Försök till Berlin-sammanfattning

14 Feb



Bilderna ovan är klassiska festivalbilder.Den översta med regissören Petter Lennstrand till filmen Upp i det blå, med skådespelaren Mira Forsell och dockan Rydberg. Filmen tävlar i sidosektionen Generation som riktar sig mot de yngre barnen. Visningarna är i Haus Der Kulturen Der Welt som tar 700 besökare. 90% var i detta fall mellan 5-10 år. Skrek av förtjusning och levde sig med. Jag älskar dessa visningar, alltid lika stort engagemang. Den undre bilden är med mig och kollegorna Pia Lundberg och Jan Göransson när vi följde vår Shooting Star Karin Franz Körlof, känd från bland annat Den allvarsamma leken. Även vi filminstitutare får vår del av Karins glamour!


Annars är festivaler möten och mottagningar. Hela världen samlad i en stad, faktiskt oftast i ett hus som fungerar som en mässa, för att samarbeta och köpa/sälja film. Sverige har en plats i ett rum som vi delar med alla nordiska länder. Ett mycket lyckat samarbete mellan våra länder. Och ett extremt högt tryck! Det märks att skandinavisk film gör bra ifrån sig på festivaler, intresset är enormt. Filmen ovan visar mötet med de europeiska filminstituten, inte fullt lika glamouröst som synes.


Inte heller var mötet jag hade med Kommissionen särskilt glamoröst. Ovan. De har som fokus i år att stoppa mäns våld mot kvinnor. NEJ/NON/NEIN säger de, och det är förstås svårt att inte hålla med. Vad filmvärlden kan göra för att stoppa mäns våld mot kvinnor är förstås inte självklart. Men klart är att kvinnliga regissörer skildrar livet med ett annat perspektiv än män, så en jämställd filmproduktion skapar ett nytt innehåll i filmerna. För det måste vi ju erkänna, många filmer visar en taskig kvinnosyn. Och våld och konflikter är vanliga drivande teman. Och film är ju det som vi speglar oss i, det skulle därmed inte skada med fler perspektiv. Och alla borde hjälpas åt att stoppa våldet mot kvinnor!


Sedan tog jag del av en paneldebatt som arrangerades av Berlinale Talents. Det blev två timmars samtal med hela publiken, smockfullt, om jämställdheten i filmbranschen. Ledsen att det tjatas om det här hos mig, men det är på allas läppar och agenda. Men jag såg film också!

Den bästa film jag såg i tävlan var av Agnieszka Holland, Potok. En fantastisk film från polsk landsbygd. Heja svenska bolaget Chimney som identifierade den och är samproducent. Men även The Party av Sally Potter var en fin upplevelse. Båda filmerna med fina karaktärer och fantastiska skådespelare. Och bra manus. Allt behövs för en bra film. Jag såg några mindre bra också, bland dem Final Portrait av Stanley Tucci. Jag kan uttrycka mig diplomatiskt genom att säga att bra skådespelare inte gör att att själva berättelsen blir bra. Filmen handlade om Giacometti, en konstnär jag älskar. Men att gotta mig åt hans självupptagenhet och sexköp är jag inte ett dugg intresserad av. Jag är intresserad av hans konst. Den kom på undantag i denna film.

Klart slut från Berlinale 2017.

Missförstå inte. Hon är ingen blyg viol!

4 Feb

Det här är Fanni Metelius. Igår hade jag äran att dela ut Anna-priset till henne.
Hon fick priset för manuset till sin debutlångfilm ”Jag vill inte bli gammal nu”, och priset delas ut av Wift och UN Women nationell kommitté Sverige.

Jag träffade Fanni redan för fem år sedan när hon ingick i ett mentorprojekt för unga kvinnliga filmskapare som Filminstitutet gav stöd. Fanni påpekade mycket riktigt, ”Ibland behöver vi faktiskt bara pengar och förtroendet att då göra. Kanske göra fel, men få göra själva.”

Nu gör hon själv. Och jag längtar efter filmens premiär. Hoppas och tror att hon inte gjort fel, utan att hon på sitt Fanni-sätt kommer att skapa en unik film.

Starka filmer ger lust att kämpa!

3 Feb

Idag presenterade Helén Ahlsson Moving Sweden-filmer tillsammans med filmarna och en imponerande expertpanel bestående av Roberto Olla från Eurimages, Alissa Simon från Variety, Silje Riise Naess från Nfi och Marcin Luczaj som är inköpare på New Europe Film. Ovan tillsammans med Amanda Kernell och hennes film ‘I will always love you Kingen’. Nedan regissören för filmen ‘Hold me down’, Niclas Gillis, tillsammans med skådespelaren Tanisha Lambright.

Hold me down handlar om hur unga kvinnor i förorterna till NYC tvingas till striptease och prostitution för att få pengar nog att försörja sig själva, sina barn och ibland föräldrar och syskon. Detta sker dagligen, vilket Niclas som filmstudent mötte när han blev medtagen till en av underground-klubbarna. Han lyckas beskriva dessa kvinnors livsöde så väl att inte bara Tanisha själv föll i tårar, utan hela publiken. Inte minst nästa regissör, Henrik Hellström, som regisserat filmen 2060 och som såg kopplingen om människors värde. Dock med det hoppingivande – det är aldrig försent.
Det är aldrig försent att ta nya beslut i livet, att ändra sig, att förändra sig. Hoppingivande i tider där allt är ur led. Där vi gladdes åt Oscarsnomineringar å de svenska vägnarna: Teamet bakom En man som heter Ove, fotografen Linus Sandgren, mask/smink Love Larson och Eva von Bahr och musikerna Max Martin och Shellback. Smolk i glädjebägaren när Trump gjorde slag i sak och agerade precis så rasistiskt som vi alla kunde befara.

Trump har nu förändrat sig lite. Fortfarande inreseförbud, utan grund och helt urskiljningslöst, men vi vet fortfarande inte om Bahar Pars får följa med och glädja sig åt Oves framgångar. Vi får hoppas.

Framgångssagor 

29 Jan

Igår såg jag premiären av dokumentären om Harry Schein, mannen som skapade Filminstitutet och lät rita och bygga Filmhuset. Filmen är skapad av kvartetten ovan; Rebecka Hamberger, Maud Nycander, Kersti Grunditz och Jannike Åhlund.

Det var en omtumlande upplevelse. Jag tror att det haft stor betydelse att filmen är gjord av kvinnor, för tematiken och perspektiven känns helt nya. De har inte koncentrerat sig på vad Schein åstadkommit, som institutet och huset. Det finns med, som en del av händelser i hans liv. De har koncentrerat sig på gåtan Schein, denne intelligente, charmige, fåfänge och ensamma människan. Schein var på många sätt en framgångssaga, men det myntet hade onekligen en baksida!

För mig, hans efterträdare, väcktes så många tankar om hur det är att ha det jobb jag har. Hur det är nu, och hur  det var då.  Tiderna var helt annorlunda men samtidigt skrämmande lika. Vad innebär det med makt? Kommer jag också bli så ensam? Hur ser samtiden och kontexten ut nu?  Jag kommer behöva se om filmen många gånger, för att ta in alla lager.
Filmen visas på Göteborgs filmfestival. Den 40:e i ordningen, och med ett myller av människor och händelser. Festivalen invigdes med en film av Dome Karukoski, ”Tom of Finland”. Stående ovationer för en i mitt tycke mycket stark film. Göteborgs filmfestival är verkligen en annan typ av framgångssaga. Många års hårt arbete, av både alla som jobbar med festivalen och alla volontärer, har skapat den viktigaste festivalen i Norden för nordisk film. Kul att invigningsfilmen togs emot så fint, det sätter ett avtryck på hela festivalen.

Och medan jag har varit i Göteborg så har Tarik Saleh vunnit pris för Bästa utländska film på Sundance. Filmen, The Nile Hilton Incident med Fares Fares i huvudrollen, hade sin världspremiär där och det är tio år sedan Sverige vann ett pris i Sundance. Stort grattis till hela teamet som hade en mycket strapatsfylld inspelning och tack till konsulenten Baker Karim för att du identifierade kvaliteten.

Och som om det inte var nog så fick ju Sverige fyra nomineringar i årets Oscars. Den 26 februari får vi veta om En man som heter Ove av Hannes Holm får ta emot en statyett för Best Foreign Language Film, och om Eva von Bahr och Love Larson, som nu är nominerade för andra året i rad (!), får en för Makeup & Hairstyling, i samma film. Eller Linus Sandgren för Best Cinematography för La La Land, eller Max Martin och Shellback för Original Song i Trolls.

I sammanhanget vill jag också lyfta Dröm vidare av Rojda Sekersöz som igår fick Kyrkans filmpris på Göteborgs filmfestival. En film om klassperspektiv som många väntat på, det perspektivet lyfts sällan i svensk film. Tack till konsulenten Magdalena Jangård som identifierade kvaliteten i det som skulle bli Rojdas debutfilm.


Av en annan karaktär var vår årliga dag, sedan tre år i samarbete med OFF, en framgång. OFF bjöd på ett väldigt fint samtal om den konstnärliga processen och utvecklingen, med Stina Gardell, Ewa Cederstam och Ester Martin Bergsmark. Ledda av Karin Ekberg lyckades de verkligen sätta ord på utmaningarna i en kreativ process.

Filminstitutet bjöd på både statistik och sig själva. Konsulenterna hade offentlig självrannsakan, alla medvetna om de brister även de har. De är bara människor, förstås inte perfekta, men de visade samtidigt hur allvarligt de tar på sitt jobb. Jag hoppas de som var på plats fick en förståelse för komplexiteten i jobbet och att vissa myter kunde avlivas. Jag tycker de gör ett otroligt jobb, och jag är imponerad över deras förmåga att identifiera kvalitet. Självklart missar de ibland en pärla, men bara 16% av filmerna de väljer att stötta floppar (dvs når varken en stor publik eller höga betyg eller internationell framgång). Nästan en för låg siffra, för det är svårt att göra film och vi måste också våga ta risker.

De lyckas alltså ofta identifiera den kvalitet som finns i ett projekt på ett tidigt stadium, och på dagen försökte de också sätta ord på vad vi menar med kvalitet, vad orden originalitet, angelägenhet och hantverksskicklighet kan betyda i relation till ett projekt. Kanske kan det slå hål på myten att det är deras personliga smak som styr.

Det finns de som hävdar att svensk film inte har kvalitet utan är i kris, och detta för att publiksiffrorna på bio 2015-2016 blev dåliga. I beg to differ. Två år är ingen trend. Prognosen för biosiffrorna 2017-2018 ser fina ut, men framförallt. Det är inte den enda värdemätaren på svensk films kvalitet. Internationell framgång säger också en del om tillståndet. Jag skulle säga att ur det perspektivet är svensk film just nu en framgångssaga. Och prognosen framåt på den internationella arenan ser lika bra ut som publiksiffrorna gör. Svensk filmbransch gör mycket bra film med hög kvalitet, så ser jag på det.

Ny styrelse, samma baggar

21 Jan

Igår började den nya styrelsen sitt viktiga uppdrag. En positiv start blev det (tycker jag). Vi inledde dagen med en rundvandring i huset.

Vi började i foajén med berättelsen om Filminsitutets tillblivelse och Scheins verk: Filmhuset med sin genomtänkta arkitektur. Fortsatte ned till artefakterna, alla filmer i kasematten. Alltid lika roligt att visa vår skatt för första gången, omöjligt att inte känna vördnad och stolthet och lust för arbetet med filmarvet. Upp till den del av huset där alla medarbetare sitter. Först avdelningen Filmarvet, med bibliotek, arkiv och digitalisering. Vi stannade rätt länge i digitaliseringen, många frågor och tankar. Kul att visa upp före- och efterexempel, både för ljud och bild. Och kul med så stort engagemang från styrelsen!

Vidare sedan till alla andra avdelningar. Vi lyckades fånga konsulenterna när de med controllers och administrativt stöd gick igenom alla sina utvecklingsstöd. Varje konsulent tar ansvar för kvaliteten i sina respektive projekt, men det är viktigt att helheten speglar alla visioner om publik, genrer, perspektiv och teman. Kul att de var samlade och kunde presenteras för styrelsen. Även på andra avdelningar mötte verkligheten styrelsen. Allt ifrån alla guldbaggar som ligger i Harrys rum och väntar på sin nya ägare, till mötet med personalen som jobbar med våra barn- och ungaprojekt.

På bilden ovan alla i styrelsen. Farnaz Arbabi, Lars Strannegård, Roland Esiasson, Malin Wahlberg, Carina Brorman, Charlotte Sundåker, Per Schlingmann, och ordförande  Claes Ånstrand (frånvarande Johanna Koljonen,) samt de fackliga representanterna Krister Collin och Jonas Pedersen Hardebrant. Dessutom hela ledningsgruppen. Många bra frågor och många bra svar. Bådar gott!

På bilden under, Guldbaggarna! På måndag smäller det och baggarna flyttar hemifrån till nya glada famnar. Mer om det efter galan!

Vi börjar med utsålda hus

19 Jan

Publik till film finns det gott om. Om filmen och sammanhanget är rätt och bra.

Vi började med en nypremiär på den nydigitaliserade stumfilms-skräckisen”Häxan” av Benjamin Christensen från 1922, ackompanjerad av Matti Bye med orkester. Svårsålt skulle kanske några tro. Inte alls, är sanningen. Föreställningen blev utsåld i förväg och Bio Victors 364 platser räckte inte. Några chanstagare som hoppats på uteblivna gäster fick besviket vända hem. Några tyska studenter som fick biljett blev så uppfyllda att de till och med i vissa fall skrivit utlåtanden:

 

– surprised that the film was not all in black and white but that colour was used in the b/w era

– amazed by how well the (electronic) soundtrack worked with the film

– surprised that you could totally forget about the music being performed live

– most often: utter disbelief at the radical change in part 7, when the director is talking about his own time (I found that mindblowing as well, particularly the last cut, from the shower to the stakes, which surely has to be one of the harshest cuts / pieces of montage ever made?)

