Höststart i moll och dur

25 Aug

Sommaren är inte riktigt slut, men hösten drabbade oss med en icke önskvärd symbolisk kraft. 

Vår fina, kloka, skarpa, humoristiske, diskrete, kritiske, filmkunniga kollega och för många nära vän Gunnar Almér gick bort när sommaren också abrupt dog. Kondoleanser från hela världen har strömmat in, Gunnar jobbade med internationella filmfestivaler och har varit på dem i 40 år. Det märks att han var en mycket omtyckt del av mångas liv. Och när jag läser de fina orden om en generös, vänlig och djupt respekterad man så står det klart. Att så viktig kan en vara som människa, så att omvärlden tar sig tid att uttrycka sin chock och sorg till andra sidan av jordklotet. Och det är bara var och av oss som skapar vårt eget eftermäle. Gunnarär värd sitt!

Vår utlandsenhet, liten men nästan som en familj, har nu en tung tid. Vi försöker alla hjälpas åt att klara det stora internationella intresset för svensk film. Och svenska filmares stora intresse av att komma ut i världen trots sorg och kompetenstapp. Vi tvingas att prioritera och vi kan inte ge service på samma snabba sätt. Vi hoppas på allas förståelse. 

Det var det som är moll. Dur var höstpresentationen tycker jag. Fredrik Sahlin sammanfattar höstens svenska biopremiärerer som en ljus filmhöst, med en bred mångfald. Det är vårt uppdrag och de nya rösterna bidrar till kvalitet konstaterar han, samtidigt som han påpekar att de är underfinansierade och kommer ha svårt att hitta sin publik på bio. Men det bör däremot mycket annat göra, breda komedier, både barn-och familjefilmer som är väl utförda och bör locka publik. 

Roligt tycker jag, att det visar sig att det kan få plats en bred mångfald filmer, genrer, berättare och tilltal. Precis det (som Fredrik också påpekar) som är vårt uppdrag. Produktionsbesluten bakom filmerna har tagits under den stormiga tiden 2013-2015, då vi på Filminsitutet anklagats för att ha tappat fokus (som sysslat för mycket med jämställdhet och mångfald) ,och vi å vår sida har anklagat Automatstödet för att ge film med kvalitetsbrister. 

Det är svårt att ha överblick mitt i en storm. Men höga debattvågor kan också skapa medvetenhet. Vi har nog på alla kanter funderat på våra val och ageranden, bakom debattens skummande yta. 

Jag ser ljust på framtidens möjligheter att skruva än mer på förväntningar, stöd och kunskap. Det kräver lyhördhet och samspel mellan alla branschens olika aktörer och oss. Med mycket mod, kunskap och respekt tror jag svensk film har all potential att flytta fram sina positioner både vad gäller innehåll och att nå sin publik. 

Det kommer förstås inte att ske utan debattvågor, men stiltje har å andra sidan  aldrig flyttat någonting alls. 

Från Kulturkonfirmation till Semester

8 Jul


I år avslutade jag Almedalen med att vara gäst under valven i Domkyrkan i samtal med prästen Jenny Nordberg och biskopen Johan Tyrberg. Där lanserade jag idén om en Kulturkonfirmation, som alternativ till den kristna konfirmationen. För viktiga samtal om existensen, relationer mellan människor och vårt gemensamma samhälle behöver alla. Inte bara de som har en kristen tro. 

Idén, som kyrkans företrädare inte kommenterade särskilt, fick jag dels efter årets samtal i Almedalen, där filmen tjänade som utgångspunkt. Men framför allt efter att Akademi Valand så lämpligt redan hade lanserat idén om ett Filmborgarmärke. Märket ska erhållas som bevis på att en lärt sig vikten av att välja när en skapar film och rörlig bild. Välja allt från vinklar och scener till vem som ska få synas. Deras övertygelse är att om en förstår vad många val som görs förstår en också att de filmer en kan se, på bioduk eller på Youtube, är medvetet valda de också. Därmed kan en tolka och kritiskt förhålla sig till det som sköljer över oss. 

Även vårt eget seminarium om bildning, kultur och makt stärker mig i tron på film och kultur som bas för viktig samtal. Deltagarna fick som vanligt välja en filmscen för att förklara sig, denna gång om vad som skapat dem som människa och deras syn på samhället. 


 Helen valde en scen ur Brassed Off, där hennes fackliga engagemang startade. Nisha ur Äta, Sova, Dö som för henne visar bilden av dagens Sverige med klassklyftor och utanförskap men också vänskap. Olov ur 8 kvinnor, som hjälpt honom förstå alla människors särart och att inte döma någon ohörd. Gabriela valde ur Bridesmaids, den första film som visade henne vad det också kan vara att vara kvinna vid sidan av den snygga, smala och sexiga kvinnorollen. Lars slutligen valde en scen ur Breakfast Club, en film han som ensam tonåring i Kuwait såg om och om igen, i igenkänning av allas ensamhetskänslor. 

