Lite inspiration

7 Okt

I fredags lyssnade jag på Kersti Grunditz Brennan och Annika Boholm när de presenterade sitt forskningsprojekt. Jag kan verkligen inte sammanfatta vad de forskar om. Men klippning i relation till rörelse i bilden kanske? Det var bara de första 30% som presenterades, så jag hoppas jag är ursäktad för min bristande insatthet i projektet.

Och jag behövde inte vara mer insatt för att få inspiration. Att få lyssna på, och följa, människor som tänkt mycket är fantastiskt. Att se hur en stillastående kameras tagning sedan kan klippas ihop till rörelse i bild är häpnadsväckande varje gång. Jag själv hade en idé en gång att jag ville bli klippare. Jag gav upp innan jag hann börja försöka. Ibland ångrar jag mig. Konstnärliga processer (när man slipper ångesten) är verkligen egentligen där i varje fall jag vill vara. Tyvärr är det ju mycket ångest förknippat. För mig vägde inte det konstnärliga över.

Därför blev jag så glad när jag idag besökte Kummelholmen (på tips av en annan klippare och konstnär, Lisskulla Moltke-Hoff) där Lars Kleen ställer ut. Vi fick förmånen att gå igenom utställningen med Lars. Höra honom berätta sin process att skapa utställningen ”Båt”. Den tar plats i ett gammalt värmeverk i Vårberg. Svårt att hitta dit, men ett fantastiskt rum för den konsten. Gå dit och låt dig inspireras!

Grannländerna provar

28 Sep

Jag har deltagit i en session i Medici, ett erfarenhetsutbytesprogram inom Focal som riktar sig mot finansiärer av film. Punkten jag deltog i handlade om internationella samproduktioner. Som vanligt handlar det då också om distribution och visningsplattformar.

Vad gäller internationella samproduktioner så sticker vi i Norden ut i förhållande till resten av Europa. På ett positivt sätt. Vi sköter det med en gemensam Ayn om kulturellt utbyte, ökad kunskap och förstås ytterligare pengar. I testen av Europa krävs ”treaties”, som ur Euorimages perspektiv bara krånglar till det. Roberto Olla, chefen för Euorimages, gillar oss i Norden som går på förtroende för varandra snarare än formkrav. Och jag gillar honom, han är en stor ambassadör för jämställdhetsarbetet vi har dragit igång i Sverige, och han har kopierat till deras fond. Han gör det för att han ser hur det höjer kvaliteten på filmerna när ett helt lands talangbas används som urval.

I panelen satt Michel Plazanet (till vänster) från CNC och Lene Børglum, dansk producent (mitten) och i publiken Nfi’s nye produktionsstödschef Lars Løge (höger).

Michel Plazanet beskrev ett starkt system här gör jag ett tillägg från ursprungstexten. Netflix-filmer stängs ute från Cannes filmfestival till exempel. Men samtidigt måste de sedan 1/1-18 bidra med en procent på intäkterna av franska prenumeranter. Därmed bidrar de till CNCs budget och utmanar de stränga biokraven som CNC har. Slut ändring. Då berättade först Lene om hur den Cannes-tävlande filmen ‘Only God Forgives’ av Nicolas Winding Refn släpptes i USA. Först en dyr premium på VOD i två veckor. Efter det en begränsad biografrelease med day-to-date släpp på vanlig VOD. Inte bara tjänade hon som producent mer pengar än hon gjort med någon annan film, i USA var dessutom piracyn av filmen nästan obefintlig. Medan det i tex Danmark var hundratusentals illegala nedladdningar i månaden, i flera år. Samma sak i övriga Europa, Asien och Ryssland. Det går alltså. Vi enades om att det ser olika ut för olika filmer, men att det är dags att pröva nya distributionsmetoder.

Lars Løge berättade då om hur Nfi gjort ett upprop för inskick till att samla in de 30 bästa dokumentärerna som redan gjorts men behövde ytterligare distribution. De bjöd sedan in HBO, Netflix, iTunes, Amazon och ytterligare vod-plattformar och visade alla. Den rättighetsförsäljning som sedan skedde var alltså på toppen av redan uppgjorda affärer.

Intessanta case att följa upp. Hur ska vi göra i Sverige? Det får vi diskutera. Fortsättning följer!

Ett Levande Hus För Filmen

12 Sep

Idag har vi workshop för hur vi ska utveckla Filmhuset att bli en mötesplats som kan inspirera till ny kunskap, utveckling och samarbeten.

Allt för att stärka filmen.

