Festivalveckor med förebilder 

21 Sep

Sommaren avslutades (eller, den har väl knappt avslutats än om en får döma av vädret) med sedvanlig intensiv festivalperiod.

I Venedig hade vi tre långfilmer, där närvarade jag inte, men Kasper Collins långa dokumentärfilm I Called Him Morgan fick fantastiskt mottagande fick jag både höra och läsa om. Att få fem stjärnor i The Guardian måste vara något slags rekord. Efter Venedig åkte Kasper med sin film till Toronto, där jag var och mötte såväl honom som Larry Thomas som är med i filmen.


Amanda Kernells Sameblod vann två fina priser i Venedig och fick ett fint mottagande även i Toronto.


Avslutningsvis visades Johannes Nyholms film Jätten både i Toronto och nu senast i San Sebastian. Även den fick ett väldigt fint mottagande. I San Sebastian flockades publiken efter visningen, teamet fick gå igenom ett hav av kameror och applåder. Mycket glada teammedlemmar bjöd sedan in till boule-turnering, filmen utspelar sig delvis vid en bouleturnering.


I Toronto såg jag till att faktiskt se annan film än den svenska. På tre dagar hann jag se sammanlagt elva filmer, och de flesta mycket bra. Att film speglar samtiden råder det ingen tvekan om när en får se film från hela världen. Kriget i Syrien kommer igen i dokumentärfilmerna, och spelfilmerna hanterar frågan om samhällets oförmåga, både nu och då, att integrera alla olika viljor i ett sammanhållet samhälle. Bland annat såg jag en brittisk film (The Journey) om fredsmäklandet mellan katoliker och protestanter på Nordirland 2006. Likheterna mellan dagens Brexit-England och motsättningarna mellan vissa kristna och muslimer är frapperande. Aldrig verkar vi lära oss. Men blandat med den hopplöshet som jag känner inför oförmågan till försoning så väcker andra delar av filmen hopp. Som i Surf Club Gaza, där inte bara killarna får surfa utan även en ung kvinna vars far trotsar kulturens påbud om slöja. Han klär ut sin dotter i havsbandet och låter henne surfa med håret flygande fritt. När hon kommer in till land igen skockas skolklasser med täckta flickor runt henne. Hur vågar hon? Hur får hon? Hur kan hon? Är det härligt?

Samma sak i den underbara dokumentären The Eagle Huntress. En ung mongolisk flicka bor i ett område med sin familj där de jagar med örn. Trots att kunskapen traditionellt alltid förs från far till son så trotsar flickans familj traditioner. Hon lärs upp till att bli den första kvinnliga örnjägaren någonsin, vid bara 13 års ålder. Samhället runt familjen förfasar sig, vilket de tar med ro. Och flickans talang är extraordinär.

Så otroligt inspirerande att det alltid finns de som trotsar regler och traditioner och vågar se nya möjligheter. Det är deras goda krafter som är svaret på dagens meningsmotsättningar. Vi behöver alla dessa modiga förebilder.

För att orka göra skillnad.

Massor av inspiration 

3 Sep

Veckan som varit har bjudit på massor av inspiration. 

Den inleddes med att Screen Internationals journalist Wendy Mitchell gjorde en djupdykning i den svenska filmbranschen. Hon har besökt film- inspelning, varit på studio-besök, träffat massor av filmare och sett ny svensk film. En kväll serverade vi henne kräftor och svenska, danska och persiska visor. En samtida bild av Sverige och inspirerande sällskap. Avslutning med premiärfesten för Sara Broos ”Speglingar”. 

Så var det presskonferens för vår Oscarsnominering som gick till ”En man som heter Ove”. Stort intresse förstås, och mycket positivt skrivet efteråt. Det hoppas jag inte minst Rolf Lassgård är glad för, han är en av få skådespelare som spelar i två filmer som nominerats. Den förra gick hela vägen, ”Under solen” av Colun Nutley år 2000, men Rolf minns fortfarande bristen på gratulationer och heja-rop. Vi får hoppas Ove också går hela vägen och blir nominerad, det är den värd!

