Festivalveckor med förebilder 

21 Sep

Sommaren avslutades (eller, den har väl knappt avslutats än om en får döma av vädret) med sedvanlig intensiv festivalperiod.

I Venedig hade vi tre långfilmer, där närvarade jag inte, men Kasper Collins långa dokumentärfilm I Called Him Morgan fick fantastiskt mottagande fick jag både höra och läsa om. Att få fem stjärnor i The Guardian måste vara något slags rekord. Efter Venedig åkte Kasper med sin film till Toronto, där jag var och mötte såväl honom som Larry Thomas som är med i filmen.


Amanda Kernells Sameblod vann två fina priser i Venedig och fick ett fint mottagande även i Toronto.


Avslutningsvis visades Johannes Nyholms film Jätten både i Toronto och nu senast i San Sebastian. Även den fick ett väldigt fint mottagande. I San Sebastian flockades publiken efter visningen, teamet fick gå igenom ett hav av kameror och applåder. Mycket glada teammedlemmar bjöd sedan in till boule-turnering, filmen utspelar sig delvis vid en bouleturnering.


I Toronto såg jag till att faktiskt se annan film än den svenska. På tre dagar hann jag se sammanlagt elva filmer, och de flesta mycket bra. Att film speglar samtiden råder det ingen tvekan om när en får se film från hela världen. Kriget i Syrien kommer igen i dokumentärfilmerna, och spelfilmerna hanterar frågan om samhällets oförmåga, både nu och då, att integrera alla olika viljor i ett sammanhållet samhälle. Bland annat såg jag en brittisk film (The Journey) om fredsmäklandet mellan katoliker och protestanter på Nordirland 2006. Likheterna mellan dagens Brexit-England och motsättningarna mellan vissa kristna och muslimer är frapperande. Aldrig verkar vi lära oss. Men blandat med den hopplöshet som jag känner inför oförmågan till försoning så väcker andra delar av filmen hopp. Som i Surf Club Gaza, där inte bara killarna får surfa utan även en ung kvinna vars far trotsar kulturens påbud om slöja. Han klär ut sin dotter i havsbandet och låter henne surfa med håret flygande fritt. När hon kommer in till land igen skockas skolklasser med täckta flickor runt henne. Hur vågar hon? Hur får hon? Hur kan hon? Är det härligt?

Samma sak i den underbara dokumentären The Eagle Huntress. En ung mongolisk flicka bor i ett område med sin familj där de jagar med örn. Trots att kunskapen traditionellt alltid förs från far till son så trotsar flickans familj traditioner. Hon lärs upp till att bli den första kvinnliga örnjägaren någonsin, vid bara 13 års ålder. Samhället runt familjen förfasar sig, vilket de tar med ro. Och flickans talang är extraordinär.

Så otroligt inspirerande att det alltid finns de som trotsar regler och traditioner och vågar se nya möjligheter. Det är deras goda krafter som är svaret på dagens meningsmotsättningar. Vi behöver alla dessa modiga förebilder.

För att orka göra skillnad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: