Stolt över både utmärkelse och motivering

6 Dec

Att få pris är fantastiskt. Det är aldrig ett vetenskapligt baserat val, utan subjektivt. Men bara att några anser att jag ska vara Årets Förebild räcker för mig. Och motiveringen var pricken över i:et!

Motivering Årets förebild

Det sägs att tro kan förflytta berg, men ska man verkligen få något gjort krävs makt och mandat. Och att man tar sitt uppdrag på största allvar. Det har årets förebild gjort. Med kvaliteten som riktmärke har hon sett till att fler får röst och på så sätt gjort upp med gamla dammiga sanningar. Internationellt är svensk film därmed inte längre synonymt med nakna kvinnor, sexscener eller män som gör upp med sina faderskomplex. Nu är svensk film högkvalitativ, mångfacetterad och jämställd. Och hela världen vill veta hur hon gjorde. Årets förebild är Filminstitutets vd Anna Serner.

Ännu en historisk dag

2 Dec

Igår samlades, för första gången i historien, de personer som blivit nominerade för att ingå i de råd som vi startat, enligt uppdrag i filmpropositionen Mer film till fler – en sammanhållen filmpolitik (SFS 2015/16:132).
Det var en spänd och försiktigt förväntansfull stämning när alla skulle träffas för första gången. Råden, som konstituerar sig själva samt väljer sin egen ordförande inom ramen för de personer de själva nominerat, tog beslut om mötesdatum (11 maj och 9 november) och planerade alla snabbt extra möten.

Dagen avslutades med gemensam middag. Nästa steg är att styrelsen ska ta beslut om rådens sammansättning den 15 december.

Vi är alla nu trötta men både glada och förväntansfulla.

Och de andra fick njuta japansk stumfilmskonsert

27 Nov

Ny filmpolitik! Nya stöd! Nya röster!

De här veckorna har jag snart pratat stämbanden av mig. I förra veckan (se förra blogginlägget) var det både sista mötet med filmavtalets parter och ett Filmrum om Råden, med mig och statssekreteraren Per Olsson Fridh, under ledning av Anette Mattsson och Joakim Blendulf. Med dem var det filmpolitik. Det var det även med SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) där jag pratade med regionernas kulturföreträdare.


På B-Reel pratade vi mer om förutsättningar för att göra film och om att överleva som produktionsbolag. Vi pratade deras jobb och vårat jobb. På SF-studios (se bild ovan med Frida Westerberg, Tim King och Mikael Porseryd) berättade jag om vårt jämställdhetsarbete.

Med Stockholms Stad pratade vi stöd för att starta nya biografer. Jag och Kristin Engstedt, tf chef Distribution & Visning, och Roger Mogert och Patrik Liljegren berättade om möjliga stöd och planer för de som nu gör förstudier om att starta nya biografer i Stockholm.

Jag avslutade veckan med att träffa Filminstitutets Seniorklubb. Alltså medarbetare som nu är pensionerade, och nästan alla av de ca 20 personerna har jobbar med Harry Schein. Nu fick de höra och fråga om skillnaderna som kommer att träda ikraft 1/1-17. Många igenkännande skratt kom, men också oroade frågor om självständigheten för Filminstitutet nu när vi inte längre har ett Filmavtal mellan regeringen och oss. Jag har inte tänkt på det sättet om självständigheten. Schein var ju nära vän med Palme och Sträng, jag vet inte om jag tycker att en kan prata om självständighet när makten och ledningen är så privat nära vänner. Tål att tänkas på.

I allt detta missade jag en tydligen oförglömlig kväll på Cinemateket i tisdags.  I samarbete med The Japanese Foundation/ Japanska ambassaden i Sverige genomfördes en unik stumfilmskonsert.



Den japanske benshin Ichiro Kaaoka var inbjuden, en av vår tids främsta benshis, för att tillsammans med Matti Bye Ensemble ackompanjera ”Women of Tokyo”, ”An unforgettable grudge” och ”Terje Vigen”. Bio Victor var fullsatt till sista plats när Ichiro Kataoka berättade vad som hände och levandegjorde filmernas berättelser. Aldrig har ”Terje Vigen” i regi av Victor Sjöström framförts så bra och så känslosamt. Jag hörde att det var många som hade tårar i ögonen. Det är inte svårt att förstå varför stumfilmen levde kvar så mycket längre på biograf i Japan än i övriga världen, de filmer som visades med en benshi.

Men tiden räcker inte till allt. Jag får glädja mig åt att 364 andra fick sig en oförglömlig upplevelse.

