Mer film på biblioteken

11 Feb

Igår publicerades min, eller vår (förstås ett lagarbete), debattartikel i Biblioteksbladet om filmens roll i biblioteken.

Vår reflektion är att biblioteksutredningen bara speglade biblioteken för det skrivna ordet, medan berättelser (korta som långa) i allt högre utsträckning berättas i rörlig bild.

I kombination med en situation där biograferna blir mer och mer kommersialiserade behövs komplement för den gemensamma filmupplevelsen. Små salonger i ett bibliotek skulle kunna ge stora delar av Sverige större möjlighet att få den upplevelsen. På många håll saknas biografer i kommuner och där skulle även små salonger innebära en stor skillnad. Tanken är förstås att den här typen av visningar inte ska konkurrera ut filmens affär på biograf. Däremot komplettera den.

Filmen är en naturlig utgångspunkt för vår perception av omvärld, samtid, fantasier och drömmar. Precis som boken. Det är väl dags att de ges samma förutsättningar?

Göteborg går i bräschen

3 Feb

Göteborgs filmfestival är över för i år. Ett förnyat och fokuserat år, vilket kändes inspirerande. Förutom visionen med 50/50 har de sett över programinnehållet och vridit runt lite. Det blev bra.

Festivalen inleds med ett toppmöte som arrangerades av Västra Götalands-regionen i samverkan med festivalen. Invigning av kulturministern som också deltog i stora delar av förmiddagen. Modererat av Cecilia Garme Lind, som efter ett antal år som moderator börjar bli lika bra på filmpolitik som hon är på all annan politik.

Det diskuterades jämställdhet, filmfonder och uppföljning av den nya filmpolitiken. Min enda invändning är väl egentligen att det pratas mycket om Filminstitutet från scen. Framför allt politiker har av naturliga skäl ganska liten insyn i vårt arbete och då blir det lätt fel. Att höra politiker ha åsikter om hur vi gör saker, utan att veta något ger ofta fel utsagor. Där borde vi få en stund för kommentarer så vi kan rätta till det som blir fel. Det var inga stora saker, men i denna åsiktsdrivna värld känns det bättre om missuppfattningar inte tillåts bli sanningar.

Den mycket aktiva och pålästa Johanna Koljonen, även ledamot i Filminstitutets styrelse, höll föredragning av senaste Nostradamus-rapporten och modererade två väl insatta paneler.

Den första hade innehållsfokus. Niki Lindroth von Bahr (som dagen innan fått Mai Zetterling-stipendiet) och Camilla Ahlgren beskrev verkligheten att vara inne i en helfinansierad Netflix-produktion. Stor frihet initialt men hårdare bud om innehållet sedan inte visar sig passa. Annika Sucksdorff beskrev också verkligheten att kreativiteten är mycket högre i dramaserierna, och samtidigt att de måste bli bättre på att säga nej.

Sedan en panel om biografpubliken. Samstämmiga röster om vikten av mer kunskap, att vi på Filminstitutet t.ex. inte längre får biografstatistik av biografägarna gör det svårt att få en bra bild av publikval. Peter Fornstam kopplade det till regeringens höjda biljettmoms, vilket ju är att som vanligt blanda äpplen och päron. Samtidigt förstår jag invändningen, att ska biograferna ge sin statistik så borde de andra fönstren också göra det. Vi får hoppas Myndigheten för Kulturanalys kan åstadkomma det. Men det bästa vore förstås om vi fick den biostatistik som vi förr hade, vilken anonymiserades men kunde ligga till grund för både korrekt stödbedömning och annan analys.

Festivalen i övrigt var fylld av bra filmer. Jag såg tre svenska: Maria Bäcks ”Psykos i Stockholm”, David Aronowitschs ”Idomeni” och Amanda Kernells ”Charter”. Jag hörde också om bejublade premiärer av Uje Brandelius/Henrik Schyfferts ”Spring Uje Spring” och Mårten Klingbergs ”Min pappa Marianne”.

Svensk films bredd, djup och kvalitet är anmärkningsvärt hög. I larmsignalerna över biosiffror önskar jag att fler pratade lite mer om det, snarare än att stämma in i klagosången över krisen för svensk film. Det riskerar att bli en självuppfyllande profetia, vilket det väl ändå inte är någon poäng med? Svensk film generellt har ingen kris – svensk films marknadsandel på bio har en kris.

Great minds think alike?

2 Jan

Jag köper en ny väska och tänker:

”Jag tar en rosa, så den syns ”

De andra tanterna tänker:

Samma sak.

