Känslor all over the place

29 Sep
Från dokumentären Jag är Greta av Nathan Grossman

Igår kom B-reel till Bio Victor på Filmhuset och visade sin film om Greta som redan har haft världspremiär i Venedig och Toronto.

Jag vet inte om det var känslan av att få se film på så stor duk igen, med maffigt ljud och en totalupplevelse. Eller om det var faktumet att huvudrollsinnehavaren är 15 år. Att hon är så hudlös. Att hon kämpar mot världsledande diktatorer utan att darra på manschetten.

Jag grät. Och jag tänkte på vilken kraft berättelser har. Att väcka sådana känslor och potentiellt ett lika stort engagemang.

Inte undra på att diktaturer begränsar konsten och kulturen.

Tankar för dagen

25 Sep

Ingen höjd gräns för folksamlingar. Ingen markant höjd smitta, men en försiktighetsåtgärd. Håll i, håll ut.

Hur klarar de sig alla nu? Alla biografer, festivaler, distributörer och produktionsbolag? Hur ska de stå ut med ännu mer oro? Hur ska de överleva? Och hur ska vi överleva om de inte överlever?

Hur hanterar vi oro? Kulturen ger svar. I Kulturnyheterna onsdagen den 23/9 berättas att människor som ser mycket skräck hanterar pandemin bättre än andra. Och särskilt (uppfattade jag) zombiefilmfantaster har en god förmåga att klara ångest, samarbeta och…att överleva kanske?

Vi tappar greppet om verkligheten, men vad finns kvar för morgondagen? Jag lyssnar på Tankar för dagen, igår med konstnären och poeten Clara Diesen. ”Den inre hittegodsavdelningen ” Vad minns vi och hur förhåller vi oss till förlust? Vad har vi tappat bort, men vad finns för alltid kvar? Vad kommer vi minnas från denna period – och vad vill vi inte förlora?

Kultur hjälper oss att överleva som individer, men kulturen i sig överlever inte utan hjälp just nu. Nya riktlinjer, nya pengar, nya förutsättningar.

Vi längtar efter regeringens besked om hur kulturens krisbudget ska fördelas. Och hur folksamlingar ska hanteras.

Budgettankar

22 Sep

Roligt, när man skriver budgettankar så autokorrigerar telefonen det till budgetkramar. Årets höstbudget kanske ska ses som en stor krya-på-dig-kram, där Corona-problemet adresseras på många områden.

Även kulturen får kram. En bamsekram faktiskt, även om styrkan i kramen för filmen ännu är dolda i dunkel. Vi har bra dialoger med kulturdepartementet så jag hyser gott hopp om åtminstone en sval kram, kanske till och med en varm?

Men bara för att tydliggöra. Krisbudgeten gav kulturen 1,5 miljarder för 2020. vi väntar på besked om fördelning till både områden som mer specifikt vad det ska gå till.

Sedan gav höstbudgeten för budgetåret 2021 ytterligare 1,5 miljarder. En halv miljard av dessa är en nivåhöjning i åtminstone tre år, varav 300 miljoner av dem går till förstärkning av Samverkansmodellen. Filmens ställning i regionerna har en utmaning inom modellen (vi har ett webinarium om det den 5 oktober för den som är intresserad med rubriken ”Främjas filmen?”, kontakta i så fall annika.gillegard@filminstitutet.se) men indirekt främjas filmen genom mer pengar ut till regioner för filmpedagogiskt arbete osv. Även kulturskolan får 100 miljoner mer per år (lite spännande för den som minns budgeten som togs för 2019 där kulturskolan fick neddragningar med lika mycket i ett första skede…). Kulturskolan är en viktig aktör för barns och ungas filmskapande.

Sedan är det alltså en tillfällig förstärkning på en miljard till kulturen för 2021, en omstart som kulturministern uttryckte det, som ännu inte är fördelad. Naturligtvis hoppas vi delar av det ska komma till filmen! Besked kommer inom några veckor.

