Filmpolitiskt toppmöte blev toppbra

26 Jan

Göteborgs Filmfestival inleddes igår fredag den 25 januari med att festivalen i samarbete med Västra Götalandsregionen arrangerade ett möte mellan alla nivåer inom filmpolitiken och branschen. Ordföranden för kulturnämnden i regionen, Conny Brännberg, välkomnade oss och bjöd oväntat upp mig som representant för nationell filmpolitik med andra representanter. Ovan syns vi, från vänster Meit Fohlin från Gotland, Johan Holmer från FTVP, jag och Carina Lindberg Glavå, regionen. Vi fick kroka arm för att symbolisera behovet av samverkan. En bra start.

Johanna Koljonen gav oss sedan en intressant inblick i en ganska dyster framtid i sin Nostradamus-rapport. Hon beskrev verkligheten med offentliga pengar till det fria kulturlivet (till skillnad från det ofria), de riskerar att krympa snarare än att öka i takt med att nationalkonservativa högerkrafter får större makt. En slutsats man kan dra genom internationella jämförelser. Det kräver även där armkrok mellan offentliga och privata pengar, för de offentliga pengarna kommer inte ensamma kunna ta ansvaret.

Efter det kom roliga nedslag i verkligheten genom två fallstudier. Ett om den miljöförstörande effekten av filmproduktioner. Ronny Fritsche, producent på Zentropa Sweden, som engagerat sig i vad som krävs för att filmbranschen ska bidra till ett hållbart samhälle hade skarpa uppmaningar till sina kollegor; arbetet kommer kosta men det behövs. Nästa case handlade om Eslöv, som är en kommun i Region Skåne. Där bedrivs ett filmpedagogiskt arbete, med eldsjälen Tine Billing i centrum som jobbar som barnkultursekreterare i kommunen. Tine är beroende av både kommunala, regionala och nationella pengar för sitt arbete att kunna erbjuda skolbio.

Politikerna som var på plats var delvis nya för filmens område. Den utmärkta moderatorn Cecilia Garme Lind lyckades få dem att konkretisera sig ändå. Utmärkande var att de nya politikerna i kulturutskottet, Anna Sibinska (Mp) och Vasiliki Tsouplaki (v), inte var insatta i frågan om produktionsrabatter, något som i övrigt dominerade dagen. Och det insåg de, och utlovade att sätta sig in i frågan. De var också öppna för att justera i filmpolitikens innehåll, t.ex. om branschråden, om det skulle behövas.

En annan fråga som kom upp var den aktuella frågan om politisk styrning. Ruben Östlund sammanfattade frågan bra tycker jag. Ja, vi styrs alla av våra värderingar. Och det ska vara en livfull debatt för annars är det inte ett levande samhälle. Men han själv upplevde ingen styrning utan att han får säga och göra vad han vill i sina filmer. Han blev senare motsagd av Aron Emilsson (SD) från kulturutskottet som menade att filmskapare sagt till honom att de blivit styrda av oss på Filminstitutet. Och det har vi ju hört förr. Isabella Eklöf å sin sida beskrev svensk mentalitet som ängslig och sexualmoralistisk. Det beskriver ett samhälles värderingar som inte minst kommer till uttryck i hur privata aktörer som distributörer, produktionsbolag och biografägare agerar.

Dagen slutade med att vår nya kulturminister Amanda Lind invigde festivalen. Efter det hade jag och några andra aktörer egna samtal med henne. Jag blev glad för hennes budskap. Hon utlovade att arbeta för produktionsrabatter och lyfte även frågan om film för alla, särskilt barn och unga i fokus, samt filmskapares villkor som alla prioriterade frågor.

Men hon underströk också att jämställdheten är en viktig aspekt. Det budskapet var viktigt efter samtalet tidigare på dagen om politisk styrning. Jag har sagt det förr men jag tycker det är viktigt att poängtera.

Vi måste klara att särskilja arbetet för att ändra strukturer med att arbeta för att ändra innehållet. Det politiserade samtalet slår ihop de här två helt olika sakerna och faller därmed i fällan att den fria konsten kräver att inget arbete kan göras för då styrs innehållet indirekt. Jag menar att det är precis tvärtom. Om inte strukturerna ger alla samma chans att utöva konst och kultur så är konsten och kulturen inte fri.

Debatten om vad som är fritt, vilka värderingar som styr oss, vad som är moral och vad som är censur ska vara ständigt pågående. Men blanda inte ihop det med vad politikerna (eller dess utövare, vi på myndigheter och institutioner) faktiskt styr i innehållet.

