Berättelsen – det handlar om berättelsen!

9 Maj

Jenny Gilbertsson, Filmkonsulent med ansvar för just barn och unga, bjöd igår in till ett Filmrum för att prata om hålet på marknaden. Den svenska barn- och ungdomsfilmen.

Bio Mauritz var helt proppfullt. Med så många på plats kan man ju fråga sig varför så lite ansökningar mot just denna målgrupp kommer in? Jenny hade bjudit in en väldigt intressant samling medtalare.

Camilla Ahlgren, manusförfattare till massor inkl Bron, men senast framför allt till ”Störst av allt” som är en Netflix-serie, beskrev arbetet att skapa en serie som når även unga. För så var huvudbudskapet. Det handlar ändå om BERÄTTELSEN! Oavsett ålder är det berättelsen som kommer vara avgörande. Camilla med medförfattare arbetade sedan mycket med tonalitet, språkuttryck och miljöer som unga ska känna igen sig i. Ungdomar fick tycka till och mycket research gjordes. Men kontakten med Netflix i utveckling var också väldigt nära. Detta fick inte bara uttryck i ordval men också i inspelningsval. Serien spelades oftast in med flera kameror samtidigt, det sparade inte bara tid när omtagningar undveks, men samtalen och atmosfären blev mer autentiska och avslappnade.

Pia Norström från Nordisk Film och Mattias Lundin från SF pratade sedan om ungdomars (som Pia dock poängterade, det är inte en homogen grupp, det är stor skillnad i allt från ålder till intressen och levnadsförhållanden – precis som för vilken målgrupp som helst) biovanor och preferenser. Precis som Netflix ser de att svenska ungdomsfilmer är ett tomt hål i marknaden. Men svenska ungdomar är generellt skeptiska till ”svensk film”, som om det vore en genre. Så de jobbar mycket med att lansera filmer och dölja att de är svenska. I övrigt avslöjade de lite om hur de tar reda på vad ungdomar går igång på och väljer. Sociala medie-flöden ger mycket information!

Sedan lanserade Jenny en manusstödsatsning för ungdomsfilmer som söker en stor målgrupp. Medskicket är att ungdomsfilmer som fungerat har byggt historien runt en stark kärleksberättelse (med alla upp- och nergångar), som i sin tur kan vara försatt i en dystopi (Hunger Games), handla om normer (Fucking Åmål) eller vara en genrefilm (Twilight). Men dramafilmer eller socialrealistiska filmer har sällan nått en stor publik, hur bra och viktiga de än är. Jenny poängterade att det inte bara är rom-coms hon hoppas få se.

Satsningen riktar sig till professionella manusförfattare (som i sin tur förstås inte är förhindrade att knyta till sig unga skribenter eller medförfattare). Deadline är 30 augusti. Tre projekt får 300.000 kr var.

Mina förväntningar på ansökningarna är skyhöga – tänk vilken potential! Läs mer om hur du söker här. Och sök om du har en bra berättelse!

Långt från röda mattan men fullsatt ändå

7 Maj

Det här är en bild från biblioteket i Burgsvik på södra Gotland. Min dotter har flyttat dit och skickade denna bild.

Tack vare att vi har stöd för filmfrämjande har filmstudion i Hemse fått pengar för att arrangera filmvisning med samtal och mat. Syftet är att visa film från de länder några av Gotlands nyanlända kommer ifrån. Denna gång visades Flyga Drake, fint besök från skådespelaren Hannan också. Han tvingades på flykt på grund av filmen.

Han berättade om sitt liv då och nu, och sin flykt. Sedan lagades det persisk mat som det bjöds på. Och som sagt. Fullt hus. Fint möte och välanvända pengar!

Strålkastare på rätt stjärna 🌟SivanDivan🌟

16 Apr

Igår var det galapremiär för dokumentären SivanDivan, av Emilie Jönsson och Gustav Ahlgren. Filmen har redan fått en jublande recension i Moviezine, och jag kan bara hålla med. Det finns ett skäl till att jag hamnar i hennes skugga, det gör alla!

Det är en fantastisk dokumentär som skildrar en självupptagen diva, som dock har självinsikt och en gång i tiden en röst som är bland de vackraste sopraner jag hört. Jag köpte omedelbart en samlings-CD!

Den 26 april har filmen premiär. SivanDivan kommer nog att få upprättelse för årtionden av tystnad. Och tyst kommer det aldrig mer bli, inte när Siv Wennberg återigen får strålkastare på sig. Varken på eller utanför scenen…

Inspirerande möte, även i ett öra

12 Apr

Redan i höstas blev jag inbjuden till Nordiska Regissörernas Årsmöte, som tog plats igår och idag i Danmark.