Nedslående är faktumet att trots total politisk enighet över partigränserna så finns produktionsrabatter fortfarande inte med. Kanske kommer det från miljarden för 2021, något kulturministern hoppas på men alltså inte vet. Produktionsrabatterna skulle, rätt formulerade, kunna gynna både filmkultur och regional tillväxt. De skulle kunna vara öronmärkta för att säkerställa talangåterväxt (krav på praktikplatser för filmarbetare under utbildning till exempel) och ge många arbetstillfällen till olika yrkeskategorier. Men där är finansen verkligen väldigt fantasilös och fyrkantig och säger uppenbarligen fortfarande nej. Att införa nya incitament inom kultur verkar fortfarande vara världsfrämmande för dem, medan andra typer av skatteundantag för ex miljö, unga arbetstagare eller pensionärer används oavbrutet. För att stimulera och hjälpa.

Det är dags för stimulans och hjälp för filmen nu!

Nu vänder vi blad, men behöver hjälp för att gå vidare

12 Jun

Denna konstiga vår har övergått i en konstig försommar, som vi hoppas blir en mer normal höst. Vi är beredda att vända blad och gå vidare. Beredda att fortsätta hålla ut, hålla avstånd och tvätta händerna. Men filmproduktionshösten behöver krisstöd oavsett corona-tillståndet

Jag har de senaste veckorna arbetat mycket med att försöka ge politikerna en bild av hur filmbranschen har drabbats av Covid-19. Det handlar om enskilda produktioner, som i sin tur ger många människor arbete. Det handlar också om vikten av att ge politikerna en klar bild vad en filmproduktion behöver för att inte gå omkull nu. Vi har redan fördelat 50 miljoner kronor till biografer, festivaler och distributörer. De kommer antagligen behöva lika mycket igen efter en höst där vi får förutsätta att inga lokaler kommer accepteras att bli fullsatta.

Det är ett stort intresse från politikerna, men förstås ännu inga löften om pengar. Men som Björn Eriksson på Riksidrottsförbundet, som också fick 500 miljoner kronor att fördela, var tydlig med mot vår gemensamma minister så behövs det nya medel efter sommaren.

Vi har i samarbete med TV-kanalerna, producenterna och filmregionerna försökt uppskatta hur stora akuta kostnader som film- och tvproduktionen drabbats av. Nedan sammanställning tar inte ställning till alla produktioner utan större film- och tvdrama.

Sammanlagt pratar vi om drygt 100 miljoner för produktioner. Och en investering på 300 miljoner i produktionsrabatter som inte bara skulle skapa arbetstillfällen, utan också ge intäkter till både stat, region och kommun. Så om Björn Eriksson nu begär 1,2 miljarder i nya krisstöd så hamnar vi på drygt 400 miljoner, förutom extra kompensation från uteblivna biljettintäkter.

1. Fördyrande produktionskostnader för 2020                           106,5 mnkr   

För att kunna rädda produktioner att kunna bli färdigställda behövs ytterligare medel både för tv- och filmproduktion. Antalen nedan är större produktioner som särskilt lyfts av branschen och kostnaderna är en, som vi idag ser det, miniminivå. Extra kostnader kan delas in i tre kategorier;

  1. Fördyringar i projektet på grund av restriktioner/stoppkostnader som lett till ökade kostnader
  2. Projekt där kapital dragit sig ur, internationell samfinansiering och rent privat riskkapital (till exempel Nouvago Capital, Spiltan med flera)
  3. Projekt som överväger att flytta hem till Sverige (Utvandrarna, Hajjbyaffären) med anledning av restriktioner samt uteblivna produktionsincitament.
Sammanlagt gäller detta:AntalTotal
Bortfallna produktionsrabatter38 mnkr
Tv-produktion1022 mnkr
Filmprod spelfilm 814 mnkr
Filmprod spelfilm 
kommande höst20/vinter2189 mnkr
Filmprod dokumentär2110 mnkr
Filmprod kommande dokumentär103,5 mnkr
Reserv extrakostnader10 mnkr

Produktionsrabatter skulle ge en tydlig effekt för filmproduktion i Sverige men också ökat antalet arbetstillfällen. Frågan är utredd av Tillväxtverket i samarbete med Filminstitutet 2018. Vi hänvisar till utredningen.