 

En historisk dag

15 Nov

Idag hade Filmavtalets parter det sista mötet i en 53-årig historia. Dagen till ära bjöd kulturministern på lunch i Rosenbads matsalar.
Filmavtalet som det sett ut har spelat ut sin roll. Men det betyder inte att det inte har varit enormt viktigt för svensk filmbransch, och att med i graven går en unik tradition av kulturstöd. Kanske väcks idén till liv igen i framtiden när affärsmodeller är lösta, piracy-problemet har begränsats och förhandlingsklimatet har förändrats.

Betydelsen av avtalet för finansieringen av svensk film kan inte överskattas. Årets intäkter kommer vara all-time-high tack vare ett starkt bioår, trots ett svagt svenskt bioår.

Samtidigt dras avtalet med så många svagheter att förändringen som nu sker är relevant. Avtalet har massor av små stöd, ibland obsoleta. Många av målen är också både orealistiska och ibland irrelevanta. Nu när möjligheten ges till en översyn finns många möjliga förbättringsytor. Det gäller att ta till vara på dem med försiktighet och respekt för alla som är beroende av ett stödsystem som förstår filmproduktion.

Och det är väl det som är den största fördelen med den helstatliga filmpolitiken. Att alla får samma möjlighet att komma till tals, och att beslutet inte fattas utifrån ett egenintresse. Vi på Filminstitutet ska verkligen göra allt vi kan för att skapa ett så rättvist, relevant och kvalitetssäkrande stödsystem som möjligt. Vi kommer att vilja prata med alla intressen för att kunna åstadkomma det, både inom Råden och på andra sätt.

Idag hade Peter Fornstam satt på sig sin begravningskostym. För Filmavtalet. Nu föds en ny filmpolitik, den får vi gemensamt verka för ska ge en stark svensk film som ska överleva länge.

Vilka tider!

14 Nov

I chock efter amerikanska presidentvalet har jag tappat skrivlusten. Men dags för skärpning!


Förra veckan innehöll ju ändå fler saker än amerikanska valet. Till exempel inleddes Stockholm Filmfestival, med en riktig dystopi av Ken Loach, I, Daniel Blake. En klart politisk film, som verkligen riktade in sig på de svaga i samhället. Samma personer som under Trumps regim borde huka, och inte heller de som röstade på honom. Det påstås ju ofta att det är vita underklassmän som röstade på Trump. I verkligheten var det främst den vita medelklassen. De borde se Loach film innan de nedmonterar hela Obamacare.


Jag hade kastat mig till festivalen efter att ha deltagit i Tom Donahues dokumentär, som handlar om den amerikanska filmproduktionen. Bland annat om bristen på jämställdhet, men även om hur statliga pengar går in i filmen via andra vägar. Exempelvis uppfattar jag attt han skildrar hur Pentagon tydligen lägger stora resurser på filmer som skildrar krigen, på ett sätt som Pentagon därmed kan kontrollera. Ett annat sätt att ha en helstatlig filmpolitik…

Och på tal om den helstatliga filmpolitiken. På onsdag blir jag och statssekreteraren Per Olsson Fridh intervjuade av Anette Mattson, VD Filmregion Stockholm-Mälardalen, och Joakim Blendulf, chef för Filmbasen. Scenen är Filmrummet på Bio Mauritz kl 15.30-17.00.

Från Nordamerika, with love

31 Okt

Under en vecka har jag varit i Nordamerika för att träffa filmbransch och för att föreläsa. Inbjuden av SACC (Swedish-American Chamber of Commerce, med ordförande Gudrun Giddings) i Los Angeles och av de stora kanadensiska filmfonderna Télefilm och SODEC.

Landade i LA och hann en dags speed-dating med:


Mark Johnson, producent för bl.a. TV-serien Breaking Bad och massor av filmer; senast Steven Soderberghs senaste, Logan Lucky. För oss i Sverige är han viktig som ordförande för Oscarskategorin Bästa Utländska Film. I skrivande stund tittar han nog på ”En man som heter Ove”, vilken ingår i hans slate av sextio filmer. Mark har under sin ordförandetid ändrat urvalet i kategorin dramatiskt, och om jag förstår honom rätt är hans favoritfilm från de senaste åren, ”Äta, sova, dö”. Över verkar tiden vara för mainstream-filmer. De senaste årens vinnare och nominerade är ett tydligt tecken på det. Filmer som Timbuktu, Son of Saul, Leviathan och Ida är bland de nominerade numera.

Efter Mark träffade vi Tomas Jegeus, chef för Fox Studios internationella produktionsavdelning sedan ett år. En svensk på en hög position, som pratade mycket om mångfald och jämställdhet – helt på eget bevåg. Han ser utmaningarna i att nå en tillräckligt stor publik på bio, och inser vilken kommersiellt öppen position som finns i att involvera andra röster än de vanliga.

Tomas sitter bakom ”The Golden Door”, så hög position har han!