Och så lite annan inspiration. Jag var och såg Anna Petterssons tolkning av Hedda Gabler som hade premiär i onsdags på Dramaten. Film bär en stor del av det visuella i denna helt fantastiska uppsättning. Hedda är denna gång inte offer för männens manipulationer utan har makten över både dem och tekniken. Kristina Lindqvist skrev en hyllande recension i DN som avslutas med meningen: ”Det här är faktiskt en helt makalös uppsättning – och en utveckling av själva scenkonsten.” Jag håller med. Gå och se! Den är dessutom bara 70 minuter lång!

Avslutningsvis. Gå också och se Kusama-utställningen på Moderna som nu går in på sin sista vecka. Oändligheter – bara titeln är vacker. Konsten likaså. 

Vad gör ni sa Bill – många uppdrag sade Bull

30 Aug

Idag har jag varit på en smygtitt på det nya Scenkonstmuseet, (vars huvudentré på Sibyllegatan 2 ses ovan) som sorterar under myndigheten Musikverket. Musikverket har uppdraget att arkivera scenkonstarvet, och tillgängliggöra det. Och en viss pott stödgivning. (Säkert en del mer!)
Det svarade delvis på frågan jag fick från en av styrelseledamöterna för Svenskt kulturarv. Vad gör vi på Filminstitutet? Vi gör ju också det; vårdar, bevarar och tillgängliggör vårt filmarv. Men sedan gör vi så mycket mer, bidrar till ökad filmkunnighet bland barn och unga, Cinemateket, biblioteket och stöd till ny film och dess väg till publiken. Bland annat.

Frågeställaren såg chockad ut av svaret. Så mycket? Ja, och så roligt. Och ändå gör vi inte det Musikverket gör just nu; skapar ett museum. Många vill det, men frågan är om det behövs på samma sätt som för scenkonsten. Film är så mycket lättare att göra tillgängligt i hela Sverige genom digitaliseringen och vår kunskap om kontextualisering. Vi behöver hellre pengar att digitalisera vårt filmarv än pengar till ett museum.

Men det är klart. Skulle vi få ytterligare ett uppdrag, att skapa ett Filmmuseum, så gör vi gärna det. Scenkonstmuseet inspirerar, öppnar 11 februari 2017. En utställning om kvinnor inom svenska  hip hop-världen utlovades. Blir en ju nyfiken på!

Höststart i moll och dur

25 Aug

Sommaren är inte riktigt slut, men hösten drabbade oss med en icke önskvärd symbolisk kraft.

Vår fina, kloka, skarpa, humoristiske, diskrete, kritiske, filmkunniga kollega och för många nära vän Gunnar Almér gick bort när sommaren också abrupt dog. Kondoleanser från hela världen har strömmat in, Gunnar jobbade med internationella filmfestivaler och har varit på dem i 40 år. Det märks att han var en mycket omtyckt del av mångas liv. Och när jag läser de fina orden om en generös, vänlig och djupt respekterad man så står det klart. Att så viktig kan en vara som människa, så att omvärlden tar sig tid att uttrycka sin chock och sorg till andra sidan av jordklotet. Och det är bara var och en av oss som skapar vårt eget eftermäle. Gunnar är värd sitt!

Vår utlandsenhet, liten men nästan som en familj, har nu en tung tid. Vi försöker alla hjälpas åt att klara det stora internationella intresset för svensk film. Och svenska filmares stora intresse av att komma ut i världen trots sorg och kompetenstapp. Vi tvingas att prioritera och vi kan inte ge service på samma snabba sätt. Vi hoppas på allas förståelse.

