Sommar, sommar, sommar

16 Jun

Den 29 juni kommer jag att debutera som sommarvärd. Jag kommer att prata om film, films kvalitet, jämställdhet och varför jag driver jämställdhetsfrågan.

Se här under. Det är en liten del av en inbjudan till ett party i Cannes som jag fick i veckan. Inbjudan gäller inte till filmfestivalen utan ett party på reklamfestivalen som är nästa vecka.

”See YOU in Cannes, Bro.”

Som kvinna har jag lite svårt att känna mig inkluderad när inbjudan riktar sig till en ”Bro”. Jag är van vid att förstå att det inte var meningen. Men förväntningar på män och kvinnor ser olika ut, och det avgör i sin tur hur vi bedömer kvalitet. Det kommer jag bland annat prata om.

Efter det är det sommar på riktigt. Med massor av bra film. Sedan ses vi igen.

Flitig i Cannes (uppdaterad 16/5)

15 Maj

Jag brukar försöka åka till Cannes fredag till måndag. Festivalen är i princip dygnet runt-arbete, så tre/fyra dagar är alldeles lagom. Men i år var programmet så tight att jag var tvungen att komma redan torsdagen och valde att tacka nej till en hel del saker för att åka hem idag tisdag. Min mamma fyller 85 imorgon, lite prioriteringar måste jag ändå göra!

Festivalen började med en bejublad premiär av Gräns, av Ali Abassi. Här ovan med Eva Melander vid sin sida under den tio/femton minuter långa stående ovationen. Eva spelar tullvaktaren Tina, så övertygande att alla blev helt hänförda. Otroligt fina recensioner i alla tidningar för alla skådespelare och filmen, bland annat i Variety.

Dagen efter var det dags för mig att inleda och se om ”Det Sjunde Inseglet” av Ingmar Bergman, som så hedersamt blivit utvald till den officiella sektionen Cannes Classic. Att möta publiken efter visningen, med tårar i ögonen, var så fint. De var så hänförda över restaurering och digitalisering som vår personal gjort. ”Crisp and respectful”, och andra superlativ på franska (som jag inte förstod) var omdömena. Chefen för Franska Cinemateket var på plats och inspekterade nöjt. De kommer visa alla Bergmans filmer i Paris i september.

Till Cannes Classic var även Jane Magnussons dokumentär ”Bergman – ett år, ett liv” inbjuden. Även den med fina recensioner och otroligt fint mottagande.

Tre svenska filmer i det officiella programmet. Inget annat än succé!

Årets Cannes var fullt av framgång. Festivaldirektören Thierry Frèmaux kom, i sällskap med sina chefer och hela juryn med Cate Blanchett i spetsen. De har signerat och deklarerat att festivalen framöver ska bidra till målet 50/50by2020 genom att:

1, Börja föra statistik över jämställdheten och göra den tillgänglig.

2, Vara transparenta i vilka som sitter i selekteringsgrupperna.

3, Ha 50/50 i styret av alla sektioner.

Att 50/50by2020, som vi lanserade 2016 i Cannes, nu är en global rörelse är en fantastisk sak. För filmen, för rättvisan och för kvinnorna.

Vi själva höll också ett bejublat seminarium: ”Take Two – Next moves after Metoo”. Vi gjorde det på uppdrag av vår kulturminister, och vi inledde med #tystnadtagnings berättelse. Eva Röse höll ett oförglömligt inledningstal. Bahar Pars och Cameron Bailey (konstnärlig chef på TIFF) betonade frågan om inkludering av icke-vita kvinnor i arbetet. Självklart!

Seminariet gjordes med Alice Bah Kuhnkes kollegor på kulturdepartementet samt svenska ambassadören och kulturrådet i Paris. Med på tåget var nämligen även franska kulturministern Françoise Nyssen. I publiken satt även kulturministrarna för Belgien, Estland och Finland. Utöver det parlamentariker, kommissionärer, ordförande för Eurimages vid sidan av filmbranschen. Tungt och mäktigt stöd.