Just nu finns det fyra produktioner som överväger att flytta inspelningen till Sverige (två spelfilmer och två dramaserier), med en sammanlagd förlust på 38,3 mnkr i uteblivna produktionsrabatter.

Två exempel på konsekvensen av om en produktion spelas in i Sverige eller i ett annat land beskrivs nedan. Det första exemplet är nyfilmatiseringen av det svenska eposet Utvandrarna som ska/skulle spelats in i Tjeckien. Det andra exemplet är SVT:s nästa års stora juldrama, Haijby-affären – en fyra episoder lång dramaserie som skulle ha spelats in i Ungern.

De utökade kostnaderna är:

Utvandrarna
Tappade produktionsrabatter8,75 mnkr
Utökade kringkostnader på grund av förseningen                6,7 mnkr
Antal inspelningsdagar                                                               37 i SE (6 i RU)
Antal statister                                                                               1070
Antal hotellnätter                                                                       2900
Antal måltider                                                                               3900
Antal hyrbilar (ljuslastbil, skåpbilar och personbilar)         27
Haijby-affären
Tappade produktionsrabatter7,5 mnkr
Utökade kringkostnader på grund av förseningen 5,5 mnkr
Antal inspelningsdagar i Sverige 50
Antal arbetstillfällen 79 personer (ej inkl extrapersonal) och 45 skådespelare
Hotellnätter 1700
Måltider2800 exkl statister
(3500 inkl statister)
Hyrbilar 28 (i varierande form – ljuslastbil, skåpbilar och personbilar)
Statister 700

Utöver vad som anges ovan är ett annat exempel ett studiobygge, som med en normalbudgetfilm ofta hamnar på 10 personers arbete (snickare, målare, elektriker, vanliga hantverksyrken) i sju veckor. Exemplen kan, och det är tydligt att de behövs plockas fram, göras fler och ge en tydligare bild.

Förutom konsekvenserna för varje produktion innebär den svenska bristen på produktionsrabatter alltså att Sverige totalt tappar skatteintäkter på utebliven försäljning, ett stort antal arbetstillfällen och regionerna förlorar alla intäkter som momsen baserar sig på.

Med denna ekonomiska hjälp skulle nästa kapitel i filmproduktionsberättelsen blir en spännande och ny situation, som på riktigt skulle kunna hjälpa till att ta Sverige ur sin nya kris.

Med det slår jag ihop denna sporadiska blogg för sommaren. Jag önskar oss alla vila, lugn och att vi får vara friska.

En vardag innehåller mer än man tänker på

17 Apr

Personalmöte för 104 uppkopplade medarbetare. Allt går bra, men vi enas om att vi saknar det sociala osynliga kittet. All interaktion mellan det formella, mötet vid kaffemaskinen, morgonhälsningen, skrattet som hörs längre ned i lokalen, det oväntade mötet med en besökare. Det som vi inte kan konkretisera lika enkelt som hur mycket mindre mjölk vi behöver köpa in.

Samma kitt fungerar kultur som i den stora vardagen. Samtalet om den senaste filmen, skrattet åt en tecknad bild i tidningen, stunden med en bok, utsmyckningen i en vägtunnel, en klapp på Margaretha Krooks mage utanför Dramaten.

30 medarbetare som syns, 74 till ligger bakom.

I de stora uppenbara frågorna döljer sig ofta ett lager av outtalat. Krispaket efter krispaket kommer från regeringen. Det är bra och de täcker det uppenbara. Mer pengar till vård, säkra arbetstillfällen för fast anställda. Men än så länge ligger Sverige långt efter andra europeiska länder i fråga om hur mycket stöd kulturen får, en värld där väldigt få är fast anställda. Det är deras arbete som skapar filmen, skriver boken, skulpterar och utsmyckar.