Efter det blev det äntligen film. Öppningsfilmen var finska Aurora av debutanten Miia Tervo (här med sin producent). En samtida romkom om kärlek i flyktingtider. Jag älskade den.

Nu börjar vi om

21 Jan

Nytt filmår. Ny filmvår. Ny regering. Äntligen!

Idag på vårpresentationen fanns exempelvis Maj Wechselmann. Denna fantastiska filmskaparmotor, alltid en film på kornet av samtiden. Denna gång en film om Moa Martinsson som kanske var historiens första Metoo-avslöjare. Lite som Alexandra Pascalidou, som hunnit publicera en Metoo-bok innan omvärlden ens vaknat. Maj som gör film har lite längre ledtid…

Under presentationen fick vi en ny regeringsförklaring. Efter en halvtimme kom viktiga kulturinslag, som att kulturskolan ska stärkas. Jag hade gärna hört mer om kulturen. Eftersom detta blev en regering som bildats som motvikt mot nationalkonservativa krafter, som själva har ett tydligt kulturprogram där kulturen ska styras att göra ”svensk” kultur, behövs en enad motkraft i ett fritt och starkt kulturliv. Det fokuset hörde jag inte. ÄN, kanske jag ska lägga till, de har ju tid på sig.

Den nya kulturministern Amanda Lind känns som ett bra val för oss som tycker att Alice Bah Kunkhe varit en bra kulturminister. Amanda Lind har varit partisekreterare för MP under denna tid och har rimligen kulturreformerna förankrade i partiets kärna. När Amanda Lind intervjuades i Kulturnytt i P1 tyckte jag nog att jag hörde att inslagen väg kommer följas.

Så det blir bra. Vi fortsätter vårt arbete. Kanske förändras det om politikerna följer FTVPs ”kravlista”, som toppas av produktionsrabatter.

Tack Filmpool Nord

12 Dec

Två dagar i Luleå har givit nya insikter.

Första dagen fylld av reflektioner över vad som hänt efter den nya filmpolitiken. Inte mycket, var sammanfattningen, det mesta är som vanligt och om det vanliga finns det som vanligt olika åsikter.

En sak som återkom i ett antal diskussioner var den eviga frågan om vi styr den filmiska konsten genom vårt enträgna jämställdhetsarbete. Ingen såg tecken på det men många uttryckte farhågor gällande vad som kan hända om det vore andra värderingar som vi enträget jobbade med. Värderingar som präglar länder som Polen, Ungern, Danmark. Att innehållet ska präglas av kristna värderingar och svenska språket till exempel.

Farhågor om hur utvecklingen ser ut i våra nära grannländer sympatiserar jag starkt med. Och jag tycker vi alla i samhället ska vara väldigt försiktiga med hur konst och kultur styrs. Men jag säger igen vad jag brukar försöka få fram, med tveksam framgång:

Jämställdhet är en av de grundlagsfästa mänskliga rättigheterna och skyddas av regeringsformen. Att arbeta med det ger större skydd mot värderingar som står i strid med mänskliga rättigheter, som tex krav på en viss religion.

Vi försöker styra strukturerna runt filmkonsten och inte styra innehållet. I samtalen på konventet kom fram att ingen heller ser tecken på en styrd svensk film. De flesta uttryckte snarare att svensk film är intressant och bra nu, att talangåterförsörjningen ser intressant ut, samtidigt som flera intressanta namn gjort och gör sina andra filmer.

Inga tecken alls på politiskt styrt innehåll i filmerna, enligt Helena Lindblad, som avslutade konventet med att att konstatera att svensk film fortsätter hålla en hög, intressant och mångfacetterad kvalitet. Hon själv trodde 2017 skulle ge en baksmälla, men kan nu konstatera att 2018 också blev ett mycket bra svenskt filmår. Hon saknar komedier med hög kvalitet, liksom thrillers. Hon noterar också att danska filmskolan säkrar en intressant svensk filmproduktion. Hon konstaterade även att DNs tio-i-topp lista under stora delen av hösten haft 4-7 svenska filmer på listan, vilket hon själv inte tror någonsin har hänt förr.

Helena Lindblad avslöjade också att årets bästa film enligt DN är Gräns, och att av årets tio-bästa lista är sex regissörer kvinnliga, trots att de kvinnliga regissörerna under året bara gjort 30% av premiärerna.

Vi fick också se in i framtidsplanerna för SVT, TV 4, HBO och filmpoolerna.

Vi var många som kunde konstatera att detta var det bästa filmkonvent vi varit på. Alla på scen lyfte önskan till mer dialog. Och Filmkonventet avslutade därmed ett år i samförstånd och dur. Det blir en fin ingång att börja 2019 med. Då ska vi tillsammans försöka förstå varför art-house filmen har så svårt att nå publik på biograferna.

