En vardag innehåller mer än man tänker på

17 Apr

Personalmöte för 104 uppkopplade medarbetare. Allt går bra, men vi enas om att vi saknar det sociala osynliga kittet. All interaktion mellan det formella, mötet vid kaffemaskinen, morgonhälsningen, skrattet som hörs längre ned i lokalen, det oväntade mötet med en besökare. Det som vi inte kan konkretisera lika enkelt som hur mycket mindre mjölk vi behöver köpa in.

Samma kitt fungerar kultur som i den stora vardagen. Samtalet om den senaste filmen, skrattet åt en tecknad bild i tidningen, stunden med en bok, utsmyckningen i en vägtunnel, en klapp på Margaretha Krooks mage utanför Dramaten.

30 medarbetare som syns, 74 till ligger bakom.

I de stora uppenbara frågorna döljer sig ofta ett lager av outtalat. Krispaket efter krispaket kommer från regeringen. Det är bra och de täcker det uppenbara. Mer pengar till vård, säkra arbetstillfällen för fast anställda. Men än så länge ligger Sverige långt efter andra europeiska länder i fråga om hur mycket stöd kulturen får, en värld där väldigt få är fast anställda. Det är deras arbete som skapar filmen, skriver boken, skulpterar och utsmyckar.

Än så länge vet vi inte ens hur mycket filmen får av de 500 miljoner kronor som beslutades om för en månad sedan. Vi riggar oss för att de ska kunna gå ut så snabbt som möjligt, personal flyttas för att tiden innan utbetalning ska kortas. Men fortfarande står många i filmbranschen utanför ett krispaket.

Jag hoppas kulturen får mer i nästa krisbudget. Jag hoppas regeringen förstår att utan kultur i vår vardag är inget som vanligt ändå.

Rapport från verkstaden

3 Apr

Tre veckor in i social distansering har vi kommit en bit på väg tycker jag. Det är tufft att jobba så isolerat hemma, vilket alla som kan på Filminstitutet gör, men samarbeten och digitaliseringen går väldigt bra. Vår IT-avdelning på 4 personer lyckades montera upp 120 hemma-arbetsstationer på ett dygn. Bara en person rapporterar problem med uppkoppling. Det är ändå fantastiskt.

Vi för också enormt många samtal med branscherna, både på branschorganisationsnivå och med enskilda aktörer som bolag och finansiärer. Det är verkligen otroligt värdefullt att få direkt information om läget, beslut och konsekvenser. Jag ber därför alla som tar beslut ni tycker är konkreta exempel på Corona-konsekvenser att berätta för oss. Vi behöver ge regeringen en samlad bild av vad som händer för filmskapandet.

Just nu väntar vi alla på hur de 500 miljonerna kommer fördelas. Det verkar klart att Filminstitutet ska fördela en del av pengarna. De 500 miljonerna syftar till att täcka inkomstbortfall som uppkommit då publika evenemang har tvingats stänga pga viruset. Det handlar alltså för vår del om biograferna och festivalerna som under våren har drabbats i detta läge. Först ska propositionen tas av riksdagen, sedan ska det skrivas förordning och pengarna ska fördelas till oss som ska fördela vidare. Allt snabbhandläggs, och beredningsgången kan man följa här. Inom april månad bör vi veta.

Utöver det vet vi att alla bolag och filmarbetare drabbas hårt nu, men kanske mest framåt. Osäkerheten om vilka projekt som går igång, hur biografer kommer ha öppet och hur avtal kommer att hållas är stor. Därför behöver vi så mycket konkret information om hur saker utvecklar sig som möjligt. Förstås gärna samlat genom branschorganisationerna, men även i övrigt. Vi fortsätter förstås våra dialoger.

Det är påsk snart. Då har ännu en vecka av krisen gått. En vecka mindre till att det är över. Jag vet att vi uppmanas att tänka på att det här kommer ta lång tid. Jag vill ändå uppmana oss att också tänka på att det kommer gå över, att det finns en tid efter detta. Låt oss hjälpas åt att hålla ut nu, så vi så starka som möjligt kan återuppta vår vardag och vårt liv så fort och kraftfullt som möjligt.

Jag önskar alla en så bra påsk som möjligt.

Från pris till kris

20 Mar

I förra veckan var jag i Jordanien, inbjuden av svenska ambassaden och UN Women, av vilka jag även fick ett stort och tungt pris. Tack för det, men framför allt stort tack till svenska ambassaden som arrangerade så många intressanta möten. Exempelvis på det College ni ser ovan. Där pratade jag jämställdhet, berättarperspektiv och filmens viktiga roll som kultur i ett samhälle och för individer. Studenterna var män, utan slöja förstås, och både beslöjade och obeslöjade kvinnor.

Jordanien är det land i Mellanöstern med mest demokratiska inslag, även om framför allt yttrandefriheten fortfarande är starkt begränsad. Att i det sammanhanget få så många öppna och intresserade frågor av även männen var väldigt inspirerande. Det är ett land som försöker förändra sig. Och förändring är något vi alla måste lära oss leva med.