Än så länge vet vi inte ens hur mycket filmen får av de 500 miljoner kronor som beslutades om för en månad sedan. Vi riggar oss för att de ska kunna gå ut så snabbt som möjligt, personal flyttas för att tiden innan utbetalning ska kortas. Men fortfarande står många i filmbranschen utanför ett krispaket.

Jag hoppas kulturen får mer i nästa krisbudget. Jag hoppas regeringen förstår att utan kultur i vår vardag är inget som vanligt ändå.

Rapport från verkstaden

3 Apr

Tre veckor in i social distansering har vi kommit en bit på väg tycker jag. Det är tufft att jobba så isolerat hemma, vilket alla som kan på Filminstitutet gör, men samarbeten och digitaliseringen går väldigt bra. Vår IT-avdelning på 4 personer lyckades montera upp 120 hemma-arbetsstationer på ett dygn. Bara en person rapporterar problem med uppkoppling. Det är ändå fantastiskt.

Vi för också enormt många samtal med branscherna, både på branschorganisationsnivå och med enskilda aktörer som bolag och finansiärer. Det är verkligen otroligt värdefullt att få direkt information om läget, beslut och konsekvenser. Jag ber därför alla som tar beslut ni tycker är konkreta exempel på Corona-konsekvenser att berätta för oss. Vi behöver ge regeringen en samlad bild av vad som händer för filmskapandet.

Just nu väntar vi alla på hur de 500 miljonerna kommer fördelas. Det verkar klart att Filminstitutet ska fördela en del av pengarna. De 500 miljonerna syftar till att täcka inkomstbortfall som uppkommit då publika evenemang har tvingats stänga pga viruset. Det handlar alltså för vår del om biograferna och festivalerna som under våren har drabbats i detta läge. Först ska propositionen tas av riksdagen, sedan ska det skrivas förordning och pengarna ska fördelas till oss som ska fördela vidare. Allt snabbhandläggs, och beredningsgången kan man följa här. Inom april månad bör vi veta.

Utöver det vet vi att alla bolag och filmarbetare drabbas hårt nu, men kanske mest framåt. Osäkerheten om vilka projekt som går igång, hur biografer kommer ha öppet och hur avtal kommer att hållas är stor. Därför behöver vi så mycket konkret information om hur saker utvecklar sig som möjligt. Förstås gärna samlat genom branschorganisationerna, men även i övrigt. Vi fortsätter förstås våra dialoger.

Det är påsk snart. Då har ännu en vecka av krisen gått. En vecka mindre till att det är över. Jag vet att vi uppmanas att tänka på att det här kommer ta lång tid. Jag vill ändå uppmana oss att också tänka på att det kommer gå över, att det finns en tid efter detta. Låt oss hjälpas åt att hålla ut nu, så vi så starka som möjligt kan återuppta vår vardag och vårt liv så fort och kraftfullt som möjligt.

Jag önskar alla en så bra påsk som möjligt.

Från pris till kris

20 Mar

I förra veckan var jag i Jordanien, inbjuden av svenska ambassaden och UN Women, av vilka jag även fick ett stort och tungt pris. Tack för det, men framför allt stort tack till svenska ambassaden som arrangerade så många intressanta möten. Exempelvis på det College ni ser ovan. Där pratade jag jämställdhet, berättarperspektiv och filmens viktiga roll som kultur i ett samhälle och för individer. Studenterna var män, utan slöja förstås, och både beslöjade och obeslöjade kvinnor.

Jordanien är det land i Mellanöstern med mest demokratiska inslag, även om framför allt yttrandefriheten fortfarande är starkt begränsad. Att i det sammanhanget få så många öppna och intresserade frågor av även männen var väldigt inspirerande. Det är ett land som försöker förändra sig. Och förändring är något vi alla måste lära oss leva med.

