Avslöjande

I mitt jobb får jag ofta frågan vilken film som är min favoritfilm. En omöjlig fråga.
Den bästa filmen är den som just i den tiden, i mitt liv, ger mig störst spegling av det som just då är viktigt för mig.
Jag kanske inte visste det, men den filmen berör mig för att jag hade något i mig som behövde hjälp att bearbetas.
Därför får vissa filmer ibland en överdrivet stor betydelse för mig.
Exempel är ”Breaking the waves”, av vissa ansedd som antifeministisk. För mig handlade den om en kvinnas frigörelse, och jag låg i skilsmässa.
En annan är ”I taket lyser stjärnorna”, säkert en tårdrypare för många, men för en ensamstående mamma vars största rädsla är att dö ifrån sitt barn var det en flodöppnare. Inte bara av tårar utan också av glädje för att barnet kan klara sig själv.
Men jag kommer aldrig svara på vilken film som är bäst eller sämst i år. Inte svensk film i varje fall. Kommer inte utnämna sämsta skådisen heller.
Men jag kan avslöja att jag aldrig har gillat Meryl Streep. När jag idag på morgonen såg henne i en bioannons insåg jag vilken film jag inte ska gå och se.
Jag ser om Palme-filmen istället.