På detta seminarium berättade jag om de bekymmersamma siffrorna som visar att kvinnor inte får göra filmer med stora budgetar. Något som också #tystnadtagning har påpekat ett antal gånger, senast efter Guldbaggegalan. Framför allt syns skillnaderna i ansökningar till Marknadsstödet. Nästan inga kvinnor bakom kameran i ansökningarna och det är dags att ändra på det. Om vi inte ser en förändring överväger vi att avsätta hela marknadsstödet år 2020 till kvinnor. Vi har nu ett och ett halvt år på oss att se OM det behövs, och i så fall HUR det skulle genomföras. (Detta gäller alltså bara det stöd som vi inte själva är med i urvalet vid tidigt skede, marknadsstödet gallrar filmskaparna i marknaden. Detta gäller 30% av förhandsstödet till långfilm.)

Det finns många reaktioner på detta ”utspel”. Allt ifrån mycket kritiska, som Per Gudmundson i SvD och Erik Helmersson i DN, eller stöd som Maria Ripenberg i UNT, eller där emellan Helena Lindblad i DN. På plats i Cannes fanns de stora produktionsbolagen, ledda av män. Av dem fick jag stort och fint stöd. Även av de mindre bolagen. Jag uppfattar det som att de förstår varför vi gör det här, och någon uttryckte det som: ”Det är bra, vi behöver hjälp med en spark i baken för annars händer inget.” Jag hoppas lika mycket som de att vi slipper genomföra hotet. För jag håller med Helena Lindblad, det är klart att det är problematiskt både konstnärligt och praktiskt. Med det är kanske ett större problem om vi inget gör. Klart är att all förändring kantas av konflikter och motstridiga viljor. Men det kan inte få stoppa all förändring.

Jag deltog i The Wraps version av 50/50by2020. Också här kom frågan om vikten av inkludering även av icke-vita kvinnor, upp. På vårt seminarium visade Stacey Smith, som skapat the Inclusion Rider, hur försvinnande få icke-vita kvinnliga skådespelare som syns i amerikanska filmer. Oacceptabelt.

Jag var också inbjuden på ett antal andra viktiga nätverksträffar. Ovan frukost med The Producers Network, i arrangemang av Cannes-festivalen.

Nedan bilder från min lunch med värdinnan, kommissionären Mariya Gabriel (som jag hedersamt hade till bordet), och parlamentarikern Evelyn Gebhardt. Bra samtal om European Observatory, Mediaprogrammet och frågan om bättre lagstiftning mot illegal hantering av film på nätet.

Jag hann med ett par röda mattor också. Smygbilder trots förbud…

April en månad med lite tid

26 Apr

I april har vi för första gången på länge lite ”lågkonjunktur”. Det mesta snurrar och det enda större evenemanget som kommer är Cannes Filmfestival. Och Cannes tar mycket tid för oss, men inte för alla.

Så i april lägger vi alltid en heldag där alla chefer möts för möjlighet till fördjupning och framåtblickande. Alltid lika inspirerande!

Resultatet kommer när det kommer. Så är det med det långsiktiga arbetet. Det kräver upprepning, finslipning och tålamod. För oss själva, våra kollegor och vår omvärld. Denna gång handlar det inte om våra stöd utan om chefskap och ledarskap. Så omvärlden kanske aldrig märker något. Vi får se.

På besök i nutid, men egentligen i framtiden

17 Apr

Idag har jag varit på besök i Malmö. För att träffa några produktionsbolag och för att göra ett oanmält besök på filmutbildningen på Skurups folkhögskola.

Vilket roligt besök!

När jag kom in satt de i ett gemensamt samtal om #metoo och en övning de själva gjort i anledning av den senaste tidens nya diskussioner. De pratade om hur de bemötte varandra, vem som bestämde och vem som därmed kände sig nedtryckt. En allvarlig, inlyssnande och otroligt mogen diskussion. Om de här personerna sedan inte förstörs av verkligheten hyser jag gott hopp om framtiden!