Sedan träffade vi managers på Magnolia (inte att blanda ihop med Magnolia distribution). De tankade oss på nya svenska namn, helst kvinnliga. De har följt de nya framgångarna för Amanda Kernell och andra debutanter. Vid sidan av sina redan signade stjärnor som Joel Kinnaman, Babak Najafi och Daniel Espinosa vill de nu få in dessa kvinnliga regissörer som så många pratar om. Vi pratade en del om vikten av att vara med i internationella festivaler för att bli hittad, och återigen fick jag det bekräftat: Ja, tävling är bra, men sidosektionerna hittar de nya rösterna och det är dem som agenterna letar. Innan alla andra förstått deras storhet hoppas agenterna förstås på att signa och ser fram emot provisionerna. Med de svenska framgångarna i alla sidosektioner under alla år kan vi vara stolta. Talanger får chanser att utvecklas utomlands och vi får chanser att de, i sin tur, utvecklar vår hemmamarknad.

Avslutningsvis träffade vi The One and Only Hylda Queally på den största och anrika agenturen CAA. Hylda har klienter som bl.a. Noomi Rapace men kanske de flesta stora filmstjärnor som påtalat den bristande jämställdheten i Hollywood. Hennes arbete för att ge kvinnliga stjärnor lika stora möjligheter som manliga är förstås både ovanligt och ovärderligt.

Efter mötena var det dags för det vi var inbjudna till; att för Hollywood-industrin prata svensk jämställdhet. Arrangörer var, vid sidan av SACC, Sundance Institute och SAG-AFTRA. Jag var key-note speaker, liksom även Keri Putnam, chef på Sundance, och Helen Granqvist. Utöver det tre olika paneler, varav en svensk. På bilden nedan panelen med bl.a. SAG-AFTRAs ordförande Gabrielle Carteris (väldigt välformulerad både vad gäller jämställdhet och mångfald).

Med i vår svenska panel som leddes av Jeremy Kay, Screens US Editor,  var jag, Lisa Ohlin, Baker Karim och Martin Persson. Ärliga samtal om nödvändighet av jämställdhet men också om hur jobbigt det är för producenter att anpassa sig till nya villkor.


På kvällen VIP-party i fancy villa uppe i bergen. Fullt av svenska mer eller mindre framgångsrika människor, och en och annan dito amerikan.

Morgonen efter åkte jag vidare till Montreal och berättade hur vi rent konkret arbetar med jämställdhet. I ett öppet seminarium pratade jag på förmiddagen för hela branschen, för att på eftermiddagen prata för bara filmfonderna.  I Kanada är intresset för jämställdhetsfrågan enormt stort. Och även för svensk filmindustri, de ställer sig inte alls främmande för fler samproduktioner med Sverige. Därför bra att jag fick träffa alla beslutsfattare i båda filmfonderna. Givet deras enorma produktionsrabatter (20% på alla kostnader, ytterligare 16% om det anlitas VFX-bolag eller Green Screen-bolag och ytterligare 14% på arbetskraften!) så har alla bolag mycket att tjäna på att förlägga produktioner dit. Något för den svenska utredningen som kulturdepartementet ska tillsätta, att ta hänsyn till!

På kvällen mingel hemma hos en av cheferna, Monique Simard, dit kulturministern Mélanie Joly kom, som jag ju numera känner lite sedan Toronto.


Dagen efter gjorde jag ett besök i deras Virtual Reality-värld. Jag tror inte att det är bara skatterabatterna som skapat denna hub av VFX och animation. Men de är enormt framgångsrika. Jag besökte deras ”ballaste” bolag, Félix & Paul, som ställde ut på Phi-Centre och som får all sin finansiering från Samsung, Google och Playstation. Deras främsta utmaning är att skapa innehållet förstås, och samarbeten verkade önskade. De har själva bara funnits sedan 2013, men verkar långt framme. På Phi såg jag sedan deras Virtual Reality garden och deras Björk-utställning (ja, förstås i VR och ja, jag älskar Björk!). Om Sverige ska hänga med i svängarna måste vi börja utveckla och testa. Kom till Bio Victor i Filmhuset den 18 november när Helen Ahlsson, konsulent för Moving Sweden, tillsammans med Stockholm Mälardalen/Kreativ Stad och Stockholms Filmfestival bjuder in till #VRmeetup 13.00-16.30. Föranmälan krävs.

Avslutningsvis träffade jag som vanligt ett antal aktiva, fantastiska kvinnor som önskar samma möjligheter som män att göra film. Under några timmar en lördag pratade vi om möjligheter och utmaningar. Förhoppningsvis träffar jag dem alla igen, för kanadensare är onekligen ett generöst och trevligt släkte!


En intensiv vecka senare är jag på väg hem. Borta bra, men hemma bäst!