– surprise at the didactic nature of the film, especially in the first part, which some would rather have included later (not sure why)

– astonishment that it was not a straightforward horror film, but all the more eerie and uncanny for not being one

I tisdags hade vi sedan ett mycket välbesökt seminarium om situationen i Syrien i samarbete med bland annat Konsthögskolan, SKH och Svenska Institutet.

Ämnet var Rätten till en värdig bild, och utgick från filmen Syria – Snapshots of History in Making, gjord av dokumentärfilmskollekivet Abounaddara. Syftet för Abounaddara är att ge en kompletterande bild av hur det är att vara människa i Syriens brinnande inbördeskrig. Medias bilder är inträngande, integritetskränkande och gör människor väldigt svart/vita. Offer eller terrorist, aldrig människa.

En panel bestående av Ingrid Törnqvist (SVT), Malin Wahlberg (docent Filmvetenskapen), Hans Corell (fd UD-tjänsteman), Björn Wiman (DN), jag och framför allt Charif Kiwan från filmkollektivet Abounaddara.

Det var ett svårt samtal. Som vanligt när det görs försök till en nyanserad debatt om mediers granskning så saknas mötet. Medierepresentanterna får alltid bära ett ansvar som vida överstiger deras egen plattform och möjlighet att påverka, och de kan inte ge en bekräftelse tillbaka att de ska förändra hur denna granskning sker. Därmed handlade samtalet mest om just mediernas granskning, och vi pratade aldrig om konsten och innehållet. Malin Wahlberg försökte onekligen, men det hjälpte inte.

Och samtidigt kanske det är förmätet att ens ha en paneldebatt som teoretiserar, och samtidigt tro att den som kämpar för sitt land och sitt folk ska tycka det är intressant? Charif ville att vi skulle stoppa kriget, vi ville prata om deras filmer… Det blev en smärtsamt tydlig skillnad om hur olika vi har det.

Lika smärtsamt tydligt som bilden om nyhetsbilden av  den lilla pojken som satt i en ambulans, neddammad av ett raserat hus. Minns ni? Som ska väcka känslor förstås. Men som Charif påpekade – ni skulle aldrig ta en bild inifrån en ambulans om attentatet skett i ert land. Er pressetik skulle stoppa er.

Vårt samtal stoppade verkligen inte kriget, som Charif ville. Men jag pratade nästan inte om annat igår.

Och som Malin Wahlberg klokt påpekade i ett mail efter seminariet: Detta visar vikten av att ha offentliga samtal där vi tillåts hålla oss kvar i komplexa frågor och problem längre än en minut.

I väntan på…

23 Dec

I väntan på  Jultomten, ett nytt filmår, Guldbaggen, Göteborgs Filmfestival och Oscars så lagar jag julmat och tänker på vad jag tar med mig från 2016.

1, Att jag har ett kul jobb med världens roligaste julfester. Ovan en film från årets julquiz, förstås filmer i centrum. I år vilken musik och film var det? Vi låter alltid de nyanställda göra julfesten. Det skapar utan ansträngning alltid en ny typ av fest, det ger alla en chans att veta vem som blivit nyanställd de året och avslutningsvis… Alla gillar att ge de nyanställda en chans att göra bästa festen, en samlad positiv energi alltså. 

2, Årets snackis blev Skam, den norska serien. Deras målgrupp var 16-18 åringar. Det finns 64.000 norska ungdomar i den åldern. Den första  webbisoden hade 24.000 tittare och den sista hade drygt 2.400.000, och det ökar i takt med snacket. Produktionens egna analys om framgången är att de hade gjort en gedigen research i målgruppen. Massor med intervjuer med ungdomar. De kunde vara helt kompromisslösa i manusskrivande eftersom målgruppen var så väldefinierad. Alla är intresserade av hur framtidens vuxna tänker…

3, Ett dåligt bioår för svensk film, samtidigt som drygt 1,7 miljoner svenskar valde att se En man som heter Ove. Publiken finns för svensk film alltså även om vår prognos  bara är 16-17% för 2016. Samtidigt är 2016 ett fint festivalår. Under perioden 2013-2016 har Sverige haft den bästa festivalperioden sedan vi började föra statistik. Bra för svensk films varumärke!

4, Sista året med Filmavtal. Nu börjar en ny era. Det första branschrådsmötet känns hoppfullt inför framtiden. En försiktig optimism kunde skönjas hos dem som var med. Det kanske går att prata med varandra på nya sätt trots allt?!

Vi får se. God Jul och Gott Nytt. Vi hörs på det nya året.