Utmaningen med demokratiska grunder

22 Mar

I SvD igår ställde Kurdo Baksi tre öppna frågor till mig som Vd på Svenska Filminstitutet i anledning av en film som ska visas här. 

På lördag har vi alltså hyrt ut en av våra biografer för en filmvisning. Detta sker hela tiden i våra biografer, exempelvis hyrs de ut till en japansk filmvisning på fredag kväll, en indisk på lördag eftermiddag, ytterligare en annan turkisk filmvisning på lördag kväll (alltså samtidigt som den ifrågasatta filmen Reis ska visas) och avslutningsvis på söndag arrangeras filmvisning för syriska flyktingar av organisationen Refugees Welcome Stockholm. 
Vi efterfrågar normalt inte syftet med en filmvisning eftersom vår verksamhet vilar på de demokratiska friheterna om yttrandefrihet, åsiktsmångfald och mötesfrihet.
Det är olyckligt att det visar sig att filmen som ska visas är Reis, som framstår som en propagandafilm för President Erdogan samtidigt som Erdogan, som vi alla vet, lägger ned mycket pengar på att bedriva valmöten inför valet den 16 april. De som hyrt lokalen är inte UETD (Union of European Turkish Democrats) som Baksi hävdar utan en svensk förening utan synbara kopplingar till UETD. När vi tackade ja till bokningen gjorde vi det alltså utan kunskap om filmens faktiska innehåll, eller syfte. Som sagt hyr vi samtidigt ut den andra biografen till en annan turkisk organisation som för femtonde året ordnar filmvisning för turk-svenskar. Med dem har vi ett mycket uppskattat samarbete och filmerna har alltid varit av vanlig underhållningskaraktär. 

Även om vi är djupt emot Erdogans försök att begränsa de demokratiska friheterna i Turkiet kan vi inte stoppa en filmvisning dit människor frivilligt kommer bara för att vi ogillar Erdogans försök att begränsa demokratin. Däremot kommer vi se över våra riktlinjer för uthyrning av biograferna för framtiden. Vi vill inte att våra lokaler används för att bedriva valkampanjer för något val eller politisk person. 
Däremot solidariserar vi med alla människor, både kulturarbetare och andra, som fängslats eller avskedats i Turkiet när de har använt sig av det som var de demokratiska rättigheterna till yttrandefrihet och mötesfrihet. Det är viktigt att vi solidariserar med dem och inte samtidigt själva begränsar samma friheter för att vi inte gillar innehållet i en film.

💥🎥Grattis Linus Sandgren!🎥💥

27 Feb

Ja, nu vet vi utkomsten av Oscarsgalan. För de svenska nomineringarna gick det som befarat för En man som heter Ove. Den iranska filmen The Salesman vann och mänskliga rättigheter-rörelsen också. Teamet bakom Ove var befriande ärliga i sin ilska över att inte vinna, sanna tävlingsmänniskor allihop, men ändå strålande glada. Oscarsakademin lyckas verkligen få alla nominerade att känna sig som vinnare, och jag tar med mig många tankar om hur Guldbaggen kan bli bättre på det.

Men Linus Sandgren lyckades! Stor glädje där vi satt framför storbildsskärmen, kanske två hundra svenskar eller amerikaner med särskilt gott öga till Sverige. Linus är en oerhört sympatisk person med lång förankring i filmSverige, med bland annat en guldbagge 2007 för filmen Storm.

För Max Martin och Shellback stannade det vid en nominering också. En mer otippad utgång.

Men stämningen var hög även på vårt screening party, och kläderna var gala. Vi kände oss alla mycket priviligierade för att få vara med och hylla de svenska nomineringarna.

Nedan bilder från vår egen och Oscars röda matta.

Producenten Annica Bellander tillsammans med Rolf Lassgård och Bahar Pars.

Jag tillsammans med kollegorna Jan Göransson och Pia Lundberg
Bahar Pars
Ida Engvoll och Susanne Thorson

Annica Bellander och Malin Holm

Avslutningsvis en annan stjärna. Vi besökte före galan Bosse Svenson, en svensk legendar från Hollywood. Han spelade bland annat huvudrollen i originalet Inglorious Bastards från 70-talet. Numera är han dessutom både regissör och producent och juryledamot i Akademin för just bästa utländska film. Både han och hans trevliga fru Lisen älskar Ove. Vi ser fram emot att komma tillbaka nästa år. För det är väl klart att Sverige har minst en nominering igen då?!

Symposier och mingel

26 Feb

Nedräkningen fortsätter. Dagen före Oscars hade vi turen att Akademien arrangerade två symposier som båda handlade om Ove-nomineringar. Det blev mycket Rolf Lassgård, till allas glädje. Publiken jagade autografer!


Först ut var Hannes Holm och de andra regissörerna för de nominerade filmerna i bästa utländska film. Ordförande Mark Johnson samtalade i två timmar om filmerna, och vi fick se klipp ut alla filmer. Entusiasmen i publiken var klart störst under det svenska, tyska och danska bidraget. Vad alla säger är att i och med den politiska situationen så kan vad som helst hända. Många tror att röstningen blir politiskt, att den iranska filmen vinner. Men det kan också betyda att rösterna splittras, så utgången kan bli hur som helst. Det kommer bli en spännande gala!