P.s 1 Jag själv, liksom Eva Åström på Norrbottenskuriren, är mer oroad över att kineser, med sin kända inställning om yttrandefrihet, äger så stor del av vår biografmarknad. Jag ser inte att det idag styr innehållet heller, men med vetskap om hur snabbt sådant kan förändras (jfr Hongkongs yttrandefrihet) tycker jag det är något som diskuteras förvånansvärt lite.

P.s 2 Det fina med ett konvent är också snacket emellan. Jag fick stor förståelse för hur frågor från oss kan uppfattas styrande. Ett ständigt viktigt arbete och samtal om hur det kan bli bra. Vi fick också veta att vi förhoppningsvis får konstruktiva inspel till hur arbetet i vissa av Råden kan skruvas till och bli bättre. Så sammantaget ett mycket konstruktivt dygn.

Lite Peter Jackson

5 Nov

I NZ besökte jag Peter Jacksons postproduktionsbolag. Det var …. rikt! Kolla!

Entré och lobby

Den egna biografen

Studio (dåligt foto av mig) med alla mixerbord som kan skönjas i förgrunden av den enorma duken. Den studion kan bokas, inklusive ett ”vardagsrum”, ett kontor och del av kök för 50.000kr/dag.

Summa kardemumma. Där skulle man kunna tänk sig att hänga lite mer.

Andra världar

1 Nov

Kan ni er Jane Campion? Ovan The Piano och under Top of the Lakes.

Nya Zeeland, ett land för fantastiska filmer och tv-drama men även för erfarenhetsutbyte.

Idag avslutar jag min veckolånga resa till Nya Zeeland med att hålla i en hel dags workshop i Wellington. Om hur man kan jobba för högre kvalitet genom aktiv strategi för jämställdhet och mångfald.

Dagen började med att prata med kollegorna på NZ Film Commission om hur vi bäst stärker filmen. Ovan deras ansvariga för talang, utveckling och produktion. Samt chefen för det hele Annabelle.

Branschen hjälper till att hitta orsakerna till att det är så få ansökningar med kvinnliga regissörer. En metod vi borde ha även i Sverige, där vi just nu har alarmerande få projekt med kvinnliga kreatörer som söker pengar hos oss. Varför är det så? Förhoppningsvis kan jag lära mig något från min nyzeeländska erfarenhet att ta med hem.

Resan började annars i Auckland dit jag var bjuden av WIFT NZ för att hålla ett key note speech. Vilket jag gjorde, det samma jag gör över världen så för mig inget nytt. Men talet var en del av The Big Screen Symposium där andra talare förstås också var inbjudna.

En av talarna var regissören till filmen Rafiki av Wanuri Kahiu (kommer till nordiska festivaler i vinter). En välformulerad, engagerande och inspirerande kenyansk kvinna som gjort en film om två svarta kvinnors kärlek. Filmen är bannlyst i Kenya och Wanuri Kahiu har tvingats fly till USA (i dagsläget ett ganska tveksamt val) för att kunna arbeta.

Wanuri Kahiu har kommit på The Afrobubblegum test. Lite som Bechdel-testet men för att komma bort från stereotyper om färgade människor, specifikt från Afrika. Om en film har en människa som är sjuk, döende och/eller behöver hjälp i filmen, så klarar den inte testet. Alla filmer om HIV, fattigdom, slaveri osv bidrar inte till nya perspektiv och har gjort sitt, menar Kahiu. Många filmer färre blir det på repertoaren… Ett enkelt och tankeväckande test.

Det var också tankeväckande att i NZ är det helt ok att ha stödpengar som går specifikt till filmer om deras minoriteter (människor med annan kulturell bakgrund som polynesisk eller asiatisk) eller urfolket maorier. Filmer får bara stöd om filmerna görs av människor från samma grupp. I Sverige i dagens diskurs skulle det nog anses vara politisk styrning, identitetspolitiskt och ”farligt”. Inget sådant hördes här. Här är det mer ”på tiden”. Orden politiskt korrekt, som skällsord om arbete för jämställdhet och mångfald, hörs dock även här.

Men annars har jag även fått se scenerier från Sagan om Ringen. Ovan en klyfta där ett slag utspelade sig (jag minns själv inte var eller i vilken av filmerna) och nedan hela idén om sagolandet. NZ har produktionsrabatter på 25-40%, vilket attraherar massor av internationella produktioner. Alla jag pratar med tycker det tillför kunskap till branschen och pengar till landet. Deras uppskattning är att staten tjänar 250% på varje betald $. Alltså 1$ ut 2,5$ in. Plus erfarenhet. Obegripligt att Sverige tvekar att införa dessa rabatter. Vi har naturen, städerna, infrastrukturen och kunskapen. Vi saknar bara produktionsincitamenten.