Det blev ett (för kort) roligt samtal om vad som behövs i kittet mellan vetenskaper, människor och politik. De var alla eniga om kulturens roll. Allt begripligt och engagerande för publiken tack var filmernas tydliga språk. På Handels har de till och med infört obligatoriska kulturämnen i ekonomexamen, vilket inte finns för ingenjörer, läkare, jurister eller lärare. Och att lärare på grundskolan och i Kulturskolorna inte ens kan få en fortbildning i att tolka och skapa rörlig bild insåg alla behöver åtgärdas. Svaret på hur det ska ske fick vi inte. Men vi får väl återkomma. 

Samma sak när jag var med i ett samtal efter Jessica Nettelbladts fina film MonaLisa Story. Där stod vi, de flesta experter på knark och kriminalitet (Karin Rågsjö, Björn Fries, Magnus Linton, Frid Peterson och Peter Söderlund, men så även jag och Jessica. Vi förenades att prata om samma sak tack vare filmen. Vi, och publiken, pratade om svåra samhällsfrågor, människovärde och vårdbehov. 


Almedalen innehåller också många andra personliga, korta och viktiga möten. Där fick jag också idéer. Resultatet hoppas jag kommer på ett Filmrum i höst…

Men innan dess semester. Jag körde från Almedalen och landade på södra Gotland där jag är på sommaren. De kommande dagarna hålls en kammarmusikfestival. Öppningen sker alltid vid havet. Jag låter några toner (ungefär så många som är tillåtet att sprida enligt URL) avsluta tjänsteåret. Semestern kan börja!

Olika sorters berättelser

15 Jun


Idag har vi blivit tagna till Gori, Stalins födelsestad, där vi träffat kvinnor från organsationen ”Union of wifes of invalids and lost warriors”. Dessa kvinnor!

Kvinnorna, som alla är flyktingar från Sydossetien antingen från konflikten 1991 eller kriget 2008, arbetar i organisationen för att öka kvinnors inflytande i fredsbyggande mellan Georgien/Sydossetien. De håller utbildningar, runda-bordssamtal och bilaterala möten mellan kvinnor från respektive sida för att öka kunskapen om konflikthantering och för att återskapa tillit mellan parterna. Deras berättelser om hur de försöker göra upp med sorg, skapa hopp om en framtid, påverka regeringen och samtidigt överleva ekonomiskt var djupt gripande. De vill försonas och gå vidare, och de vill inte att deras barn ska ärva ett kollektivt minne fyllt av hat. 

Så verkliga, smarta och klarsynta. Som har fått lämna allt och nu bor i bosättningar och får 17$/månad i flyktingstöd. Trots det bjöd de på en kulinarisk högtid, i det lilla huset hemma hos Nasi (längst till vänster på den översta bilden). Den verkliga berättelsens makt, det som är dokumentärfilmens styrka att kunna föra ut till fler, men som för oss på plats blev högst verklig. Vi satt bara 27 km från den Sydossetiska gränsen, men kände det avgrundslika avståndet. 


Därifrån till Stalin-museet. En annan berättelse om en maktfullkomlig man som broderade in sig själv i tyger och mattor, lät göra tavlor av sig med träintarsior, som förevigats i en krigsmiljö, och  en riktig rysk guide som rabblade hans storhet. 

Nedan till och med en bild på hans bil, han hade den i 11 år, mellan 1936-1947. Avdelningen för berättelser som inte är fullt lika gripande.

Vi har problem, vi har inga problem

14 Jun

Idag har varit kontrasternas dag. Den inleddes på morgonen med en politisk uppdatering av ambassadören Martina Quick med medarbetare på svenska ambassaden. Det politiska läget i Georgien präglas dels av att de är en ung demokrati (Sovjetstatens fall är trots allt bara för 25 år sedan), att de har en mycket stark ortodox kristen kyrka som mer och mer interagerar med staten, är ett land som är splittrat i utbrytarregioner med styren nära Putin, med minoriteter från grannländer, med IS-rekrytering i de fattigaste områdena som splittrar familjer. Och samtidigt. Ett land vars alla partier strävar efter medlemskap i EU och Nato, med partier som ändå försöker komma tillrätta med korruption och brist på socialt välfärdssystem. (Den som vill veta mer rekommenderas läsa bl.a.  Diana Janse, som skrivit om detta.) Med en nyrenoverad vacker stad med ett stort utbud av billiga och bra restauranger och affärer.