Vi skulle åkt därifrån till Beirut, där den svenska ambassaden arrangerat ett samtal mellan mig och Nadine Labaki, regissören till den fantastiska filmen Kapernaum, (som finns att hyra på Triart.se för endast 39kr, ett totalt underpris för den filmen!). Samtalet ställdes in då Jordanien helt plötsligt stängde alla utresor till bland annat Libanon.

Vi kastade oss därför hem, innan gränser skulle stänga, för att också vara närvarande i den svenska filmkrisen. För att det är en stor kris alla aktörer nu går igenom går inte att ta miste på.

I min frånvaro hade mina kollegor redan börjat träffa alla aktörer, så när jag kom kunde vi direkt gå till de beslut vi informerade om i fredags: snabb utbetalning av den sk ”biotian”, inga återbetalningskrav för utgifter bolag haft för inställda aktiviteter, möjlighet till förnyad ansökan för lanseringar av filmer samt förlängning av tidsfrister. Vi fortsätter nu våra samtal för att i början av nästa vecka summera vad vi kan göra mer.

De som är kortsiktigt värst drabbade i dagsläget är dels biografer och distributörer, och dels alla frilansare. Vad gäller frilansarna är vi mycket medvetna om den akuta situation som uppstått och vi för samtal både med Teaterförbundet och kulturdepartementet om detta. En väldigt naturlig åtgärd från regeringen skulle vara att likställa alla med enskild firma med dem som har AB. Dessutom skulle det behövas permitteringsstöd stöd även för frilansare. Vi på Filminstitutet har verksamhetsstöd, som vi skulle behöva mer medel till, dem skulle vi behöva utöka. Vi har dock ingen direkt relation till frilansarna, därför är det svårt för oss att agera. Vi beklagar djupt denna situation och försöker hitta olika vägar vi skulle kunna underlätta på.

För biografer och distributörer har vi en direkt relation och försöker arbeta för att säkerställa att fler åtgärder inom vårt stödsystem ska hjälpa dem. Grundläggande i detta läge är att vi behöver all kunskap vi kan få. Vi behöver detaljerade siffror för att kunna förstå hur vi ska tänka och för att kunna fatta välunderbyggda beslut.

Självklart har produktionsbolagen också en svår tid med många akuta situationer att hantera. Produktionsbolag med planerade internationella inspelningar, inspelningar som samlar många människor, lanseringar som precis skett eller ska ske. Allt drabbar på sista raden.

Vi förbereder våra samtal med kulturdepartementet genom möten med branschen som ger oss konkret information om de konsekvenser som syns nu, och vilka prognoser man ser på lång sikt. Detta är ovärderligt. Utan ordentliga underlag är vår handlingsmöjlighet starkt begränsad.

När vi var i Jordanien hann vi med ett besök i Petra, ett av världens underverk. En sofistikerad och välfungerande handelsplats som gick under på grund av jordbävning och förändrade beteenden. Handelsvägar förändrades och Petra föll i glömska. Film och rörlig bild kommer inte bli irrelevant, men omständigheterna kan drabba hårt. Låt oss säkerställa att vi minimerar skadorna.

Mer film på biblioteken

11 Feb

Igår publicerades min, eller vår (förstås ett lagarbete), debattartikel i Biblioteksbladet om filmens roll i biblioteken.

Vår reflektion är att biblioteksutredningen bara speglade biblioteken för det skrivna ordet, medan berättelser (korta som långa) i allt högre utsträckning berättas i rörlig bild.

I kombination med en situation där biograferna blir mer och mer kommersialiserade behövs komplement för den gemensamma filmupplevelsen. Små salonger i ett bibliotek skulle kunna ge stora delar av Sverige större möjlighet att få den upplevelsen. På många håll saknas biografer i kommuner och där skulle även små salonger innebära en stor skillnad. Tanken är förstås att den här typen av visningar inte ska konkurrera ut filmens affär på biograf. Däremot komplettera den.