Lite inspiration

7 Okt

I fredags lyssnade jag på Kersti Grunditz Brennan och Annika Boholm när de presenterade sitt forskningsprojekt. Jag kan verkligen inte sammanfatta vad de forskar om. Men klippning i relation till rörelse i bilden kanske? Det var bara de första 30% som presenterades, så jag hoppas jag är ursäktad för min bristande insatthet i projektet.

Och jag behövde inte vara mer insatt för att få inspiration. Att få lyssna på, och följa, människor som tänkt mycket är fantastiskt. Att se hur en stillastående kameras tagning sedan kan klippas ihop till rörelse i bild är häpnadsväckande varje gång. Jag själv hade en idé en gång att jag ville bli klippare. Jag gav upp innan jag hann börja försöka. Ibland ångrar jag mig. Konstnärliga processer (när man slipper ångesten) är verkligen egentligen där i varje fall jag vill vara. Tyvärr är det ju mycket ångest förknippat. För mig vägde inte det konstnärliga över.

Därför blev jag så glad när jag idag besökte Kummelholmen (på tips av en annan klippare och konstnär, Lisskulla Moltke-Hoff) där Lars Kleen ställer ut. Vi fick förmånen att gå igenom utställningen med Lars. Höra honom berätta sin process att skapa utställningen ”Båt”. Den tar plats i ett gammalt värmeverk i Vårberg. Svårt att hitta dit, men ett fantastiskt rum för den konsten. Gå dit och låt dig inspireras!

Grannländerna provar

28 Sep

Jag har deltagit i en session i Medici, ett erfarenhetsutbytesprogram inom Focal som riktar sig mot finansiärer av film. Punkten jag deltog i handlade om internationella samproduktioner. Som vanligt handlar det då också om distribution och visningsplattformar.

Vad gäller internationella samproduktioner så sticker vi i Norden ut i förhållande till resten av Europa. På ett positivt sätt. Vi sköter det med en gemensam Ayn om kulturellt utbyte, ökad kunskap och förstås ytterligare pengar. I testen av Europa krävs ”treaties”, som ur Euorimages perspektiv bara krånglar till det. Roberto Olla, chefen för Euorimages, gillar oss i Norden som går på förtroende för varandra snarare än formkrav. Och jag gillar honom, han är en stor ambassadör för jämställdhetsarbetet vi har dragit igång i Sverige, och han har kopierat till deras fond. Han gör det för att han ser hur det höjer kvaliteten på filmerna när ett helt lands talangbas används som urval.

I panelen satt Michel Plazanet (till vänster) från CNC och Lene Børglum, dansk producent (mitten) och i publiken Nfi’s nye produktionsstödschef Lars Løge (höger).

Michel Plazanet beskrev ett starkt system här gör jag ett tillägg från ursprungstexten. Netflix-filmer stängs ute från Cannes filmfestival till exempel. Men samtidigt måste de sedan 1/1-18 bidra med en procent på intäkterna av franska prenumeranter. Därmed bidrar de till CNCs budget och utmanar de stränga biokraven som CNC har. Slut ändring. Då berättade först Lene om hur den Cannes-tävlande filmen ‘Only God Forgives’ av Nicolas Winding Refn släpptes i USA. Först en dyr premium på VOD i två veckor. Efter det en begränsad biografrelease med day-to-date släpp på vanlig VOD. Inte bara tjänade hon som producent mer pengar än hon gjort med någon annan film, i USA var dessutom piracyn av filmen nästan obefintlig. Medan det i tex Danmark var hundratusentals illegala nedladdningar i månaden, i flera år. Samma sak i övriga Europa, Asien och Ryssland. Det går alltså. Vi enades om att det ser olika ut för olika filmer, men att det är dags att pröva nya distributionsmetoder.

Lars Løge berättade då om hur Nfi gjort ett upprop för inskick till att samla in de 30 bästa dokumentärerna som redan gjorts men behövde ytterligare distribution. De bjöd sedan in HBO, Netflix, iTunes, Amazon och ytterligare vod-plattformar och visade alla. Den rättighetsförsäljning som sedan skedde var alltså på toppen av redan uppgjorda affärer.

Intessanta case att följa upp. Hur ska vi göra i Sverige? Det får vi diskutera. Fortsättning följer!