bara för att det är så fantastiskt att det går! Men fransk film utan textning kl 23.00 blev ändå för mycket. Har därför nu gått till hotellet, redo för en ny späckad dag imorgon. Den andra av sju…

God natt.

Det är värt att fira!🥂🍾

31 Maj

Ja. I förrgår kom en överlycklig producent hem från Cannes. Utan bagaget men med den diamantprydda Guldpalmen. Vi mötte med champagne och blommor, för det här är värt att fira.

Det är historiskt. Det är stort. Det är inspirerande. Och det ska bli en vana!

Cannes signum

22 Maj


Efter tre dagar i Cannes, vilket känns som en månad, börjar jag kunna summera. Och konstaterar att det har varit en bra festival för mig.
Dag ett innehöll premiären av den svenska samproduktionen Beauty and the Dogs, regisserad av Kouther Ben Hania och samproducerad av Laika Film och Andreas Roxén. Filmen visades i Un Certain Regard och fick stående ovationer. Mycket välförtjänt. Förutom dramaturgin, fotot och temat så var huvudrollsinnehavaren, Mariam Al Farjani, helt fantastisk. Samproduktionen uppstod på Malmö Arab Film Festival, en festival som verkligen etablerar sig på ett intressant sätt. Jag är glad att Magdalena Jangård och Suzanne Glansborg identifierade projektet så det blev en svensk samproduktion.


Kvällen innehöll också en middag inför vårt stora seminarium 50/50 by 2020 som vi gjorde med WIFT Nordic. Att få äta middag med Agnieszka Holland och Jessica Hausner är förstås en ära. För att inte tala om att få ha ett 40 minuter långt samtal på scen med dem om deras filmskapande och  syn på kvalitet. Följt av presentationer och samtal om all utveckling som nu faktiskt händer i världen. På scen representanter från Norge, Irland och Canada.


Seminariet var fullsatt och följs idag upp av mig genom att jag sitter med i en panel arrangerad av franska regissörs- manusföreningen. Dessutom lyckades jag nu skapa en arbetsgrupp inom Efads (Europas alla filminstitut) om en gemensam hållning. Många länder ville delta, alltifrån UK, Frankrike och Tyskland till Polen, Serbien och Spanien. Arbetet bara fortsätter alltså.


Idag sitter jag på ett runda-bordssamtal om miljömedveten filmproduktion tillsammans med mina svenska kollegor Mikael Svensson (filmkommissionär Skåne), Mia Uddgren (Stockholm/Mälardalen) och Petra Rundqvist (Ystad kommun). Arrangeras av Screen med goda exemplen om vad som händer från både filmproduktion men även av finansiärer från ex Trentino och Sardinien. Det kommer hända mycket inom detta nu, vilket förstås inte är en dag för tidigt.


Men i allt detta har The Square av Ruben Östlund haft premiär. Stående ovationer i nio minuter (jag klockade) och en mycket engagerad publik under visningen. En så lyckad premiär skapade en god stämning på vår mottagning igår där vi också lyfte våra andra Cannes-deltagande filmskapare: Julia Thelin med Push it och Niki Lindroth von Bahr med The Burden. Så nedan en odyssé i det som väl ändå är Cannes signum; champagne, röda mattan och ovationer.

​​