Jag beskrev hur vi arbetar för att säkerställa att vi väljer kvalitet och inte diskriminerar eller fattar beslut på omedvetna förväntningar. Hur de ska satsa på att strunta i oss, lita på att vi tar hand om helheten. Att de bara ska satsa på att göra sin film. Många bra frågor och reflektioner.

Jag insåg igen ordens betydelse. Vi brukar prata om att konsulenterna vill förstå vilken tematik som filmskaparna har i sina filmer. Andra kallar det för premissen. Här kallades det för sensmoral. För mig är sensmoral något annat, men vad vi alla pratar om är vad filmen handlar om egentligen. Historien kan vara en deckare om en kvinnlig polis osv osv men egentligen handlar det om att bli övergiven (till exempel). Vad jag hör från konsulenterna är att en del inte förstår frågan om tematik. Kanske beror det på att vi använder fel ord. Men det är ett hett tips att kunna formulera vad filmen ska handla om egentligen.

#knytblus #backasaradanius

13 Apr

Efter en impulsiv rundvandring i våra lokaler precis vid lunch lyckades jag ändå hitta ett stort knutstöd. Ytterligare både kvinnor och män saknas på bilden. Men en bild säger ändå mer än tusen ord.

Liten turnérapport

12 Apr

Runt påsk var jag på turné i nord- och centralamerika. I förra blogginlägget berättade jag om starten i Ottawa. Det var så svårslaget att jag kom av mig i rapporterandet. Men jag åkte därifrån till San Fransisco. Där träffade jag den fantastiska Barbro Osher, honorärkonsul för Sverige och en av svensk kulturs viktigaste personer i USA. Genom hennes teams försorg hade jag blivit inbjuden för att inleda en visning av Fanny & Alexander i Berkleys Filmarkivs lokaler. Visningslokalen hade passande nog namnet ”Barbro Osher Auditorium”.

Innan dess hade jag hållit ett öppet föredrag för Berkleys studenter om vårt jämställdhetsarbete. Samma tema var det i Sonoma där jag deltog i en panel med bland andra svenska Ingrid Rudefors men kanske framför allt ”Little Miss Sunshine”, Abigail Breslin.

Efter det gick färden vidare till Panamas Filmfestival dit jag var inbjuden för att delta i ytterligare en panel om jämställdhet.

Kan tyckas som att jag upprepar mig, och det är ju sant. Men det finns ett sådant behov i vissa delar av världen, och Centralamerika tillhör verkligen den, att få hjälp att stärka kvinnorna. I vårt uppdrag för Filminstitutet ligger att stärka demokratin, och detta är ett sätt att göra det. Lite kunskap förmedlar jag, men framför allt stärker jag. Och blir stärkt. Denna gång av powerkvinnor som Laura Gomez (La Loca i Orange is the new black men jobbar med sin första egna film). Laura Michalchyshyn, VD för Sundance produktionsbolag, Judith Rodriguez är skådespelare och jobbar även hon med sin första egna film. Jag kan nästan garantera att ni kommer få se både Lauras och Judiths filmer. Och det är också en av de stora vinsterna för mig när jag reser så här. Kontaktnätet ökar. Möjliga samproduktioner som kan hitta till Sverige ökar. Intresset för Sverige ökar. Och jag får nya vänner.

Trudeau-taggad?

20 Mar

Min dotter skickar ett mess mitt i samtalet mellan Marcus Wallenberg och Justin Trudeau. Om ett par timmar ska jag själv leda en panel om Kanadas integrationspolitik. Klart jag är taggad!

Jag är medtagen på en resa i SEBs regi. Med på resan är företagsledare för sextio av Nordens största företag. Med hjälp av det kontaktnät familjen Wallenberg har får vi ta del av tre dagars seminarier på högsta nivå. Premiärminister Trudeau deltog två gånger. Han höll två tal. Han deltog i ett en timmes långt samtal som alla deltog i. Hans brinnande engagemang för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle, med en tydlig vision, var mycket inspirerande. Han nämner själv i mitt lilla klipp hur han tänker sig vägen, genom jämställdhet, klimatarbete och affärsutbyte.