Toronto-mix

11 Sep

Så har jag ännu en gång varit i Toronto på festivalen. Ännu en gång har jag fått representera den svenska film som blivit inbjuden. Och ännu en gång fått bekräftelse att varumärket svensk film har ett högt erkännande internationellt.

Aniara av Pella Kågerman och Hugo Lilja öppnade de svenska filmerna. Annika Rogell som vanligt producent till en festivalfilm som redan dagen efter hade köpts av en amerikansk distributör.

Gräns av Ali Abbasi fortsätter sitt segertåg över världen. Med amerikansk distribution och fina svenska tittarsiffror.

Steve Gravestock som är TIFFs programmerare för de nordiska länderna har alltså hittat ytterligare två svenska spelfilmer som han inte kan motstå.

Två kortfilmer var också inbjudna. ”Fuck You” av Anette Sidor och ”The Ambassador’s Wife” av Theresa Traore Dahlberg. Både fick fin programmering och förhoppningsvis ser vi dem på TIFF igen i även längre format.

Vid sidan av det flera svenska samproduktioner. Tuva Novotnys norska debutfilm ”Blind Spot”, som också ska tävla i San Sebastian, Janus Metz nya dokumentär ”Heartbound” och sist men inte minst den norska ”Phoenix”.

Tongångarna runt hur stark eller svag svensk film är skiljer sig markant när man lämnar den svenska hemmamarknaden. Det är stärkande för arbetslusten att få ett utifrån-perspektiv. Jag önskar fler provade det. Att vårt jämställdhetsarbete bidrar till ett starkt varumärke råder det inte heller någon tvekan om. På festivalerna är även alla andra internationella festivaler, köpare och publiker. Deras bild om Sverige är … Positiv!

I år hade Tom Donahue premiär för sin dokumentär ”This will change everything”. Inte en särskilt positiv film, för den beskriver världens tillstånd vad gäller jämställdhet. Förutom Geena Davies var filmen pepprad med superkända kvinnor som Meryl Streep, Reese Witherspoon, Nathalie Portman, Shonda Rhymes osv osv. Männen som sitter på pengarna valde med ett undantag att tacka nej till intervju, VDn för FX Studios som framgångsrikt börjar arbeta jämställt. Men där fanns också som enda annat land ett som står ut för att vi gör saker. Sverige – representerat av mig, Ellen Tejle och Baker Karim. Sverige ses som en förebild och det är jag så stolt över. Lika stolt som jag är över de svenska filmerna, om de så är i majoritets- eller minoritetsproduktioner.

SOFA

30 Aug

Jag älskar att träffa nya delar av filmvärlden. Jag är på väg hem från en satsning för nya projekt för filmen (filmprojekt, on-lime projekt, VR-projekt, digitalisering av filmarv med flera) från Östeuropa och Kaukasus.

Satsningen är initierad av Nikolaj Nikitin som de flesta känner som programmerare på Berlinale sedan 17 år. I sitt arbeta att scouts filmer till festivalen har han mött så många nya idéer som har svårt att nå finansiering och marknaden. Därför har han skapat en utbildning som handlar om affärsutveckling, marknadsföring och finansiering. Jag var med som mentor i ett dygn inom det första blocket i Polen.

Vi pratade politik och världens tillstånd för oss alla, projekten och berättelsers makt. Så mycket som förenar oss men också mycket som skiljer. Sammanfattningsvis kan jag väl ändå säga att Sverige har långt bättre förutsättningar än många andra. Konstigt att förstå varför svenskar så sällan själva ser det.

Den verkliga anledningen…

24 Aug

Allt nedan är taget från Calle Marthins FB-status som han publicerat. Jag publicerar här med hans medgivande.

DEN VERKLIGA ANLEDNINGEN TILL ATT JAG SLUTAR PÅ FILMINSTITUTET

Så har jag kommit fram till den sista arbetsveckan som konsulent. Det har på många sätt varit två fantastiska år. Jag har lärt mig otroligt mycket. Jag hade en bild av arbetet som filmkonsulent som till delar visade sig stämma och till andra delar visade sig vara helt fria fantasier tagna ur luften. Jag har mött begåvade, rutinerade och enormt professionella manusförfattare, regissörer och producenter som uttryckt glädje, nyfikenhet, besvikelse och ilska över mina prioriteringar och beslut. Jag har mött hurrarop och jag har fått dörrar hårt igensmällda på mitt rum. De som får sina stöd beviljade har en tendens att vara något gladare över världens ordning än de som får avslag (fast ärligt talat är inte de som beviljas stöd heller alltid glada – de kunde ju fått mer pengar…). De som får stöd verkar däremot generellt tycka att konsulentsystemet är något bättre än de som inte får sin ansökan beviljad.