God fortsättning på det nya året. Det är inte lätt att ha en unik röst. Vi ska ta hand om dom som har en.

Besök en unik verksamhet

3 Dec

Vad gör ni på jobbet om dagarna? I vår verksamhet i Rotebro pågår en verksamhet som är unik. Där har vi vårt analoga laboratorium, ett av få kvarvarande i världen. Och där tar vi fram nya kopior av filmer som kan visas över hela världen. Just nu jobbas det intensivt med Viskningar och Rop från 1972, manus och regi av Ingmar Bergman.

Här ovan ser ni Rémi i synken. Han säkerställer i detta skede att färgsättningen blir rätt och så lik originalet som möjligt.

Ibland behöver filmerna även renoveras, som nedan nitratkopia som är den enda (kända) existerande kopia av Flickorna på Solvik av George af Klercker. Först renovering, sedan framtagning av ny svart-vit kopia för att sedan ta fram en färgkomposition.

Skillnaden på före och efter syns tydligt när man lägger ihop remsorna. Se nedan på den tintade nitratkopian av ”Terrorismen i Ryssland” av Pathé 1907. De svartvita rutorna är de nya.

Eller i förstorat skick för att se hur färgen ska se ut.

Filmremsorna ska sedan via ett antal maskiner, för rätt ljussättning och sedan framkallning. Se maskinerna nedan.

Framkallningsmästare Lisa förevisar framkallningsprocessen

Sedan tillbaka in i en kasematt (frysrum med -6 grader och en luftfuktighet på 32%). Vi har tre sådana rum i Rotebro och ett stort under hela Filmhuset på Gärdet. Jon beskriver behov.

Vi har också sprängstoffet nitratfilm. De rummen gick vi inte in i, vi hade inte tillräckligt mycket skyddskläder för hela ledningsgruppen.

Avslutningsvis, här finns även massor av kostymer. Bland annat över 100 från inspelningen av Fanny och Alexander. Ibland ställs de ut i Filmhuset men lika ofta turnerar de runt på museer i Sverige eller övriga världen.

En kul arbetsplats helt enkelt!

Vad betyder den minskade marknadsandelen?

25 Nov

I förra veckan hade vi ett Filmrum om publiken. Filmrummet var ett samtal i anledning av att vi på Filminstitutet ser över vårt stödsystem för spridning och visning av film. Inom ramen för den översynen har vi också gjort en första undersökning över hur biografer och distributörer ser på hur film når sin publik.

Undersökningen har skickats ut som ett första steg i en dialog med branschen om hur vi ska stötta filmers väg till publiken på bästa sätt.

Vi är alltså i starten på ett undersökande där allas synpunkter och åsikter är välkomna. Mitt i starten kom siffrorna som visar att svensk marknadsandel på biografen är rekordlåg, 9,9%.

Varför är marknadsandelen så låg? Beror det på kvaliteten på filmerna? Beror det på hur biograferna gör sina sättningar? Beror det på marknadsföringen? Beror det på vad publiken väljer att köpa en biobiljett till? Går det att göra något åt det?

Klart är att det inte bara händer i Sverige. Mina kollegor i Norge och Finland vittnar också om tapp på 10 %. Bara Danmark upprätthåller sin marknadsandel. Frågan är om det är en tillfällighet att vi tre länder ser samma trend, eller om det är något annat? Är det Danmarks filmklubb? Är det kvaliteten på filmerna i Danmark? Samtidigt är det också tydligt att svenskar ser mycket mer strömmat innehåll än de flesta länder. Är vi alltså först i den nya trenden?

Det finns inga svar än. Vår utredning har börjat ställa frågor, men många fler ska ställas.

Att i detta skede ha en åsikt om vilka typer av filmer som ska dra publik på bio är för tidigt. Ändå svarade jag delvis på den i DN i förra veckan. Filmer med kvalitet svarade jag. Jag sade också att jag inte är säker på att Filminstitutet i framtiden kan ta ett repertoaransvar för bioerbjudandet.

Biofönstret är det enda fönstret som hittills har haft en fungerande affär. Om den affären blir ännu mer osäker är frågan om vi ska fortsätta bara prata marknadsandel i relation till bio. Kanske har tiden kommit att prata films framgång på fler sätt?

Vad jag inte svarade på var frågan vilka filmer vi ska ge stöd till. Det hade jag enkelt kunna göra däremot:

Vi ska ge stöd till en mångfald av filmer, precis som idag. Men alla kanske inte kan förväntas dra så stor publik på bio att det påverkar marknadsandelen. Och kanske kommer inte alla ens visas på bio. Då finns det mängder av andra kanaler, både på TV och strömmat. De filmernas möte med publiken är lika viktigt även om affären ser annorlunda ut.