Jag och mina VD-kollegor på de andra nordiska filminstituten hade fått förbereda oss på att prata om filmen som konstform, visningssituationen, stödstorlekar och filminstitutens roll.

Det gäller att förbereda sig väl när du har ett trettiotal regissörer framför dig. Claus Laedergard från DFI, Sindre Guldvog NFI samt Lasse Saarinen från Finland läser på in i det sista. Isländska Laufey blev tyvärr sjuk.

Sammanfattningsvis blev det tre lärorika och intressanta timmar för oss alla. Regissörerna höll en mycket bra nivå på frågorna och det var intressant att få höra både frågorna och svaren. Jag vill gärna ha fler sådana här typer av samtal. Ett ömsesidigt lärande och utforskande. Tack!

Sedan passade jag på att uppleva Pippilotti Rist-utställningen när jag ändå var på Louisiana. En magisk upplevelse som gav begreppet rörlig bild en större mening. Videokonst har jag inte varit så fascinerad av, men här ville jag aldrig gå.

Vad sägs till exempel om vad som kan hittas i en handväska?

Eller i ett öra?

Kulturladdad lördag

8 Apr

I lördags var jag på landskamp mellan Sverige och Tyskland. Jag och ett stort gäng andra kvinnor som blivit utvalda som förebilder för damlandslaget som fortfarande kämpar med lägre löner och sämre förutsättningar för att spela fotboll. De bestämde sig för att skapa allianser med kvinnor som de har som förebilder. Sådan sjuk ära att få vara en av de förebilderna. Jag delade den äran med 70-talet kvinnor, och fick tack vare att mitt namn börjar på A inleda inmarschen på planen, men bland annat de här var också där:

Therese Sjögran, Tove Styrke och Victoria Sandell.

Jag och Amie Bramme Sey

Linnéa Claesson, Fanna Ndow Norrby

Bianca Kronlöf och Caroline Jönsson

De här

Jag och René Voltaire

Efter denna folkkulturfest åkte jag direkt till en annan folkkulturfest, på Folkoperan.

Premiär för Skapelsen, Haydns verk med fantastisk körmusik och otroliga solister. En annan sorts jubel. En annan sorts kultur. Båda lika viktiga.

Beslut och resultat

28 Mar

Här är ett just avslutat beslutsmöte för produktionsstöd och lanseringsstöd för ny svensk film. Alltid lika spännande att höra motiveringarna från konsulenterna.

Vi tar beslut om LOI (letter of intent), som gör att andra finansiärer får bevis för att vi avser att ge ett produktionsstöd, vi tar beslut om höga utvecklingsstöd och förstås själva prouktionsstödsbesluten. Jag säger vi, för det är ett lagarbete med väldigt tydliga roller. Konsulenten är den enda som ger beslut utifrån kvalitetskraven originalitet, hantverksskicklighet och angelägenhet. Controllers har kollat budget, spend, underliggande avtal och finansiering. Jag skriver under och tar ansvaret för att vi tar beslutet för skattebetalares pengar och i linje med våra uppdrag.

Efter besluten finns alla i rummet och alla tar chansen att ”fånga” någon som man behöver prata med. Det är svårt att slita sig från det rummet. Vi vet alla att besluten vi tar kommer påverka biorepertoaren om 1-3 år. Filmarna gör filmerna men vi ger dem möjligheten.

Därför har det varit så spännande att följa debatten om filmkritiken som har initierats av Jon Asp, med svar i Aftonbladet, DN och DN igen. Grunden i kritiken var att kritiken mot svensk film blivit för snäll och likriktad.

En av våra analytiker började gräva lite. Och se vad hon hittade, nämligen inte mer likriktad kritik – utan mindre:

Filminstitutet har systematiskt mätt recensioner för svensk film sedan 2006 och sedan 2010 även för utländsk film. Varje vecka hämtar Filminstitutet in filmrecensioner från 15 olika källor, där både dags- och kvällspress, landsortspress, tv, radio och filmsajter finns representerade. Det krävs fem unika källor för att inkluderas i betygsindex. Sedan 2012 finns detaljerade data i Filminstitutets databaser och betygssättningen kan analyseras på djupet. 

 

För att undersöka om betyg blir mer eller mindre likriktade under årens lopp är en parameter standardavvikelsen. Det är ett spridningsmått som förenklat talar om hur stora skillnader det finns inom mätområdet. Är det inga skillnader mellan betygen blir standardavvikelsen 0,00. Detta är till exempel fallet med Roma, som enbart fick högsta betyg. Detta är väldigt ovanligt. Ett exempel på låg standardavvikelse för svensk film är Monika Z, som fick 0,29 i standardavvikelse. Filmen fick enbart fyror från kritikerna samt en trea från Sydsvenskan. 