Det var det som är moll. Dur var höstpresentationen tycker jag. Fredrik Sahlin sammanfattar höstens svenska biopremiärerer som en ljus filmhöst, med en bred mångfald. Det är vårt uppdrag och de nya rösterna bidrar till kvalitet konstaterar han, samtidigt som han påpekar att de är underfinansierade och kommer ha svårt att hitta sin publik på bio. Men det bör däremot mycket annat göra, breda komedier, både barn-och familjefilmer som är väl utförda och bör locka publik.

Roligt tycker jag, att det visar sig att det kan få plats en bred mångfald filmer, genrer, berättare och tilltal. Precis det (som Fredrik också påpekar) som är vårt uppdrag. Produktionsbesluten bakom filmerna har tagits under den stormiga tiden 2013-2015, då vi på Filminsitutet anklagats för att ha tappat fokus (som sysslat för mycket med jämställdhet och mångfald), och vi å vår sida har anklagat Automatstödet för att ge film med kvalitetsbrister.

Det är svårt att ha överblick mitt i en storm. Men höga debattvågor kan också skapa medvetenhet. Vi har nog på alla kanter funderat på våra val och ageranden, bakom debattens skummande yta.

Jag ser ljust på framtidens möjligheter att skruva än mer på förväntningar, stöd och kunskap. Det kräver lyhördhet och samspel mellan alla branschens olika aktörer och oss. Med mycket mod, kunskap och respekt tror jag svensk film har all potential att flytta fram sina positioner både vad gäller innehåll och att nå sin publik.

Det kommer förstås inte att ske utan debattvågor, men stiltje har å andra sidan  aldrig flyttat någonting alls.

Från Kulturkonfirmation till Semester

8 Jul


I år avslutade jag Almedalen med att vara gäst under valven i Domkyrkan i samtal med prästen Jenny Nordberg och biskopen Johan Tyrberg. Där lanserade jag idén om en Kulturkonfirmation, som alternativ till den kristna konfirmationen. För viktiga samtal om existensen, relationer mellan människor och vårt gemensamma samhälle behöver alla. Inte bara de som har en kristen tro. 

Idén, som kyrkans företrädare inte kommenterade särskilt, fick jag dels efter årets samtal i Almedalen, där filmen tjänade som utgångspunkt. Men framför allt efter att Akademi Valand så lämpligt redan hade lanserat idén om ett Filmborgarmärke. Märket ska erhållas som bevis på att en lärt sig vikten av att välja när en skapar film och rörlig bild. Välja allt från vinklar och scener till vem som ska få synas. Deras övertygelse är att om en förstår vad många val som görs förstår en också att de filmer en kan se, på bioduk eller på Youtube, är medvetet valda de också. Därmed kan en tolka och kritiskt förhålla sig till det som sköljer över oss. 

Även vårt eget seminarium om bildning, kultur och makt stärker mig i tron på film och kultur som bas för viktig samtal. Deltagarna fick som vanligt välja en filmscen för att förklara sig, denna gång om vad som skapat dem som människa och deras syn på samhället. 


 Helen valde en scen ur Brassed Off, där hennes fackliga engagemang startade. Nisha ur Äta, Sova, Dö som för henne visar bilden av dagens Sverige med klassklyftor och utanförskap men också vänskap. Olov ur 8 kvinnor, som hjälpt honom förstå alla människors särart och att inte döma någon ohörd. Gabriela valde ur Bridesmaids, den första film som visade henne vad det också kan vara att vara kvinna vid sidan av den snygga, smala och sexiga kvinnorollen. Lars slutligen valde en scen ur Breakfast Club, en film han som ensam tonåring i Kuwait såg om och om igen, i igenkänning av allas ensamhetskänslor. 

Det blev ett (för kort) roligt samtal om vad som behövs i kittet mellan vetenskaper, människor och politik. De var alla eniga om kulturens roll. Allt begripligt och engagerande för publiken tack var filmernas tydliga språk. På Handels har de till och med infört obligatoriska kulturämnen i ekonomexamen, vilket inte finns för ingenjörer, läkare, jurister eller lärare. Och att lärare på grundskolan och i Kulturskolorna inte ens kan få en fortbildning i att tolka och skapa rörlig bild insåg alla behöver åtgärdas. Svaret på hur det ska ske fick vi inte. Men vi får väl återkomma. 

