Ni borde kolla asbest-nivån i Filmhuset, sade Katinka Farago idag. För tredje gången på fem månader höll vi en minnesstund för en kollega som gått bort i cancer. Jag hoppas hon inte har rätt.
Idag mindes vi Kristina Thunell. Kristina jobbade hos oss från 1975, och borde ha gått i pension för flera år sedan. Men hon älskade sitt jobb och alla i filmbranschen. Så hon höll sig kvar. Om någon månad skulle hon ha fyllt 70 år, och planen var att hon skulle gått i pension då.
Kristina var en generös, varm, skarp, humoristisk och medmänsklig människa. Katinka Farago berättade fint om hur Kristina tog hand både om branschen och om henne. Samma sak vittnade Charlotta Denward om. Charlotta som både var hennes kollega som konsulent, och sedan som hennes chef. Hennes nuvarande chef Kristina Börjeson hade letat i hennes dokumentmapp med korrespondens från 40 år på Filmhuset. Hur det i hennes första avtal stod ”vi hoppas det ska bli en angenäm upplevelse att arbeta tillsammans”. Så fint uttrycker vi oss inte längre, men en angenämare upplevelse än den vi alla fick med Kristina kan en inte begära. I mappen låg också en ny korrespondens, ett mail, från en ny ung producent. När hen förstod att Kristina avsåg att gå i pension lovordade hen henne, och förstod inte hur någon skulle kunna ta hennes plats. Kristinas svar blev lakoniskt: Vad roligt att jag varit till hjälp. Men det är det jag ser som mitt jobb, att finnas till för er.
Så var Kristina. Hon fanns till för alla. Vi fick en sista stund med henne idag. Och det kan jag tyvärr säga, att om en ska välja en arbetsplats att dö på så kan jag rekommendera Filminstitutet. Vi har nu skapat väldigt fina rutiner, det är å andra sidan den enda lilla glädjen när vi behöver ta farväl av så många kära kollegor.
Anna Serner 
Kommentera