På besök i nutid, men egentligen i framtiden

17 Apr

Idag har jag varit på besök i Malmö. För att träffa några produktionsbolag och för att göra ett oanmält besök på filmutbildningen på Skurups folkhögskola.

Vilket roligt besök!

När jag kom in satt de i ett gemensamt samtal om #metoo och en övning de själva gjort i anledning av den senaste tidens nya diskussioner. De pratade om hur de bemötte varandra, vem som bestämde och vem som därmed kände sig nedtryckt. En allvarlig, inlyssnande och otroligt mogen diskussion. Om de här personerna sedan inte förstörs av verkligheten hyser jag gott hopp om framtiden!

Jag beskrev hur vi arbetar för att säkerställa att vi väljer kvalitet och inte diskriminerar eller fattar beslut på omedvetna förväntningar. Hur de ska satsa på att strunta i oss, lita på att vi tar hand om helheten. Att de bara ska satsa på att göra sin film. Många bra frågor och reflektioner.

Jag insåg igen ordens betydelse. Vi brukar prata om att konsulenterna vill förstå vilken tematik som filmskaparna har i sina filmer. Andra kallar det för premissen. Här kallades det för sensmoral. För mig är sensmoral något annat, men vad vi alla pratar om är vad filmen handlar om egentligen. Historien kan vara en deckare om en kvinnlig polis osv osv men egentligen handlar det om att bli övergiven (till exempel). Vad jag hör från konsulenterna är att en del inte förstår frågan om tematik. Kanske beror det på att vi använder fel ord. Men det är ett hett tips att kunna formulera vad filmen ska handla om egentligen.

#knytblus #backasaradanius

13 Apr

Efter en impulsiv rundvandring i våra lokaler precis vid lunch lyckades jag ändå hitta ett stort knutstöd. Ytterligare både kvinnor och män saknas på bilden. Men en bild säger ändå mer än tusen ord.

Liten turnérapport

12 Apr

Runt påsk var jag på turné i nord- och centralamerika. I förra blogginlägget berättade jag om starten i Ottawa. Det var så svårslaget att jag kom av mig i rapporterandet. Men jag åkte därifrån till San Fransisco. Där träffade jag den fantastiska Barbro Osher, honorärkonsul för Sverige och en av svensk kulturs viktigaste personer i USA. Genom hennes teams försorg hade jag blivit inbjuden för att inleda en visning av Fanny & Alexander i Berkleys Filmarkivs lokaler. Visningslokalen hade passande nog namnet ”Barbro Osher Auditorium”.

Innan dess hade jag hållit ett öppet föredrag för Berkleys studenter om vårt jämställdhetsarbete. Samma tema var det i Sonoma där jag deltog i en panel med bland andra svenska Ingrid Rudefors men kanske framför allt ”Little Miss Sunshine”, Abigail Breslin.

Efter det gick färden vidare till Panamas Filmfestival dit jag var inbjuden för att delta i ytterligare en panel om jämställdhet.

Kan tyckas som att jag upprepar mig, och det är ju sant. Men det finns ett sådant behov i vissa delar av världen, och Centralamerika tillhör verkligen den, att få hjälp att stärka kvinnorna. I vårt uppdrag för Filminstitutet ligger att stärka demokratin, och detta är ett sätt att göra det. Lite kunskap förmedlar jag, men framför allt stärker jag. Och blir stärkt. Denna gång av powerkvinnor som Laura Gomez (La Loca i Orange is the new black men jobbar med sin första egna film). Laura Michalchyshyn, VD för Sundance produktionsbolag, Judith Rodriguez är skådespelare och jobbar även hon med sin första egna film. Jag kan nästan garantera att ni kommer få se både Lauras och Judiths filmer. Och det är också en av de stora vinsterna för mig när jag reser så här. Kontaktnätet ökar. Möjliga samproduktioner som kan hitta till Sverige ökar. Intresset för Sverige ökar. Och jag får nya vänner.

Trudeau-taggad?

20 Mar

Min dotter skickar ett mess mitt i samtalet mellan Marcus Wallenberg och Justin Trudeau. Om ett par timmar ska jag själv leda en panel om Kanadas integrationspolitik. Klart jag är taggad!