Summa summarum, ett land som vill närma sig väst i både  demokrati och reformer men som har långt kvar. Bland annat är den patriarkala strukturen så stark att de har haft långtgående tankar på att införa ett brott i brottskatalogen  som heter ”femicide”, alltså engelskans ord för mord (homocide) men där det ges en särskild betydelse att det gäller mäns våld mot kvinnor. Så vanligt är det nämligen.

Med det i åtanke förstår en att kvinnliga HBTQ-aktivister inte har det lätt. Nedan presenterar Natja (för övrigt flytande på svenska eftersom hon är djupt fascinerad av Bergmans kvinnoporträtt och har sett hans filmer gång på gång) och Eka ”Womens Initiative Supporting Group” (WISG). Nätverket arbetar främst för lesbiska, bi- och transpersoners rättigheter. Vi fick se dokumentärfilmer av Lia Jaqueli (i undre bilden tillsammans med oss andra) som hon gjort för att utbilda om både kvinnors rättigheter och sex/samlevnad. Krocken i ett land med stark kyrka och samtidigt en stark liberalisering blir fatal – man får inte prata om sex (som inte får ske före äktenskapet) samtidigt som aborter är legaliserat. Konsekvensen, menar Kvinna-till-Kvinna, har blivit ett användande av aborter för att slippa prata om preventivmedel. Film är ett sätt att kunna prata utan att bryta för mycket mot tabuer. HBTQ-frågor är över huvudtaget inte accepterat av samhället, en årlig fredlig demonstration av 100 stycken WISG-medlemmar för en månad sedan möttes av 20.000 motdemonstranter!



Efter det åkte jag till Georgian National Film Center tillsammans med ambassadören. Där mötte vi bland annat vice VD Zurab Maglashvili.


Jag fick också möta representanter för deras filmfestival och högre utbildning. Kontrasten blev stor när vi började prata jämställdhet. De hävdade alla bestämt att det var inget problem i Georgien, här  stöttar de mest kvinnor! Jag blev något förvånad och försökte luska i om det verkligen stämmer, efter allt jag förstått om kvinnans ställning i Georgien. De hävdade bestämt att jodå, så var det. Jag träffade sedan kvinnliga filmare och fick samma svar (nedan). Alla hävdade bestämt att fler kvinnor än män fick stöd.  Det kändes förstås lite konstigt att då berätta om hur vi arbetat med jämställdheten i Sverige när de inte ens behövt arbeta för det. Lena Ag, som hittat deras ”Filmåret 2014-2015” började under min dragning att räkna. När hon stillsamt påpekade för församlingen att de inte alls fick stöd jämställt, utan tvärtom ges 70% av stöden till män blev alla faktiskt chockade. Jag har varit med om det förut. ”Vi har inget problem” är lättare att säga om en låter bli att räkna.

Resultatet av mitt besök blev att jag fick insikt om filmens viktiga position i Georgien. De har filmer på A-festivaler nästan jämt, trots en liten stödfond och ett litet land. (Deras egen teori var att de under Sovjet-tiden blev duktiga på att berätta berättelser utan att skriva någon på näsan, annars blev de censurerade.) Och de vill mer. De har just fått igenom en produktionsrabatt på 25% som samproduktioner kan få, och de vill förstås gärna samproducera med Sverige.

De i sin tur insåg att de kanske visst hade ett problem med jämställdhet. Deras egen analys varför de inget förstått var att de kvinnliga filmarnas filmer var så mycket bättre (ex högre festivalnärvaro), så det kändes som att kvinnorna var fler. Men de insåg att de måste börja räkna…

Kvällen avslutades med en middag tillsammans med kvinnliga filmare i Martina Quicks residens. Återigen imponeras jag av hur ambassadörer verkligen hjälper svensk kultur, industri och inte minst mig genom sin professionalitet och gästfrihet. Tacksam ska jag nu gå och lägga mig.

Filmen i FNs globala 2030-agenda

13 Jun

Är i Tblisi tillsammans med Lena Ag, GS för Kvinna-till-Kvinna, och Alexandra Pascalidou, deras Goodwill-Ambassadör.

Anledningen är delvis att jag ska träffa Georgiens Filminstitut och föreläsa för deras filmskola  (berättar mer i morgon om det) men också delvis för att jag ska lära mig mer om hur biståndsorganisationer arbetar för mänskliga rättigheter i andra länder. Inte bara för att jag är intresserad utan också för att vi som kulturinstitution (nya regleringsbrev) ska främja utbyte och samarbete med aktörer i utvecklingsländer och länder med bristande ekonomi, mot bakgrund av antagandet av FNs nya globala 2030-agenda för hållbar utveckling och nystarten av politik för global utveckling där bl.a. rättighetsperpektiv sätt i centrum.

