Det har bara börjat

17 Aug

Idag kickade andra halvan av arbetsåret igång på riktigt. En bra, spännande och lovande start.

Först träffades hela produktionsstödsenheten för att prata om vilka förändringar som kan och bör göras i stödsystemet, för att vi ska få fram bästa möjliga svenska film. Högt i tak, stor fantasi, många skarpa och erfarna hjärnor pratade sig igenom helheten. Nästa steg är att Rådet för produktion och utveckling ska få ta del av hur arbetet går och kunna ge sina synpunkter. I november presenteras sedan förslaget  i sin helhet för Rådet, samt alla andra som vill kunna ge synpunkter. Steget efter är styrelsen.


På eftermiddagen hade chefen för vår utlandsenhet, Pia Lundberg, ett samtal med John Nein, senior programmer på Sundance. Vårt lunchrum blev fullt även en solig sensommareftermiddag. Närvarande var bland annat Tarik Saleh, vars film ‘The Nile Hilton Incident’ inte bara blev utvald till tävlan utan även vann i år! Givetvis vad alla andra i rummet har som mål.

Rosé eller mer?

7 Jul

Almedalen, så mycket mer än rosémingel. Så mycket mer än behov av anonyma alkoholister, faktum är att årets trend var alla alkoholfria mingel med enbart vegetariska snittar.  Medierna är fyllda av allt som sker politiskt och i samhället, men i mitt FB-flöde är det fortfarande fullt av fnys och hån om rosémingel. Jag var på två i år. På båda mötte jag viktiga maktpersoner som jag hoppas ni får möta i ett Filmrum framöver. 


Och Filmrum hade vi även i år.  Om hur film och rörlig bild används av terrorister. (Se här) Syftet med seminariet var att lyfta bristen på filmkunnigheten i lärarutbildningarna. Både lärare och elever måste lära sig tolka och förstå film, lika mycket som de nu lär sig tolka och förstå ex en dikt av Karin Boye. Med på scenen var (som du kan se ovan) bl.a. Ewa Thorslund, direktör på Medierådet som har det nationella ansvaret för MIK-frågor. Det pratas mycket om källkritik och informationssökning när det kommer till MIK. Betydligt (inget) om tolkning och förståelse av budskap. IS har förstått filmens kraft, en kan fråga sig när Utbildnignsdepartmentet ska förstå den. För det är på lärarutbildningar det måste börja, i lärarnas kunskap och möjlighet till fortbildning. 


Jag var också inbjuden till Drivet, en podcast riktad till främst kvinnor tidigt i sina karriärer. Det blev samtal om karriär, ledarskap och jämställdhet. Som vanligt fortsatta samtal i reklambyrån Garbergs trädgård där intervjun sändes. Gamla kollegor från reklam- och tidningsvärlden var på plats. Men även nya bekanstaskaper inom film. 


Det är lätt att glömma varför Almedalen skapades, partiledartal, i myllret av andra tal. Jag hann se två. Vissa hade mer tur med vädret än andra, vilket alltid ger mer folk. Men inget solsken i världen råder bot på  tal som mer är pajkastning än visioner. Den tiden är förbi när partier satt i 40 år och verkligen med rätta kunde anklagas för felbeslut. När dagens regeringar och oppositioner kastar paj på varandra drabbar det lika mycket dem själva. Vanligtvis har de själva varit i regeringsställning så nyligen (eller just nu) att de har ett beslutsfinger med i spelet. Jag som väljare är hjärtligt trött på blamegame, jag vill höra hur partierna vill skapa vår framtid!


Den framtiden ska dock vara utan politiska partier eller rörelser som aktivt för en rasistisk politik. Jag blev intervjuad av Kulturnyheternas  Oskar Anesten efter min och Magnus Aspegrens, VD Riksteatern, debattartikel inför Almedalen riktad till de politiska partierna. Vi anser att de borde implementera FNs (av Sverige undertecknade) förbud mot rasistiska partier. Ingen respons för artikeln, men vi får väl upprepa frågan. På plats i Almedalen blev frågan tydlig först mot slutet. Skönt att den inte tog mer plats. Vi har ju faktiskt annat att prata om!

Jag missade förstås många spännande samtal i år, som blivit snackisar. Bland annat ett mellan Antje Jackelén och Jan Eliasson om moral. Påminner mig om att Almedalen inte är det enda forumet för samtal och dialog. Vi har tex Filmrummet. Där ska Hans Brun i höst fortsätta att prata terror och asymmetriska konflikter utifrån filmer han valt. Kommer i Cinematekets program för oktober/november. 

Sommarens slut (har den ens börjat?) är alltså inte bara dålig. Mycket spännande väntar i höst, men till dess tar vi semester. 

Fint sällskap på Fårö

28 Jun

På Bergman-veckan på Fårö fick jag i år för första gången besöka Bergmans biograf. Vi såg Smultronstället, djupt nedsjunkna i en av fåtöljerna. Inte den på bild förstås.