Jag är medtagen på en resa i SEBs regi. Med på resan är företagsledare för sextio av Nordens största företag. Med hjälp av det kontaktnät familjen Wallenberg har får vi ta del av tre dagars seminarier på högsta nivå. Premiärminister Trudeau deltog två gånger. Han höll två tal. Han deltog i ett en timmes långt samtal som alla deltog i. Hans brinnande engagemang för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle, med en tydlig vision, var mycket inspirerande. Han nämner själv i mitt lilla klipp hur han tänker sig vägen, genom jämställdhet, klimatarbete och affärsutbyte.

Vid sidan av Trudeau deltog minst fem andra ministrar. Jag själv hade förmånen att leda Minister Ahmed Hussen, själv flykting från Mogadishu, Somalien. Yngst av sex syskon och med en pappa som var långtradarchaufför har han gjort en enorm resa via Kenya och flyktingläger tillKanadas regering.

Med i panelen var också Tareq Hadhad, även han flykting. Han kom från Syrien (via Libanon) till Kanada 2015. Hör hans berättelse här om hur han och hans familj byggt ett företag, Peace by Chocolate, på bara två år. Med hjälp från civilsamhället ger han nu tillbaka till civilsamhället. Genom att som princip försöka anställa flyktingar och immigranter och ge dem samma möjligheter som han själv fått. Utöver dem journalisten Doug Sanders som bevakat politik i hela världen de senaste tjugofem åren. Han har fått deras motsvarighet till Pulitzer Prize inte mindre än fem gånger.

En imponerande panel att leda. Inom ett område som naturligtvis inte är min specialitet, integrationspolitik. Med vår numera välbeprövade metod att låta panelisterna utgå från en scen ur en film som får symbolisera vad de vill få fram känns det dock som att jag skulle kunna leda i vilket ämne som helst. Filmernas illustrationer blir så levande att alla samtal därefter blir tydliga, lyssnande och intressanta. Minister Hussen valde en scen ur Ai Wei Weis’ dokumentär för att visa omfattningen av flykt i världen. Och att alla länder, både regeringar och civilsamhället, måste hjälpas åt. Både genom att ta emot och att hjälpa på plats. Han beskrev hur Kanada lånar ut pengar vid sidan av att ge bidrag, både på plats i flyktingområdena, samt i Kanada. För att integration är politik men att flyktingar och immigranter måste ges chans att själva integrera sig.

Doug Saunders valde en scen ur den kanadensiska filmen The Cabbie, regi Jean-Francois Pouliot. Han ville visa att även i Kanada har man, både trots och tack vare sitt poängsystem, världens mest välutbildade taxichaufförer. Han ville visa att integration inte fungerar i alla lager. En läkarexamen i Indien räcker inte i Kanada, ytterligare utbildning behövs för nya legitimationer i olika yrken. Han pekade också på att Kanada ibland skjuter över målet. Deras urvalsmetodik plockar russinen ur kakan, när behovet ofta är arbetskraft för själva kakan.

Tareq valde filmen The Majestic med Jim Carrey. Han ville visa att hans nya lokalsamhälle sett honom som människa och stött honom på alla sätt. Hjälpt till med bostad, möbler och köpt deras choklad. Att utan alla privata insatser skulle de aldrig kunnat etablera sig så fort. Det verkar verkligen vara så att i Kanada sponsrar var och varannan privat familj (med möjlighet) nyanlända. Utan ekonomiskt stöd tar de sig an en nyanländ familj i ett år. Det allmänna hjälper bara till med kontakten till de nyanlända. Även i Sverige har vi sett detta, men i oändligt mycket mindre utsträckning. Det vore intressant att förstå orsakerna till skillnaderna.

Idag på morgonen surrade det runt frukostborden. Alla ovan pratade film, alla pratade med engagemang och passion om integration. Om hur de som stora företag (som AstraZeneca, Alfa Laval, Getinge, Autoliv, Stena-koncernen, KTH osv osv) kan hjälpa till. Ta in trainees, engagera sig, bidra. Konstruktiva tankar och idéer om hur vi snabbt får in alla i vårt samhälle.

Och däremellan samtal om filmer som de sett eller vill se. Hur de tyckte det var så fantastiskt att få se klippen.