Idag har vi fått lära oss om Kvinna-till-kvinnas arbete, som sker genom lokala aktörer, samt besöka en av mottagarna: Anti-Violence Network of Georgia.

De jobbar med att skydda kvinnor från våld i nära relationer och har skyddat boende. Ett sådant skyddsboende fick vi också besöka.


På kvällen har vi nu mött alla stödmottagande organisationer. Alexandra och jag har givit våra korta berättelser och sedan hört om deras reflektioner. Väldigt inspirerande. Nu middag.

Incitament och inspiration

1 Jun

I förra veckan träffade jag en av grundarna till Umedia, Adrian Politowski.

Umedia kanske du tänker? Det tänkte jag med när jag mötte Oliver Oftedal som jobbar för dem i LA. Och det kan jag nu verkligen konstatera att det är typiskt att det nya och spännande inte talas om av det gamla finansieringsetablissemanget.

Umedia skapades i Belgien som en affärslösning för företag som vill få skatterabatt. I Belgien har nämligen filmen stimulerats genom ett incitament som går ut på att av det som investeras i film av vinsten så går 10% tillbaka till företaget och resten ska gå till filmen. Filmen behöver inte vara belgisk-producerad, men en del av produktionskostnaden måste investeras i Belgien. Adrian och hans fru kom på att de kunde sälja den finansiella tjänsten att hjälpa företagen att investera i dessa filmproduktioner.

Umedia startade för 12 år sedan, de har i dag ett eget produktionsbolag, ett VFX-bolag och 100 anställda i Bryssel, Paris, London och LA. Och de vill gärna samproducera med svenska bolag. Låter som ett bra skatteincitament för filmen och en bra affärsidé för Umedia. I år har de 65 miljoner Euro i sin fond. Och ändå har jag aldrig hört talas om dem från alla belgare jag mött.

Intresserad av att samproducera? Bäst att svara på frågor är VDn på Umedia Production Belgium: gilles.waterkeyn@umedia.eu.


Bra incitament  på Filmsinstitutet för förbättring för oss i ledningsgruppen, är inspiration. I år har vi åkt till Alma Löv i Sunne. Museet skapades av Marc och Karin, föräldrar till Sara Broos som nu är i Krakow med sin film Speglingar. Medan vi arbetar i en fantastiskt inspirerande miljö som nu drivs av Saras syster Stella.

Dit kom Nina, Josef, Mustafa, Stefan och Kerstin från Region Värmland för att berätta vad de gör i sin region. Bland annat presenterade de projektet ”Vad är hem?” som riktar sig till nyanlända. En av de korta filmerna som producerades vann sedan Stockholm Film Festival Junior. Väldigt roligt att få höra om hela projektet, dess utmaningar och väg till framgång. Inspiration helt enkelt.

Inspiration och perspektiv

22 Maj

I helgen har jag upplevt annan kultur och konst än film. Härligt med andra uttrycksformer och uttryck. 

Nedbjuden till Wanås skulpturpark fick jag en första dos. Slottet och parken så generösa mot konstnärerna. Som CG och Marika Wachtmeister säger, vi ger alltid konstnären rätt. I år betyder det bland annat att colombianen Rafael Gómezbarros fått installera en myrinvasion på själva slottet. Skulpturerna gav mig  fysiska upplevelser, men det gjorde också Marianne Lindberg De Geers installation. Röster av olika slag (barn, vuxna, kvinnor och män) ropar efter mamma i bokskogen. Väldigt berörande. Jag tyckte också väldigt mycket om Malin Holmbergs verk ”I will stop loving you”, en grupp träd runt en ring. Insidan av utrymmet målat i gult och obegripligt vackert. 


Därefter en tur till alltid lika inspirerande Louisina. Ett kärt återseende med Giacometti och en ny bekantskap med den prickskapande japanska Yaoi Kusami, som kommer till Moderna Museet i Stockholm 11 juni (boka biljett online). Utställningen var tidigare i Louisina, det enda kvar ett litet rum med spegelväggar och vattengolv, fyllt av runda glödlampor som tändes och släcktes med olika färger. Meditation som en bara fick stanna i en minut tyvärr. 


Avslutade Danmark med ett snabbt besök på Ordsrupsgaard som har utställningen Hjemme hos Hammershöi. En fascinerande målare vars rumsinteriörer och ljus var imponerande. En liten skulpturpark även där med en kul labyrint med speglar. Ett perfekt selfie-op. 


Väl hemma gick jg med vänner till Moderna Museet i Stockholm. Mest för att ses i en trevlig miljö. Lille Sam visade att han snart blir en bra upplevelsekompis. Och jag är redo att gå tillbaka till filmens värld. 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 83 andra följare