Vi skulle åkt därifrån till Beirut, där den svenska ambassaden arrangerat ett samtal mellan mig och Nadine Labaki, regissören till den fantastiska filmen Kapernaum, (som finns att hyra på Triart.se för endast 39kr, ett totalt underpris för den filmen!). Samtalet ställdes in då Jordanien helt plötsligt stängde alla utresor till bland annat Libanon.

Vi kastade oss därför hem, innan gränser skulle stänga, för att också vara närvarande i den svenska filmkrisen. För att det är en stor kris alla aktörer nu går igenom går inte att ta miste på.

I min frånvaro hade mina kollegor redan börjat träffa alla aktörer, så när jag kom kunde vi direkt gå till de beslut vi informerade om i fredags: snabb utbetalning av den sk ”biotian”, inga återbetalningskrav för utgifter bolag haft för inställda aktiviteter, möjlighet till förnyad ansökan för lanseringar av filmer samt förlängning av tidsfrister. Vi fortsätter nu våra samtal för att i början av nästa vecka summera vad vi kan göra mer.

De som är kortsiktigt värst drabbade i dagsläget är dels biografer och distributörer, och dels alla frilansare. Vad gäller frilansarna är vi mycket medvetna om den akuta situation som uppstått och vi för samtal både med Teaterförbundet och kulturdepartementet om detta. En väldigt naturlig åtgärd från regeringen skulle vara att likställa alla med enskild firma med dem som har AB. Dessutom skulle det behövas permitteringsstöd stöd även för frilansare. Vi på Filminstitutet har verksamhetsstöd, som vi skulle behöva mer medel till, dem skulle vi behöva utöka. Vi har dock ingen direkt relation till frilansarna, därför är det svårt för oss att agera. Vi beklagar djupt denna situation och försöker hitta olika vägar vi skulle kunna underlätta på.

För biografer och distributörer har vi en direkt relation och försöker arbeta för att säkerställa att fler åtgärder inom vårt stödsystem ska hjälpa dem. Grundläggande i detta läge är att vi behöver all kunskap vi kan få. Vi behöver detaljerade siffror för att kunna förstå hur vi ska tänka och för att kunna fatta välunderbyggda beslut.

Självklart har produktionsbolagen också en svår tid med många akuta situationer att hantera. Produktionsbolag med planerade internationella inspelningar, inspelningar som samlar många människor, lanseringar som precis skett eller ska ske. Allt drabbar på sista raden.

Vi förbereder våra samtal med kulturdepartementet genom möten med branschen som ger oss konkret information om de konsekvenser som syns nu, och vilka prognoser man ser på lång sikt. Detta är ovärderligt. Utan ordentliga underlag är vår handlingsmöjlighet starkt begränsad.

När vi var i Jordanien hann vi med ett besök i Petra, ett av världens underverk. En sofistikerad och välfungerande handelsplats som gick under på grund av jordbävning och förändrade beteenden. Handelsvägar förändrades och Petra föll i glömska. Film och rörlig bild kommer inte bli irrelevant, men omständigheterna kan drabba hårt. Låt oss säkerställa att vi minimerar skadorna.

Mer film på biblioteken

11 Feb

Igår publicerades min, eller vår (förstås ett lagarbete), debattartikel i Biblioteksbladet om filmens roll i biblioteken.

Vår reflektion är att biblioteksutredningen bara speglade biblioteken för det skrivna ordet, medan berättelser (korta som långa) i allt högre utsträckning berättas i rörlig bild.

I kombination med en situation där biograferna blir mer och mer kommersialiserade behövs komplement för den gemensamma filmupplevelsen. Små salonger i ett bibliotek skulle kunna ge stora delar av Sverige större möjlighet att få den upplevelsen. På många håll saknas biografer i kommuner och där skulle även små salonger innebära en stor skillnad. Tanken är förstås att den här typen av visningar inte ska konkurrera ut filmens affär på biograf. Däremot komplettera den.

Filmen är en naturlig utgångspunkt för vår perception av omvärld, samtid, fantasier och drömmar. Precis som boken. Det är väl dags att de ges samma förutsättningar?

Göteborg går i bräschen

3 Feb

Göteborgs filmfestival är över för i år. Ett förnyat och fokuserat år, vilket kändes inspirerande. Förutom visionen med 50/50 har de sett över programinnehållet och vridit runt lite. Det blev bra.

Festivalen inleds med ett toppmöte som arrangerades av Västra Götalands-regionen i samverkan med festivalen. Invigning av kulturministern som också deltog i stora delar av förmiddagen. Modererat av Cecilia Garme Lind, som efter ett antal år som moderator börjar bli lika bra på filmpolitik som hon är på all annan politik.