Vid sidan av Trudeau deltog minst fem andra ministrar. Jag själv hade förmånen att leda Minister Ahmed Hussen, själv flykting från Mogadishu, Somalien. Yngst av sex syskon och med en pappa som var långtradarchaufför har han gjort en enorm resa via Kenya och flyktingläger tillKanadas regering.

Med i panelen var också Tareq Hadhad, även han flykting. Han kom från Syrien (via Libanon) till Kanada 2015. Hör hans berättelse här om hur han och hans familj byggt ett företag, Peace by Chocolate, på bara två år. Med hjälp från civilsamhället ger han nu tillbaka till civilsamhället. Genom att som princip försöka anställa flyktingar och immigranter och ge dem samma möjligheter som han själv fått. Utöver dem journalisten Doug Sanders som bevakat politik i hela världen de senaste tjugofem åren. Han har fått deras motsvarighet till Pulitzer Prize inte mindre än fem gånger.

En imponerande panel att leda. Inom ett område som naturligtvis inte är min specialitet, integrationspolitik. Med vår numera välbeprövade metod att låta panelisterna utgå från en scen ur en film som får symbolisera vad de vill få fram känns det dock som att jag skulle kunna leda i vilket ämne som helst. Filmernas illustrationer blir så levande att alla samtal därefter blir tydliga, lyssnande och intressanta. Minister Hussen valde en scen ur Ai Wei Weis’ dokumentär för att visa omfattningen av flykt i världen. Och att alla länder, både regeringar och civilsamhället, måste hjälpas åt. Både genom att ta emot och att hjälpa på plats. Han beskrev hur Kanada lånar ut pengar vid sidan av att ge bidrag, både på plats i flyktingområdena, samt i Kanada. För att integration är politik men att flyktingar och immigranter måste ges chans att själva integrera sig.

Doug Saunders valde en scen ur den kanadensiska filmen The Cabbie, regi Jean-Francois Pouliot. Han ville visa att även i Kanada har man, både trots och tack vare sitt poängsystem, världens mest välutbildade taxichaufförer. Han ville visa att integration inte fungerar i alla lager. En läkarexamen i Indien räcker inte i Kanada, ytterligare utbildning behövs för nya legitimationer i olika yrken. Han pekade också på att Kanada ibland skjuter över målet. Deras urvalsmetodik plockar russinen ur kakan, när behovet ofta är arbetskraft för själva kakan.

Tareq valde filmen The Majestic med Jim Carrey. Han ville visa att hans nya lokalsamhälle sett honom som människa och stött honom på alla sätt. Hjälpt till med bostad, möbler och köpt deras choklad. Att utan alla privata insatser skulle de aldrig kunnat etablera sig så fort. Det verkar verkligen vara så att i Kanada sponsrar var och varannan privat familj (med möjlighet) nyanlända. Utan ekonomiskt stöd tar de sig an en nyanländ familj i ett år. Det allmänna hjälper bara till med kontakten till de nyanlända. Även i Sverige har vi sett detta, men i oändligt mycket mindre utsträckning. Det vore intressant att förstå orsakerna till skillnaderna.

Idag på morgonen surrade det runt frukostborden. Alla ovan pratade film, alla pratade med engagemang och passion om integration. Om hur de som stora företag (som AstraZeneca, Alfa Laval, Getinge, Autoliv, Stena-koncernen, KTH osv osv) kan hjälpa till. Ta in trainees, engagera sig, bidra. Konstruktiva tankar och idéer om hur vi snabbt får in alla i vårt samhälle.

Och däremellan samtal om filmer som de sett eller vill se. Hur de tyckte det var så fantastiskt att få se klippen.

Om jag var taggad innan, så är jag än mer taggad efteråt. Det finns ju hopp!