Jag förstår att man retar sig på konsulenterna. De sitter på mycket makt. Många, särskilt de som inte fått stöd på länge, tycker att det dags att byta system. Men som jag ser det är konsulentsystemet och dess värnpliktstanke – där vi alla delar och byter uppdraget mellan varandra över tid – det är det minst dåliga systemet, trots sina brister och risken att någon vill bli en liten småpåve som på sitt konsulentrum förtjust tänker på all makt man har på olika festivaler där man skrider omkring med kräkla och minkcèpe i form av en badge som det står Film commissioner på. Jag tycker alla inom filmbranschen som har huvudet någorlunda på skaft ska pröva att anta utmaningen att fördela stöd till en hungrande bransch. Det är lärorikt. Det gör dig ödmjuk att se hur hårt människor jobbar för att få sin dröm genomförd. Det gör att du varje dag måste fråga dig om makten har tagit dig, eller om du har tagit makten, som Ingvar Carlsson uttryckte det efter sina år som statsminister.

När jag slutsummerar mina två år kan jag konstatera att min del i processerna kring en films tillblivande har varit väldigt liten. Jag har varit tjänsteman som försökt sprida stödet över genrer och målgrupper. Tror det eller ej, men den egentliga makten ligger hos de enskilda filmskaparna och filmbolagen. För det är de som skapar projekten. Lita på mig – när man får ett projekt i sin hand som har potentialen och alla förutsättningar att lyckas – då känner man igen det. Och nu kommer jag säga något som kanske tar hus i helvete, men svensk film behöver fler bra projekt. Jag säger det inte på något sätt för att jag tror att jag kan det bättre än någon annan, inte alls, men efter att ha tagit del av närmare fem hundra projekt så kan jag konstatera att vi alla måste bli bättre på att ta fram projekt med stor konstnärlig och/eller publik potential. Det är för få riktigt stabila projekt i omlopp. Det är ett gemensamt ansvar vi har att se till att ändra på det.

Jag förstår att man vill kritisera en så stor maktfaktor som Filminstitutet. Filminstitutet har alltid haft mycket makt, men man har sedan det blev statlig filmpolitik fått ännu mer makt. Jag har full förståelse för att maktskiftet skapar oro i branschen. Men ur min synvinkel är mycket av kritiken missriktad.

En del människor anser att det blivit en politisering av besluten. Jag tycker det är ytterst märkligt att ingen frågat mig eller någon av de andra konsulenterna om hur det gått till sedan vi blev statliga i vår verksamhet. Man har retat upp sig på att VD nu tydligen ensam tar beslut om vilka projekt som ska få stöd. Och att det görs på grunder som är politiska eller att det kvoteras på grund av kön. Man har antytt att projekten ska vara ”angelägna” ur ett politiskt perspektiv, som i att det ska vara uppbyggeligt eller kanske till och med plakat-teater på vita duken.

Jag kan bara säga att det helt enkelt inte är sant. Att styrelsen sedan starten delegerat besluten till VD är numera bara formalia. Konsulenter har aldrig ensamma tagit beslut. På samma sätt som förut föreslår konsulenten stöd som sedan klubbas igenom. Och projekten bedöms på samma grunder som förut av både konsulent och controller. Konsulentens självständighet är lika stor nu som förr. Att vi blivit ombedda att förklara projektets originalitet, hantverksmässiga nivå och angelägenhet har efter ett initialt grymtande från min sida bara vässat mina argument när jag föreslagit stöd. Jag har tolkat angelägenhetsgraden på flera olika sätt. En del historier är drabbande och allmänmänskliga så att de till sitt tema är angelägna, andra projekt kan vara angelägna som i att jag bedömt att det är viktigt att vi breddar repertoaren som att till exempel åter igen våga producera spänningsfilm (som annars helt flyttat in till TV-serierna). Angelägenhet kan tolkas på flera sätt.

Och att säga att vi kvoterar in kvinnor är bara trams. Se bara på höstens utbud. Att hävda att 20% kvinnliga regissörer skulle vara verket av en hård kvotering är bara dumheter. Att säga att det visar bara att man saknar grundläggande kunskap i matematik. Ett misslyckande ur jämställdhetsperspektiv är vad det är, varken mer eller mindre. Arbetet med att göra filmbranschen jämställd har bara börjat. Punkt slut.