Samma sak när jag var med i ett samtal efter Jessica Nettelbladts fina film MonaLisa Story. Där stod vi, de flesta experter på knark och kriminalitet (Karin Rågsjö, Björn Fries, Magnus Linton, Frid Peterson och Peter Söderlund, men så även jag och Jessica. Vi förenades att prata om samma sak tack vare filmen. Vi, och publiken, pratade om svåra samhällsfrågor, människovärde och vårdbehov. 


Almedalen innehåller också många andra personliga, korta och viktiga möten. Där fick jag också idéer. Resultatet hoppas jag kommer på ett Filmrum i höst…

Men innan dess semester. Jag körde från Almedalen och landade på södra Gotland där jag är på sommaren. De kommande dagarna hålls en kammarmusikfestival. Öppningen sker alltid vid havet. Jag låter några toner (ungefär så många som är tillåtet att sprida enligt URL) avsluta tjänsteåret. Semestern kan börja!

Olika sorters berättelser

15 Jun


Idag har vi blivit tagna till Gori, Stalins födelsestad, där vi träffat kvinnor från organsationen ”Union of wifes of invalids and lost warriors”. Dessa kvinnor!

Kvinnorna, som alla är flyktingar från Sydossetien antingen från konflikten 1991 eller kriget 2008, arbetar i organisationen för att öka kvinnors inflytande i fredsbyggande mellan Georgien/Sydossetien. De håller utbildningar, runda-bordssamtal och bilaterala möten mellan kvinnor från respektive sida för att öka kunskapen om konflikthantering och för att återskapa tillit mellan parterna. Deras berättelser om hur de försöker göra upp med sorg, skapa hopp om en framtid, påverka regeringen och samtidigt överleva ekonomiskt var djupt gripande. De vill försonas och gå vidare, och de vill inte att deras barn ska ärva ett kollektivt minne fyllt av hat. 

Så verkliga, smarta och klarsynta. Som har fått lämna allt och nu bor i bosättningar och får 17$/månad i flyktingstöd. Trots det bjöd de på en kulinarisk högtid, i det lilla huset hemma hos Nasi (längst till vänster på den översta bilden). Den verkliga berättelsens makt, det som är dokumentärfilmens styrka att kunna föra ut till fler, men som för oss på plats blev högst verklig. Vi satt bara 27 km från den Sydossetiska gränsen, men kände det avgrundslika avståndet. 


Därifrån till Stalin-museet. En annan berättelse om en maktfullkomlig man som broderade in sig själv i tyger och mattor, lät göra tavlor av sig med träintarsior, som förevigats i en krigsmiljö, och  en riktig rysk guide som rabblade hans storhet. 

Nedan till och med en bild på hans bil, han hade den i 11 år, mellan 1936-1947. Avdelningen för berättelser som inte är fullt lika gripande.

Vi har problem, vi har inga problem

14 Jun

Idag har varit kontrasternas dag. Den inleddes på morgonen med en politisk uppdatering av ambassadören Martina Quick med medarbetare på svenska ambassaden. Det politiska läget i Georgien präglas dels av att de är en ung demokrati (Sovjetstatens fall är trots allt bara för 25 år sedan), att de har en mycket stark ortodox kristen kyrka som mer och mer interagerar med staten, är ett land som är splittrat i utbrytarregioner med styren nära Putin, med minoriteter från grannländer, med IS-rekrytering i de fattigaste områdena som splittrar familjer. Och samtidigt. Ett land vars alla partier strävar efter medlemskap i EU och Nato, med partier som ändå försöker komma tillrätta med korruption och brist på socialt välfärdssystem. (Den som vill veta mer rekommenderas läsa bl.a.  Diana Janse, som skrivit om detta.) Med en nyrenoverad vacker stad med ett stort utbud av billiga och bra restauranger och affärer.