På eftermiddagen handlade det om mask och smink. Verkligen ett väldigt välgjort symposium där varje nominerad film förklarades tillsammans med de nominerade. Jag lärde mig massor! Ove skapades för att vara så verklig som möjligt, till skillnad från masken i de andra filmerna ”Star Trek Beyond” och ”Suicide Squad”. Vi togs igenom skapandet av de 30 (!) maskerna som alla gjordes för hand av Eva von Bahr. Där varje hårstrå har ”sytts” in, olika många och i olika grå nyans beroende på vilken ålder som skulle skildras. 


Efter symposiet åkte vi taxi i en lååångsam LA-trafik för att hinna hylla Kiki-gänget som just hade tävlat på Spirit Award. Ett par kilometer tog en timme från West Hollywood till Sta Monica. 

Där träffade vi glada tävlande trots att vinsten inte gick till dem.  Annika Rogell  var på mingel med Chichi, Chris och Twiggy. (Sara Jordenö, regissören, hade inte hunnit komma och är därför inte med på bilden. Inte heller Helena Danielsson som också var nominerad som medproducent för bästa debutfilm för filmen ”Childhood of A leader” var där, hon var kvar hemma i Skåne.)
Spirit Award faller verkligen i skuggan av Oscars, för mig obegripligt varför de lägger en till gala samma helg som Oscars. Uppmärksamheten är liksom tagen redan…


Vi hann förbi Nordisk Films mingel för danska filmen ”Under sanden” som hölls på fina Sunset Marquis i West Hollywood, i iskyla, innan vi avslutade med  ambassadörsmiddag. Björn Lyrvall bjöd på värdig middag, som för min del avslutades ganska tidigt. Jag behöver hämta krafter inför kvällens åttatimmars screening party som vi arrangerar för alla oss som inte har biljett till galan. Vi är ett par hundra… Tack för samarbete SF-studios och bidrag Teaterförbundet!

Oscarsfeber

25 Feb

Tiden går fort när en har kul. I torsdags flög vi en svensk delegation till LA med sikte inställt på minst två Oscars av fyra nomineringar. 


Vi landade, duschade oss och kastade oss sedan in en presskonferens som vår presschef Janne Göransson lyckats få ihop från Sverige. Sol och kyligt väder höll oss vakna och pressträff blev också en träff för Ove-teamet, med medföljande, och Linus Sandgren. Linus som just vunnit en Bafta för fotot i La La Land får anses vara favorittippad i den kategorin. Eva von Bahr och Love Larson, och Max Martin och Shellback kunde inte närvara. Ni som läser detta lär få se och läsa om det i SVT, DN, Aftonbladet, Expressen och via TT till alla andra medier. Inga fake news. Vi lovar!

Dagen efter besökte vi Fox International Productions inom Fox studios (ovan). Tomas Jegeus, chef för Fox International,  tog mycket generöst emot oss och berättade om deras internationella planer. Jag var i LA i oktober och träffade honom då också. Jag trodde nog att hungriga svenska producenter gärna skulle höra hans planer. Det var de…!


På kvällen fick alla nominerade till Bästa Utländska Film ta emot sina nomineringsdiplom på Samuel Goldwyn Theatre. Fina nomineringstal av celebra utdelare, som ex Matt Damon. Han, och alla övriga prisutdelare, kommenterade den politiska situationen och beklagade att USA inte längre är ett land som välkomnar alla. 

Jag minglade runt. Fick chansen att smida planer med Maren Ade, regissören till Min pappa Toni Erdmann. Mer om det när vi har smidigt klart. 

Nu iväg till symposium för Forreign Films. Ikväll bjuder Björn Lyrvall, Sveriges Ambassadör, på middag. Före det ska vi hinna förbi den danska mottagningen för filmen Under sanden. En värdig mottagare av en statyett den också. Nedan en bild av det danska och tyska teamen teamen. Imorgon vet vi vilka som blev lyckligast av alla fem teamen. 


Försök till Berlin-sammanfattning

14 Feb



Bilderna ovan är klassiska festivalbilder.Den översta med regissören Petter Lennstrand till filmen Upp i det blå, med skådespelaren Mira Forsell och dockan Rydberg. Filmen tävlar i sidosektionen Generation som riktar sig mot de yngre barnen. Visningarna är i Haus Der Kulturen Der Welt som tar 700 besökare. 90% var i detta fall mellan 5-10 år. Skrek av förtjusning och levde sig med. Jag älskar dessa visningar, alltid lika stort engagemang. Den undre bilden är med mig och kollegorna Pia Lundberg och Jan Göransson när vi följde vår Shooting Star Karin Franz Körlof, känd från bland annat Den allvarsamma leken. Även vi filminstitutare får vår del av Karins glamour!