Hur kommer det sig att det är så fel att försöka förändra något vi är överens om inte är bra?

13 Okt

I den senaste tidens kritik över olika kulturinstitutioners normkreativa arbete känns det som att kritikerna ändå missat en stor poäng. Den att vi inte är nöjda över världens ordning, och för att förändra det krävs förändring.

Vad menar jag? Jo, att vad jag vet så är det bara Sverigedemokrater, och ytterligheter till höger om dem, som förnekar att vi har ett problem. Ett problem i vems berättelser som har fått höras och ses på muséer, på bibliotek, i film och litteratur. Jag trodde inte vi skulle behöva ta det från början. Vad som krävs för att skapa riktig kvalitet.

Om vi andra har en situation som vi vill förändra, hur tänker sig kritikerna att det ska kunna ske utan att de som ska förändra behöver ta fram planer. Och behöver prata om det?

Enligt Åsa Linderborg och Ola Wong verkar det som att ett stort problem är ATT politiker ser problemet. Alice Bah Kunkhe får mycket ovett för sin påstådda politisering av kulturen. Vad jag förstår till exempel för att vi som kulturinstitutioner har ett mångfalds-  och demokratiuppdrag. (Något vi haft genom alla regeringar, s-märkta, alliansmärkta och nu s/mp-märkt. Det var inget problem förrän vi började ta uppdraget på allvar.) Kulturministern har tillskrivits många uttalanden, själv ger hon svar på tal i SvD.

Ett annat problem är, enligt kritikerna, HUR vi kulturinstitutioner försöker skapa förändring. Vi på Filminstitutet, UR, Världsmuséerna, Historiska muséet osv gör och säger uppenbart fel. Ulrika Knutson (artikel inte tillgänglig på Fokus.se, men numret är  7-13/10 2016) går så långt i Fokus  att hon kallar handlingsplanerna för ”flåshurtiga förslag som luktar hjärntvätt”. Något Ann Follin, överintendent på Statens muséer för världskultur, bemöter som både osaklighet och förhastade slutsatser. Att det som påstås har sagts inte riktigt stämmer påtalar även Fredrik Virtanen i en krönika i Aftonbladet. Per Wirtén går verkligen till botten i frågan i Expressen.

Och Johan Hilton undrar i i DN det jag själv undrar:

Hur kommer det sig att det så fel att försöka förändra något vi är överens om inte är bra?

Jag kommer inte ifrån tanken om vilka som haft privilegiet att definiera vad som är kvalitet. Till exempel kulturskribenter som har sin egen spalt i en tidning.

Själv tycker jag fortfarande att enögdhet i historieberättelserna är ett stort problem. För den som behöver kött och blod på vad enögdhet i summan av berättelser betyder rekommenderar jag Chimamanda Ngozi Adichies Tedtalk, 19 minuters insikter!

I exemplet filmens värld handlar vårt arbete  inte om att påverka varje berättelse i sig, utan helheten av alla berättelser. Vi politiserar inte enskilda filmer, men vårt sammantagna arbete har förstås en politisk innebörd.

Konstnärer, filmare och andra enstaka kulturutövare behöver alltså inte tänka på helheten. De ska tänka på sin berättelse, eller sitt konstverk, och göra den för sin egen skull. Våra pengar ska de få om de i konkurrens med alla (just det: ALLA) skapar verk av tillräckligt hög kvalitet. De behöver inte tro att de måste vara ett verktyg för ett öppet demokratiskt samtal, de ska skapa för sin egen konstnärliga rösts skull. Men vi kulturinstitutioner behöver orka tänka på helheten och vad en brist på mångfald betyder. För helheten av kultur har en viktig funktion i en demokrati, det är därför länder som Polen, Ryssland och Ungern försöker kväsa kulturen.

För att klara vårt uppdrag behöver vi sätta mål, skapa handlingsplaner och prata om det. Vi behöver hitta kvalitet även utanför de berättelser och berättare som tidigare hade så lätt att (ibland helt oförtjänt) bli hittade.

Och kvalitén finns där. Vårt arbete inom jämställdheten och mångfald har visat det. Ibland tar vi fel, vilket inte är någon nyhet. Floppar har vi väl även sett förr? Och ibland missar vi kvalitet, vilket är katastrof för den som det drabbar- men inte orättvist bara mot ett kön eller till fördel för bara en hudfärg.

Det enda vi kan vara säkra på är att vi antagligen kommer att säga och göra fel ibland. Och säkert kommer vi få veta det med besked. Kalla vårt förändringsarbete identitetspolitik om ni vill, vi kallar det ett kvalitetsarbete. Ett arbete som vi tar på största allvar och som vi inte kommer sluta med trots kulturelitens kritik.

 

Med vänlig hälsning,

Anna