 

I genomsnitt över tid ligger standardavvikelsen på 0,70. En film som fick detta spridningsmått var Ensamma i rymden, med ett genomsnittsbetyg på 3,19 och en standardavvikelse på 0,7, vilket innebär att filmen fick fyror (till exempel i Sydsvenskan) och en tvåa (i Dagens Nyheter) och däremellan en mängd treor.  En film som fått en hög standardavvikelse är till exempel Lyckligare kan ingen vara, med en standardavvikelse på 1,21. Den fick flera ettor, bland annat i Kulturnyheterna och Moviezine, men samtidigt fyror i till exempel Aftonbladet och Filmtopp. 

 

Ju högre standardavvikelse desto mer oense är filmrecensenterna. 

 

Hur har standardavvikelsen utvecklat sig över tid?

Genomsnittlig standardavvikelse över tid

 

 

Den genomsnittliga standardavvikelsen ökar sakta över tid. Recensenterna blir mer och mer oense om betygen, även om det är en svag tendens. Mer likriktad tycks filmkritiken däremot inte bli. 

 

Förutom att titta på medelvärdet över standardavvikelsen kan man även titta på spridningen av densamma. 

 

Filmrecensioner – spridning över tid

 

 

Den här grafen, som kallas ett låddiagram eller lådagram, visar på spridningen av värdena. Ju större ”låda”, desto större är spridningen. Var i höjdled lådanbefinner sig visar också hur oeniga kritikerna är överlag. I grafen kan vi se att lådan snarare blir större än mindre, och precis som medelvärdet så ökar den svagt över tid. Detta visar återigen på att kritiken blir mer och mer olik, mer yvig. Staplarna ovanför och under lådorna visar på det maximala värdet i standardavvikelse under varje år, och även dessa blir större och större. Den genomsnittliga oenigheten ökar alltså, såväl som bredden av olika betyg och olika åsikter. 

 

Vad gäller svensk och utländsk film visas  dengenomsnittliga spridningen av betygen 

i nedanstående graf. Svensk och utländsk film ligger nära varandra med några undantag och tycks inte utvecklas åt olika håll. I urvalet för de utländskafilmerna finns dock betydligt fler filmer, totalt 1308 filmer ingår i den utländska gruppen, mot 252 i den svenska. En svag tendens är dock att recensenterna var något mer ense om svensk film 2012 jämfört med utländsk film, en skillnad som sedan dess har minskat till att 2018 vara densamma (0,71). 

 

 Genomsnittlig standardavvikelse för svensk och utländsk film

 

 

 Enstaka filmers betyg

 

I kulturdebatten har två regissörers filmer diskuterats ytterligare: Äta sova dö respektive Amatörer av Gabriela Pichler samt Tjuvheder respektive Goliat av Peter Grönlund.

 

Recensionsindex för filmerna

 

  

 

Amatörer och Goliat från 2018 fick båda lägre genomsnittsbetyg än regissörernas tidigare filmer, Äta sova dö från 2012 och Tjuvheder från 2015. 

 

Betygen för respektive film från de olika filmrecensenterna kan studeras i detalj. (Filminstitutets recensionsindex byter ibland ut källor, exempelvis då vissa tidningar slutar med filmbevakning eller som i exemplet Gomorron Sverige, som 2017 slutade sändas. I vissa fall har inte samma källa recenserat båda filmerna. )

 

Betyg Äta sova dö och Goliat

 

De allra flesta recensenter har gett Äta sova dö ett högre betyg än Amatörer. Undantagen är Dagens Nyheter som gav Äta sova dö en fyra och Amatörer en femma,. Även Moviezine gav en etta till Äta sova dö och en trea till Amatörer. Individuella variationer förekommer alltså men helhetsbilden blir att Äta sova dö får ett betydligt högre genomsnitt.


Betyg Tjuvheder och Goliat

 

I fallet Tjuvheder och Goliat har samtliga recensenter förutom Dagens Nyheter gett högre betyg till Tjuveder. 

 

Vad gäller dessa fyra filmer har Dagens Nyheter och i ett fall Moviezine bedömt filmerna annorlunda än majoriteten av recensenterna. Men genomsnittsbetyget för filmerna gör tydligt gällande att Tjuvheder och Äta sova dö får högre betyg än regissörernas efterföljande filmer. Filminstitutets recensionsindex hämtar betyg från 15 olika källor, just av den anledning att det ska vara en bred bas för genomsnittsbetyget.

 

Filminstitutet gjorde 2018 en genomgång av de olika källorna i recensionsindex, för att undersöka vilka källor som gav mest likriktade och mest olika betyg. I den genomgången placerade sig Dagens Nyheter på den mer yviga halvan av källorna. Allra mest olika betyg gav Nöjesguiden och TV4:s Nyhetsmorgon gav de mest likriktade. Se den grafen här.