Annars är festivaler möten och mottagningar. Hela världen samlad i en stad, faktiskt oftast i ett hus som fungerar som en mässa, för att samarbeta och köpa/sälja film. Sverige har en plats i ett rum som vi delar med alla nordiska länder. Ett mycket lyckat samarbete mellan våra länder. Och ett extremt högt tryck! Det märks att skandinavisk film gör bra ifrån sig på festivaler, intresset är enormt. Filmen ovan visar mötet med de europeiska filminstituten, inte fullt lika glamouröst som synes.


Inte heller var mötet jag hade med Kommissionen särskilt glamoröst. Ovan. De har som fokus i år att stoppa mäns våld mot kvinnor. NEJ/NON/NEIN säger de, och det är förstås svårt att inte hålla med. Vad filmvärlden kan göra för att stoppa mäns våld mot kvinnor är förstås inte självklart. Men klart är att kvinnliga regissörer skildrar livet med ett annat perspektiv än män, så en jämställd filmproduktion skapar ett nytt innehåll i filmerna. För det måste vi ju erkänna, många filmer visar en taskig kvinnosyn. Och våld och konflikter är vanliga drivande teman. Och film är ju det som vi speglar oss i, det skulle därmed inte skada med fler perspektiv. Och alla borde hjälpas åt att stoppa våldet mot kvinnor!


Sedan tog jag del av en paneldebatt som arrangerades av Berlinale Talents. Det blev två timmars samtal med hela publiken, smockfullt, om jämställdheten i filmbranschen. Ledsen att det tjatas om det här hos mig, men det är på allas läppar och agenda. Men jag såg film också!

Den bästa film jag såg i tävlan var av Agnieszka Holland, Potok. En fantastisk film från polsk landsbygd. Heja svenska bolaget Chimney som identifierade den och är samproducent. Men även The Party av Sally Potter var en fin upplevelse. Båda filmerna med fina karaktärer och fantastiska skådespelare. Och bra manus. Allt behövs för en bra film. Jag såg några mindre bra också, bland dem Final Portrait av Stanley Tucci. Jag kan uttrycka mig diplomatiskt genom att säga att bra skådespelare inte gör att att själva berättelsen blir bra. Filmen handlade om Giacometti, en konstnär jag älskar. Men att gotta mig åt hans självupptagenhet och sexköp är jag inte ett dugg intresserad av. Jag är intresserad av hans konst. Den kom på undantag i denna film.

Klart slut från Berlinale 2017.

Missförstå inte. Hon är ingen blyg viol!

4 Feb

Det här är Fanni Metelius. Igår hade jag äran att dela ut Anna-priset till henne.
Hon fick priset för manuset till sin debutlångfilm ”Jag vill inte bli gammal nu”, och priset delas ut av Wift och UN Women nationell kommitté Sverige.

Jag träffade Fanni redan för fem år sedan när hon ingick i ett mentorprojekt för unga kvinnliga filmskapare som Filminstitutet gav stöd. Fanni påpekade mycket riktigt, ”Ibland behöver vi faktiskt bara pengar och förtroendet att då göra. Kanske göra fel, men få göra själva.”

Nu gör hon själv. Och jag längtar efter filmens premiär. Hoppas och tror att hon inte gjort fel, utan att hon på sitt Fanni-sätt kommer att skapa en unik film.

Starka filmer ger lust att kämpa!

3 Feb

Idag presenterade Helén Ahlsson Moving Sweden-filmer tillsammans med filmarna och en imponerande expertpanel bestående av Roberto Olla från Eurimages, Alissa Simon från Variety, Silje Riise Naess från Nfi och Marcin Luczaj som är inköpare på New Europe Film. Ovan tillsammans med Amanda Kernell och hennes film ‘I will always love you Kingen’. Nedan regissören för filmen ‘Hold me down’, Niclas Gillis, tillsammans med skådespelaren Tanisha Lambright.

Hold me down handlar om hur unga kvinnor i förorterna till NYC tvingas till striptease och prostitution för att få pengar nog att försörja sig själva, sina barn och ibland föräldrar och syskon. Detta sker dagligen, vilket Niclas som filmstudent mötte när han blev medtagen till en av underground-klubbarna. Han lyckas beskriva dessa kvinnors livsöde så väl att inte bara Tanisha själv föll i tårar, utan hela publiken. Inte minst nästa regissör, Henrik Hellström, som regisserat filmen 2060 och som såg kopplingen om människors värde. Dock med det hoppingivande – det är aldrig försent.
Det är aldrig försent att ta nya beslut i livet, att ändra sig, att förändra sig. Hoppingivande i tider där allt är ur led. Där vi gladdes åt Oscarsnomineringar å de svenska vägnarna: Teamet bakom En man som heter Ove, fotografen Linus Sandgren, mask/smink Love Larson och Eva von Bahr och musikerna Max Martin och Shellback. Smolk i glädjebägaren när Trump gjorde slag i sak och agerade precis så rasistiskt som vi alla kunde befara.

Trump har nu förändrat sig lite. Fortfarande inreseförbud, utan grund och helt urskiljningslöst, men vi vet fortfarande inte om Bahar Pars får följa med och glädja sig åt Oves framgångar. Vi får hoppas.