Det diskuterades jämställdhet, filmfonder och uppföljning av den nya filmpolitiken. Min enda invändning är väl egentligen att det pratas mycket om Filminstitutet från scen. Framför allt politiker har av naturliga skäl ganska liten insyn i vårt arbete och då blir det lätt fel. Att höra politiker ha åsikter om hur vi gör saker, utan att veta något ger ofta fel utsagor. Där borde vi få en stund för kommentarer så vi kan rätta till det som blir fel. Det var inga stora saker, men i denna åsiktsdrivna värld känns det bättre om missuppfattningar inte tillåts bli sanningar.

Den mycket aktiva och pålästa Johanna Koljonen, även ledamot i Filminstitutets styrelse, höll föredragning av senaste Nostradamus-rapporten och modererade två väl insatta paneler.

Den första hade innehållsfokus. Niki Lindroth von Bahr (som dagen innan fått Mai Zetterling-stipendiet) och Camilla Ahlgren beskrev verkligheten att vara inne i en helfinansierad Netflix-produktion. Stor frihet initialt men hårdare bud om innehållet sedan inte visar sig passa. Annika Sucksdorff beskrev också verkligheten att kreativiteten är mycket högre i dramaserierna, och samtidigt att de måste bli bättre på att säga nej.

Sedan en panel om biografpubliken. Samstämmiga röster om vikten av mer kunskap, att vi på Filminstitutet t.ex. inte längre får biografstatistik av biografägarna gör det svårt att få en bra bild av publikval. Peter Fornstam kopplade det till regeringens höjda biljettmoms, vilket ju är att som vanligt blanda äpplen och päron. Samtidigt förstår jag invändningen, att ska biograferna ge sin statistik så borde de andra fönstren också göra det. Vi får hoppas Myndigheten för Kulturanalys kan åstadkomma det. Men det bästa vore förstås om vi fick den biostatistik som vi förr hade, vilken anonymiserades men kunde ligga till grund för både korrekt stödbedömning och annan analys.

Festivalen i övrigt var fylld av bra filmer. Jag såg tre svenska: Maria Bäcks ”Psykos i Stockholm”, David Aronowitschs ”Idomeni” och Amanda Kernells ”Charter”. Jag hörde också om bejublade premiärer av Uje Brandelius/Henrik Schyfferts ”Spring Uje Spring” och Mårten Klingbergs ”Min pappa Marianne”.

Svensk films bredd, djup och kvalitet är anmärkningsvärt hög. I larmsignalerna över biosiffror önskar jag att fler pratade lite mer om det, snarare än att stämma in i klagosången över krisen för svensk film. Det riskerar att bli en självuppfyllande profetia, vilket det väl ändå inte är någon poäng med? Svensk film generellt har ingen kris – svensk films marknadsandel på bio har en kris.

Great minds think alike?

2 Jan

Jag köper en ny väska och tänker:

”Jag tar en rosa, så den syns ”

De andra tanterna tänker:

Samma sak.

God fortsättning på det nya året. Det är inte lätt att ha en unik röst. Vi ska ta hand om dom som har en.

Besök en unik verksamhet

3 Dec

Vad gör ni på jobbet om dagarna? I vår verksamhet i Rotebro pågår en verksamhet som är unik. Där har vi vårt analoga laboratorium, ett av få kvarvarande i världen. Och där tar vi fram nya kopior av filmer som kan visas över hela världen. Just nu jobbas det intensivt med Viskningar och Rop från 1972, manus och regi av Ingmar Bergman.

Här ovan ser ni Rémi i synken. Han säkerställer i detta skede att färgsättningen blir rätt och så lik originalet som möjligt.

Ibland behöver filmerna även renoveras, som nedan nitratkopia som är den enda (kända) existerande kopia av Flickorna på Solvik av George af Klercker. Först renovering, sedan framtagning av ny svart-vit kopia för att sedan ta fram en färgkomposition.

Skillnaden på före och efter syns tydligt när man lägger ihop remsorna. Se nedan på den tintade nitratkopian av ”Terrorismen i Ryssland” av Pathé 1907. De svartvita rutorna är de nya.

Eller i förstorat skick för att se hur färgen ska se ut.

Filmremsorna ska sedan via ett antal maskiner, för rätt ljussättning och sedan framkallning. Se maskinerna nedan.

Framkallningsmästare Lisa förevisar framkallningsprocessen

Sedan tillbaka in i en kasematt (frysrum med -6 grader och en luftfuktighet på 32%). Vi har tre sådana rum i Rotebro och ett stort under hela Filmhuset på Gärdet. Jon beskriver behov.

Vi har också sprängstoffet nitratfilm. De rummen gick vi inte in i, vi hade inte tillräckligt mycket skyddskläder för hela ledningsgruppen.

Avslutningsvis, här finns även massor av kostymer. Bland annat över 100 från inspelningen av Fanny och Alexander. Ibland ställs de ut i Filmhuset men lika ofta turnerar de runt på museer i Sverige eller övriga världen.

En kul arbetsplats helt enkelt!