 

Analys och text: Jenny Wikstrand

Filmpolitiskt toppmöte blev toppbra

26 Jan

Göteborgs Filmfestival inleddes igår fredag den 25 januari med att festivalen i samarbete med Västra Götalandsregionen arrangerade ett möte mellan alla nivåer inom filmpolitiken och branschen. Ordföranden för kulturnämnden i regionen, Conny Brännberg, välkomnade oss och bjöd oväntat upp mig som representant för nationell filmpolitik med andra representanter. Ovan syns vi, från vänster Meit Fohlin från Gotland, Johan Holmer från FTVP, jag och Carina Lindberg Glavå, regionen. Vi fick kroka arm för att symbolisera behovet av samverkan. En bra start.

Johanna Koljonen gav oss sedan en intressant inblick i en ganska dyster framtid i sin Nostradamus-rapport. Hon beskrev verkligheten med offentliga pengar till det fria kulturlivet (till skillnad från det ofria), de riskerar att krympa snarare än att öka i takt med att nationalkonservativa högerkrafter får större makt. En slutsats man kan dra genom internationella jämförelser. Det kräver även där armkrok mellan offentliga och privata pengar, för de offentliga pengarna kommer inte ensamma kunna ta ansvaret.

Efter det kom roliga nedslag i verkligheten genom två fallstudier. Ett om den miljöförstörande effekten av filmproduktioner. Ronny Fritsche, producent på Zentropa Sweden, som engagerat sig i vad som krävs för att filmbranschen ska bidra till ett hållbart samhälle hade skarpa uppmaningar till sina kollegor; arbetet kommer kosta men det behövs. Nästa case handlade om Eslöv, som är en kommun i Region Skåne. Där bedrivs ett filmpedagogiskt arbete, med eldsjälen Tine Billing i centrum som jobbar som barnkultursekreterare i kommunen. Tine är beroende av både kommunala, regionala och nationella pengar för sitt arbete att kunna erbjuda skolbio.

Politikerna som var på plats var delvis nya för filmens område. Den utmärkta moderatorn Cecilia Garme Lind lyckades få dem att konkretisera sig ändå. Utmärkande var att de nya politikerna i kulturutskottet, Anna Sibinska (Mp) och Vasiliki Tsouplaki (v), inte var insatta i frågan om produktionsrabatter, något som i övrigt dominerade dagen. Och det insåg de, och utlovade att sätta sig in i frågan. De var också öppna för att justera i filmpolitikens innehåll, t.ex. om branschråden, om det skulle behövas.

En annan fråga som kom upp var den aktuella frågan om politisk styrning. Ruben Östlund sammanfattade frågan bra tycker jag. Ja, vi styrs alla av våra värderingar. Och det ska vara en livfull debatt för annars är det inte ett levande samhälle. Men han själv upplevde ingen styrning utan att han får säga och göra vad han vill i sina filmer. Han blev senare motsagd av Aron Emilsson (SD) från kulturutskottet som menade att filmskapare sagt till honom att de blivit styrda av oss på Filminstitutet. Och det har vi ju hört förr. Isabella Eklöf å sin sida beskrev svensk mentalitet som ängslig och sexualmoralistisk. Det beskriver ett samhälles värderingar som inte minst kommer till uttryck i hur privata aktörer som distributörer, produktionsbolag och biografägare agerar.

Dagen slutade med att vår nya kulturminister Amanda Lind invigde festivalen. Efter det hade jag och några andra aktörer egna samtal med henne. Jag blev glad för hennes budskap. Hon utlovade att arbeta för produktionsrabatter och lyfte även frågan om film för alla, särskilt barn och unga i fokus, samt filmskapares villkor som alla prioriterade frågor.

Men hon underströk också att jämställdheten är en viktig aspekt. Det budskapet var viktigt efter samtalet tidigare på dagen om politisk styrning. Jag har sagt det förr men jag tycker det är viktigt att poängtera.

Vi måste klara att särskilja arbetet för att ändra strukturer med att arbeta för att ändra innehållet. Det politiserade samtalet slår ihop de här två helt olika sakerna och faller därmed i fällan att den fria konsten kräver att inget arbete kan göras för då styrs innehållet indirekt. Jag menar att det är precis tvärtom. Om inte strukturerna ger alla samma chans att utöva konst och kultur så är konsten och kulturen inte fri.

Debatten om vad som är fritt, vilka värderingar som styr oss, vad som är moral och vad som är censur ska vara ständigt pågående. Men blanda inte ihop det med vad politikerna (eller dess utövare, vi på myndigheter och institutioner) faktiskt styr i innehållet.

Efter det blev det äntligen film. Öppningsfilmen var finska Aurora av debutanten Miia Tervo (här med sin producent). En samtida romkom om kärlek i flyktingtider. Jag älskade den.