På förekommen anledning vill jag också vara väldigt tydlig med hur jag ser på Filminstitutet som arbetsplats. Jag har haft många olika roller inom ett antal branscher, och jag kan säga att Filminstitutet är en av de bästa arbetsplatser jag haft nöjet att jobba på. Självklart har jag inte tyckt samma sak som alla chefer varje dag och självklart har jag åsikter om både det ena och det andra, men jag vill verkligen understryka att det är en väl fungerande arbetsplats. Jag tror det finns flera anledningar till det, men den största är nog personalens gemensamma kärlek till filmen. Till den rörliga bilden. Till att se film ensam hemma eller som gemensamhetsupplevelse på bio. Alla jag träffat i Filmhuset under de här två åren har älskat film. Man älskar den produkt man jobbar med. Det är något som annars bara förlagsvärlden varit i närheten av, av de branscher jag arbetat inom. Samma sak med kunnigheten och expertisen. Digitaliseringen, maskinisterna, våra controllers, arkivet, biblioteket, administratörerna, utlands- och analysavdelningen är alla superproffs som drivs av samma sak – kärlek till mediet. Jag är djupt imponerad över graden av kunskap som Filmhusets anställda har.

Att jag slutar nu, ett år innan mitt förordnande egentligen tar slut, har alltså ingenting med att jag tycker illa om arbetet som konsulent eller skulle hysa agg mot mina chefer. Tvärtom. Jag tycker om mina chefer på SFI och jag har tyckt om mitt arbete som konsulent. Inte heller har det något att göra med att människor har skrikit, gråtit eller hotat mig på mitt rum. Nej, det lärde jag mig att hantera efter ett tag. Jag vet att jag inte alltid lyckades, men jag försökte verkligen vara vänlig och respektfull, och om någon blev riktigt arg, då lärde jag mig att snabbt ta på den själsliga teflonkostymen.

Jag slutar av en enda anledning. Jag blev erbjuden ett jobb som är så utmanande och roligt att jag helt enkelt inte kunde tacka nej. Att bli tillfrågad om att bli ansvarig för Skandinaviens största filmbolags produktion i Sverige – det är helt enkelt väldigt, väldigt lockande. Jag vill anta den utmaningen. Därför har jag sagt upp mig.

Så. Hur går vi vidare? Hur höjer vi nivån? Jag vill vara tydlig med att jag tror på dialog. Jag tror inte skyttegravskrig där filmvärldens olika parter prickskjuter på varandra. Jag tror på att mötas och samtala om hur vi tillsammans kan göra bättre film om och för hela Sverige. Vi vill alla i praktiken samma sak – producera engagerande och underhållande film med hög kvalitet. Jag är medveten om att vi står inför mängder av problem. Även om biljettförsäljningen är förhållandevis stadig sett över ett antal år så ersätter inte streaming i dagsläget på långa vägar intäkterna från gamla home entertainment-segmentet. Riksdagsvalet om några veckor är ett annat frågetecken – hur kommer filmen att prioriteras i nästa budget? Kommer en skattereduktion för filmproduktion att klubbas igenom? Hur ska man överleva på att producera film? Var finns intäkterna? Jag är fullständigt övertygad om att det går. Tillsammans ska vi lista ut hur. Det är nöt vi måste knäcka. Det är en nöt vi kan knäcka. Tillsammans. För film är, när den fungerar, den bredaste och mest folkliga berättarformen, som jag ser det. En empatimaskin som trollar bort tid och rum. En tidmaskin som ger gemensamma upplevelser. Något att samlas kring. Något nästan alla tycker om.

Det ska väl vara själv fan om det inte går att få det hela att gå runt då.

Det enda vi vet med säkerhet är att allt alltid rör på sig och att ingenting består för alltid.

Tack för den här tiden. Vi ses därute.

Uppstart i Skåne

22 Aug

Ledningsgruppen åker alltid iväg inför uppstart av verksamhetsplanering. Vi behöver prata till punkt om allt. Och sedan springa av oss. Rundpingis funkar fint då. Jag vann inte.

Men utöver det fick vi fint mottagande av Film i Skåne. De lånade inte bara ut ett mötesrum men bjöd också in regionala och kommunala kulturcheferna för en gemensam uppdatering av var vi alla står. Bra och nyttig genomgång.

Vi kunde inte hålla oss från att tillbringa en halv dag på hotellets takterass. Ska man prata till punkt krävs mycket frisk luft.

Nu kan planeringsarbetet börja. Tack Malmö.