Om jag var taggad innan, så är jag än mer taggad efteråt. Det finns ju hopp!

Burka Songs 20

11 Mar

Jag har ännu inte sett Hanna Högstedts film Burka Songs 2.0. Men det stormar om den i Göteborg.

Jag ska inte återge debatten, Göteborgs Filmfestivals konstnärliga ledare Jonas Holmberg har drivit den på ett intressant sätt vilket går att följa i länken.

Jag kan bara sammanfattningsvis säga att vi pratar ofta om det på Filminstitutet. Hur oerhört viktig roll filmfestivaler spelar för att film ska kunna nå en publik, och för att publiken ska få ett brett utbud av film. Debatten runt Burka Songs 2.0 visar att vi hade mer rätt än vi kunde ana.

Next step

8 Mar

Idag, den 8 mars, var jag inbjuden av (numera fd) jämställdhetsminister Åsa Regnér att tillsammans med Anders Thornberg, nya Rikspolischefen, Lena Ag, nya (och första GDn för Jämställdhetsmyndigheten) och Pernilla Baralt, statssekreterare för jämställdhetsministern, att sitta i ett frukostsamtal lett av Lawen Redar. Syftet var att på denna internationella kvinnodag prata om vilka nästa steg som måste följa efter #metoo-rörelsens avslöjanden.

Det är härligt med samtal. Då är vi alla överens. Det är när det kommer till görandet som det blir svårare.

Vårt görande på Filminsitutet. Det har inte varit en enkel resa. Vårt nya krav på kunskap om maktstrukturerna som orsakat sexuella (och andra) trakasserier blev väldigt kritiserat. Jag tycker att det känns som att det börjat klarna. Att tanken är att ge kunskap om maktstrukturer och inte tvinga filmskapare att göra filminnehåll som de inte känner sig fria i.

Vad vi menar förtydligas i dagens DN-debatt av professor Ulf Mellström. Han förklarar vad genusvetenskap syftar till. Kunskap, som alla har rätt att använda hur de vill. Så är det med vårt nya krav också. Kunskap som finns om varför det finns sexuella trakasserier, som är bra att ha om man inte vill att de ska finnas.

Vi fortsätter alltså att erbjuda gratis utbildningsdag för de som inte skaffat ny utbildning på annat sätt. Första tillfället är på måndag den 12 mars. Och vi fortsätter att inte styra innehållet i filmerna.

Vardag igen

6 Mar

Vi hade så stora förhoppningar. Men, förhandstipsen visade sig stämma och A Fantastic Woman tog hem en Oscar. De glada minerna ovan byttes ut till en lite tom stämning. Om ett par dagar kan säkert alla igen glädja sig åt nomineringen. Att se teamet mötas igen, alla för första gången sedan Cannes, var fint. Hela teamet kom sedan till vårt viewing party på anrika Hotel Roosevelt efter galan. Ruben höll det tacktal han hade förberett, vilket var att visa upp underarmarna där alla namn han ville tacka stod. Terry Notary höll ett fint tal till Ruben, och lite trötta gick vi hem. Tack Plattform Produktion för den här gången. Jag tror och hoppas att det inte är den sista.

Vinnaren då?

Sebastián Lelio har gjort en film som verkligen tar sig an svåra frågor med stor kärlek. På så vis en given Oscars-vinnare, och han blev påtagligt glad när jag lyckönskade honom inför galan. Ärligt sade jag att jag skulle bli besviken om han vann, men om någon skulle vinna förutom Ruben så var det han. Han är nog glad idag.

Hans fantastiska huvudrollsinnehavare Daniela Vega gjorde en bejublad entré på scenen på nomineringsfesten. Som en riktig Askunge tappade hon sin sko!

Men nu plockar vi ihop våra galakläder (ovan skor var inte mina utan Sophoan Sorns, som driver Frameline – en av världens främsta LGBT-festivaler och skorna med husse är väl värda sin plats på röda mattan) och åker hem och ser till att Sverige blir nominerat igen. Och att det då blir tredje gången gillt. Förra året Ove, i år The Square… Ja, vilken är nästa nominerade film?

Avslutningsvis. Ett stort tack för ett fint samarbete med Film i Väst. Mer sånt!