Vi, det är vi ovan på bild. Helen Beltram-Linné, Katinka Faragò med man, Gunnel Lindblom med son, Janne Göransson, Fanni Metelius, Joachim Trier, Stevie Jackson från Belle and Sebastian och jag. Det var efter att Janne och Katinka pratat i en och en halv fängslande timme om Katinkas arbete med Bergman, nedan.


Efter det hade Fanni och Joakim samtal om Bergman, filmskapande och film på Sudersandbion. En vanlig dag på Bergmanveckan, en väldigt lyxig dag på jobbet!

Nu förberedelser för Almedalsveckan med start på söndag.

💫🌟Niki – en vinnare🌟💫

18 Jun

Så här ser en riktigt vinnare i animationsvärlden ut! Niki Lindroth von Bahr tog hem kvällens mest prestigefyllda pris, en Cristal i kortfilmskategorin delades ut som sista pris. Ja, ni läser rätt. Långfilm är inte finast i animationsvärlden, det är kortfilmen. Så på världens främsta animationsfestival vann hon det finaste priset. 

Det är smått fantastiskt att Sverige vunnit två av de finaste priserna på de finaste festivalerna inom en månad. Något att bära med sig inför semester och i höst fortsatt omgörning av våra filmstöd. Något fungerar i varje fall där, det kan vi konstatera. Och i ambitionerna att göra annat bättre så får vi inte förlora det. För det här ska bli en vana!


De andra vinnarna med Niki. Könsfördelning av vinnarna? Ja, sant. Även om bilden ljuger lite så var den ganska jämn – trots underskott på kvinnliga regissörer. Även det ska vi fortsätta vårda i kommande omgörning!

Inför prisutdelning

17 Jun

Bästa sättet att ladda upp för en prisutdelning (som sker ikväll lördag) är att fira deltagandet. Igår åt de svenska och ett danskt team middag tillsammans. Vi pratade mycket om samarbete, som vi inte kan göra för mycket för att få igång mellan våra små länder. Morten  Thorning från Viborg Animation Workshop bjuder oss och sina kollegor tillika filmteamet bakom ”Nothing Happens”, Michell och Uri Kranot samt producenten Marie Bro, på champagne för att fira att de fått två specialpriser.

Redan i torsdags bjöd hela nordiska gruppen på frukost på marknaden. Ett nytt uppskattat initiativ, här ovan presenterat av Finland för det hundratal människor som kom.

Men så är vi nu alltså på sista dagen.

Marcel Jean, ovan, hälsar oss välkomna på den avslutande jurylunchen.

Här med min jury. Thomas Meyer-Herman, Ying Huang och jag. Flankerade av ordföranden Marcel Jean och vår fantastiska administrativa hjälp (tillika typ barnflicka, vi fick hjälp med allt) Audrey McGinley.

Och här jag med mina nyvunna vänner, Celine Sciamma och Judith Nora. Vårt samarbete har också bara börjat.

Ikväll avslutas allt med priserna som ska delas ut. Naturligtvis hoppas jag på svenska framgångar! Och jag är också nöjd över de priser vi i min jury, enhälligt, väljer att dela ut.

Dag 4 – och jag har tappat räkningen

15 Jun

I Annecy är det nog drömmarnas paradis. Alla dessa väntande och köande människor. Många med tecknarblock som de flitigt fyller under timmars köande för att se…ett kortfilmsblock eller den senaste japanska.

De köar även till den kategori som jag är jury i. TV-serier. Tyvärr skulle jag ofta vilja säga, för mycket är inte alls bra. Till våra barn?! Ska de se dessa skrikiga och stereotypa serier? Så mycket pengar som läggs in i avancerade, proffsigt utförda serier. Utan innehåll. Juryn är enig. Vi tappar räkningen på besvikelserna, men är överens om topparna.

Alltid något.

Andra dagen – möten och lärdomar 

13 Jun

Idag har jag mest träffat folk. Följde med min tyske jurykollega till tyska mottagningen. Där träffade jag chefen för deras kortfilmsorganisation samt en georgisk animatör som också arrangerar festival i Georgien för flyktingbarn efter kriget 2008 (för er intresserade, se mina blogginlägg för exakt ett år sedan, då var jag där). Efter det den sydkoreanska mottagningen med möten från mitt möte med dem i Seoul för ganska exakt två år sedan. Möten är viktigt!

Annars mest fascination över olika festivalers publikegenheter. Här gör alla svalor av program och inbjudningar. De svalor som svävar längst in över scen möts av jubel. En annan markör är tystnad på duken som möts av ”glappande”munnar. Ni vet, när man glappar läpparna mot varandra med luft i munnen. Ett gluckande ljud, som om vi alla vore grodor. Grodor är väl också flockdjur, så det är kanske ett passande ljud. I vart fall, publiken markerar att de vet vad som gäller. Vi andra lär oss.