Vi fortsätter vårt undersökande med branschen. Jag hoppas många vill delta. Vi kommer inte komma med några svar själva

Ära och nya vänner

7 Okt

Barbro Osher har överräckt min utmärkelse, Zoë Eltons idé för Mind the Gaps att ge en utmärkelse för visionärt ledarskap i filmvärlden, på Mill Valley Film Festival #mvff42. Hon är både konstnärlig ledare men alltså skapare av Mind the Gap, deras jämställdhetssatsning.

Smycket har Zoë designat själv. Det ser ut så här:

Jag är otroligt stolt och tacksam. Tacksam för att jämställdhetsarbetet både ger mig nya vänner, men även en plattform för svensk film att nå ut. I år Amatörer av Gabriella Pichler, Scheme Birds av Ellinor Hallin och Ellen Fiske och And Then We Danced av Levan Akin.

En annan som var inbjuden var Hans Petter Moland, vars film Out Stealing Horses, var också inbjuden.

Filmen är en svensk samproduktion, så jag tog lite ära för den med. Men mest hade jag väldigt trevligt med Hans-Petter under fyra dagar. Vi hann prata om mycket film, kvalitet, rättvisa och jämställdhet. Han var med och lyssnade på mina framträdanden och det var intressant att få hans norska perspektiv på filmskapande. Nästa gång hoppas jag träffa honom när både hans och Levans filmer har blivit Oscars-nominerade!

Andra jag träffade var (förutom den ständigt intresserade och engagerade Barbro Osher) representanter från trafikutskottet (!)

Samt Barbros kollegor på konsulatet med Kristina Bunger i spetsen.

jag höll en key note som ledde till många samtal.

exempelvis filmskapare som Jessica (nedan), som liksom jag fyller samma ”dubbel digits” i denna vecka.

Jag hörde inspirerande samtal om distribution och finansiering med producenten Daniela Tuolun Lundberg (till höger) som bla producerat Beast of the Southern Wild och Honeyboy (nedan). På festivalen presenterade hon filmen Harriet) och distributören Emily Best från Seed & Spark

Bådas bästa tips var:

  • Vårda dina investorer med transparenta budgetar
  • Känn din publik, tillbringa minst en timme om dagen med dem (irl eller på sociala forum)
  • Börja smått, ditt livsopus är inte din första film varken som regissör eller producent

Ett annat spännande samtal (nedan) som leddes av Melissa Silverstein, grundare av Women and Hollywood, var hur du som kvinnlig regissör ser till att få pondus. Olivia Wilde (skådespelaren som nu debuterat med en uppenbarligen bra och sexuellt avslöjande coming of age-film Booksmart) samt Kasey Lemmons som regisserat ”Harriet” om den sanna historien om en kvinnlig slav som flydde och räddade hundratals slavar till frihet, samt ledde grupper i amerikanska inbördeskriget. (Mycket lärorikt för mig som aldrig hört talas om henne. Och en fin film.) Avslöjande och roligt samtal!

Jag mötte också Alison Emilio som är ansvarig för ReFrame i Hollywood. Tillsammans med Zoë, Melissa och flera gör hon ett stort arbete.

Jag och Hans-Petter tog sedan en tur till Redwoodskogarna i Muir Woods

Avslutningsvis fick jag tala kvalitet jämställdhet för Pixar Studios!

Jag mötte Holly Lloyd som leder Pixar Women tillsammans med Yun, Lara och många andra och vi pratade hur man går från snack till verkstad. Intentionerna är goda. Nu är det dags att se resultatet, både på Pixar och i Hollywood!

Mill Valley, with new friends

4 Okt

Den här killen jobbar på en restaurang i Mill Valley utanför San Fransisco, där jag är på filmfestival. Vi beställer, min nya och trevliga bekantskap Hans-Petter Moland (se bild nedan) och jag, av honom. Han konstaterar att jag inte gillar koriander. Men så säger han, ”Jag känner igen dig. Du är på festivalen som gäst?” Så är fallet så jag nickar. Så skakar han min hand och säger ”Thank you for your work”.

Att den här killen inte bara läst festivalprogrammet utan också både sett min bild och kopplat det till jämställdhetsarbete, det tycker jag är beviset på att det börjar hända saker. Det handlar inte bara om film, kvalitet och pengar. Här och nu handlade det om det fundamentala, alla människors lika rättighet.

Jag och Hans-Petter är överens. Det är stort. När vi gick tackade även hovmästaren för arbetet – 🙌🏼