Filmen är en naturlig utgångspunkt för vår perception av omvärld, samtid, fantasier och drömmar. Precis som boken. Det är väl dags att de ges samma förutsättningar?

Göteborg går i bräschen

3 Feb

Göteborgs filmfestival är över för i år. Ett förnyat och fokuserat år, vilket kändes inspirerande. Förutom visionen med 50/50 har de sett över programinnehållet och vridit runt lite. Det blev bra.

Festivalen inleds med ett toppmöte som arrangerades av Västra Götalands-regionen i samverkan med festivalen. Invigning av kulturministern som också deltog i stora delar av förmiddagen. Modererat av Cecilia Garme Lind, som efter ett antal år som moderator börjar bli lika bra på filmpolitik som hon är på all annan politik.

Det diskuterades jämställdhet, filmfonder och uppföljning av den nya filmpolitiken. Min enda invändning är väl egentligen att det pratas mycket om Filminstitutet från scen. Framför allt politiker har av naturliga skäl ganska liten insyn i vårt arbete och då blir det lätt fel. Att höra politiker ha åsikter om hur vi gör saker, utan att veta något ger ofta fel utsagor. Där borde vi få en stund för kommentarer så vi kan rätta till det som blir fel. Det var inga stora saker, men i denna åsiktsdrivna värld känns det bättre om missuppfattningar inte tillåts bli sanningar.

Den mycket aktiva och pålästa Johanna Koljonen, även ledamot i Filminstitutets styrelse, höll föredragning av senaste Nostradamus-rapporten och modererade två väl insatta paneler.

Den första hade innehållsfokus. Niki Lindroth von Bahr (som dagen innan fått Mai Zetterling-stipendiet) och Camilla Ahlgren beskrev verkligheten att vara inne i en helfinansierad Netflix-produktion. Stor frihet initialt men hårdare bud om innehållet sedan inte visar sig passa. Annika Sucksdorff beskrev också verkligheten att kreativiteten är mycket högre i dramaserierna, och samtidigt att de måste bli bättre på att säga nej.

Sedan en panel om biografpubliken. Samstämmiga röster om vikten av mer kunskap, att vi på Filminstitutet t.ex. inte längre får biografstatistik av biografägarna gör det svårt att få en bra bild av publikval. Peter Fornstam kopplade det till regeringens höjda biljettmoms, vilket ju är att som vanligt blanda äpplen och päron. Samtidigt förstår jag invändningen, att ska biograferna ge sin statistik så borde de andra fönstren också göra det. Vi får hoppas Myndigheten för Kulturanalys kan åstadkomma det. Men det bästa vore förstås om vi fick den biostatistik som vi förr hade, vilken anonymiserades men kunde ligga till grund för både korrekt stödbedömning och annan analys.

Festivalen i övrigt var fylld av bra filmer. Jag såg tre svenska: Maria Bäcks ”Psykos i Stockholm”, David Aronowitschs ”Idomeni” och Amanda Kernells ”Charter”. Jag hörde också om bejublade premiärer av Uje Brandelius/Henrik Schyfferts ”Spring Uje Spring” och Mårten Klingbergs ”Min pappa Marianne”.

Svensk films bredd, djup och kvalitet är anmärkningsvärt hög. I larmsignalerna över biosiffror önskar jag att fler pratade lite mer om det, snarare än att stämma in i klagosången över krisen för svensk film. Det riskerar att bli en självuppfyllande profetia, vilket det väl ändå inte är någon poäng med? Svensk film generellt har ingen kris – svensk films marknadsandel på bio har en kris.

Great minds think alike?

2 Jan

Jag köper en ny väska och tänker:

”Jag tar en rosa, så den syns ”

De andra tanterna tänker:

Samma sak.

God fortsättning på det nya året. Det är inte lätt att ha en unik röst. Vi ska ta hand om dom som har en.