Summa summarum, ett land som vill närma sig väst i både  demokrati och reformer men som har långt kvar. Bland annat är den patriarkala strukturen så stark att de har haft långtgående tankar på att införa ett brott i brottskatalogen  som heter ”femicide”, alltså engelskans ord för mord (homocide) men där det ges en särskild betydelse att det gäller mäns våld mot kvinnor. Så vanligt är det nämligen.

Med det i åtanke förstår en att kvinnliga HBTQ-aktivister inte har det lätt. Nedan presenterar Natja (för övrigt flytande på svenska eftersom hon är djupt fascinerad av Bergmans kvinnoporträtt och har sett hans filmer gång på gång) och Eka ”Womens Initiative Supporting Group” (WISG). Nätverket arbetar främst för lesbiska, bi- och transpersoners rättigheter. Vi fick se dokumentärfilmer av Lia Jaqueli (i undre bilden tillsammans med oss andra) som hon gjort för att utbilda om både kvinnors rättigheter och sex/samlevnad. Krocken i ett land med stark kyrka och samtidigt en stark liberalisering blir fatal – man får inte prata om sex (som inte får ske före äktenskapet) samtidigt som aborter är legaliserat. Konsekvensen, menar Kvinna-till-Kvinna, har blivit ett användande av aborter för att slippa prata om preventivmedel. Film är ett sätt att kunna prata utan att bryta för mycket mot tabuer. HBTQ-frågor är över huvudtaget inte accepterat av samhället, en årlig fredlig demonstration av 100 stycken WISG-medlemmar för en månad sedan möttes av 20.000 motdemonstranter!



Efter det åkte jag till Georgian National Film Center tillsammans med ambassadören. Där mötte vi bland annat vice VD Zurab Maglashvili.


Jag fick också möta representanter för deras filmfestival och högre utbildning. Kontrasten blev stor när vi började prata jämställdhet. De hävdade alla bestämt att det var inget problem i Georgien, här  stöttar de mest kvinnor! Jag blev något förvånad och försökte luska i om det verkligen stämmer, efter allt jag förstått om kvinnans ställning i Georgien. De hävdade bestämt att jodå, så var det. Jag träffade sedan kvinnliga filmare och fick samma svar (nedan). Alla hävdade bestämt att fler kvinnor än män fick stöd.  Det kändes förstås lite konstigt att då berätta om hur vi arbetat med jämställdheten i Sverige när de inte ens behövt arbeta för det. Lena Ag, som hittat deras ”Filmåret 2014-2015” började under min dragning att räkna. När hon stillsamt påpekade för församlingen att de inte alls fick stöd jämställt, utan tvärtom ges 70% av stöden till män blev alla faktiskt chockade. Jag har varit med om det förut. ”Vi har inget problem” är lättare att säga om en låter bli att räkna.

Resultatet av mitt besök blev att jag fick insikt om filmens viktiga position i Georgien. De har filmer på A-festivaler nästan jämt, trots en liten stödfond och ett litet land. (Deras egen teori var att de under Sovjet-tiden blev duktiga på att berätta berättelser utan att skriva någon på näsan, annars blev de censurerade.) Och de vill mer. De har just fått igenom en produktionsrabatt på 25% som samproduktioner kan få, och de vill förstås gärna samproducera med Sverige.

De i sin tur insåg att de kanske visst hade ett problem med jämställdhet. Deras egen analys varför de inget förstått var att de kvinnliga filmarnas filmer var så mycket bättre (ex högre festivalnärvaro), så det kändes som att kvinnorna var fler. Men de insåg att de måste börja räkna…

Kvällen avslutades med en middag tillsammans med kvinnliga filmare i Martina Quicks residens. Återigen imponeras jag av hur ambassadörer verkligen hjälper svensk kultur, industri och inte minst mig genom sin professionalitet och gästfrihet. Tacksam ska jag nu gå och lägga mig.