Än finns det hopp

17 Mar

I fredags satt jag i en panel om den svenska barnfilmens status och framtid, i arrangemang av BUFF.

Jag berättade då om vår strategi internt (som bland annat finns i vår egen Handlingsplan för barn- och unga).

Vad gäller produktion av ny film ha vi de senaste två åren arbetat efter en strategi som har haft tre bärande element:

  • Säkerställ att det finns produktion på gång hela tiden i Sverige.
  • Försöka få publikdragande draglok
  • Ge mer pengar till varje film, både för att ge möjligheter till högre kvalitet men även för att lättare få in den ytterligare finansiering.

Man kan konstatera att vi redan kan se positiva resultat. Just nu är det nio barnfilmsproduktioner på gång. Som jag skrev i förra inlägget så är de av väldigt olika karaktär, vilket är roligt (bland annat vår första 3D-animerade barnfilm).

Vi har fått draglok i form av den senaste Sune-filmen som dragit 560 00 besökare, och vi har fått prisvinnande filmer. Förra året vann Isdraken ett antal priser (och har blivit såld till 9 änder tror jag) och i år hade vi 9 filmer i olika barn- och ungdomskategorier i Berlinale varav Eskil och Trinidad var med i Generation Kplus. I lördags fick vi också reda på att ECFA (European Childrens Film Association) har utsett Eskil & Trinidad som Bästa Europeiska barnfilm.

Vår egen omorganisation att ta bort barnfilmskonsulenten och istället öronmärka pengar till båda spelfilmskonsulenterna (som jag vet att en del är kritiska till) känns hittills väldigt bra. Alla konsulenter är numera engagerade i barnfilmen, aldrig tidigare har det pratats så mycket om den genren än nu internt. Vi kommer naturligtvis analysera denna omorganisation noga – så det inte bara är nyhetens behag. Men som jag beskrev i februari så arbetar nu hela Filminstitutet integrerat med barn- ungdomsfrågorna, jag tror det blir bra!

Jag tror det finns hopp alltså.

Så kände jag också efter att ha sett ”Den gröna cykeln” igår. Jag skulle säga att det faktiskt är en familjefilm, men jag är rädd att det mest är vuxna som vågar lägga biopengen på en Saudiarabisk film. (Det satt dock två tonårstjejer på vår föreställning, de lät nöjda efteråt.) Men alla borde se den, eftersom den åtminstone för mig var en riktig ögonöppnare.

Det är en humoristisk, lågmäld beskrivning över hur det är att som tjej och kvinna växa upp och leva i Saudiarabien. Den är verkligen politisk, men tar inte till agitativa toner. Det behövs inte, för man förstår så väl ändå. Det var första gången jag (tror att jag) förstod hur ett vardagsliv för en kvinna ser ut i Saudiarabien. Jag tror jag på riktigt förstod hur djupt olika våra kulturer är. Jag blev verkligen förfärad av hur kvinnor har det, men fick hopp av både den unga Wadjda´s mod och regissören Haifaa al-Mansour´s. Det sker nog förändring även där.

Det finns hopp, som sagt.

5 svar to “Än finns det hopp”

  1. Tomas Amlöv mars 17, 2013 den 10:19 e m #

    Isjakten? Ska det inte vara Isdraken? 9 länder låter inte så mycket, men det kanske det är? Vad ligger snittet på? (Sedan beror framgången naturligtvis på vilken typ av distribution filmerna får i dessa länder – och hur mycket dom säljs för).

    Ang. Saudiarbien så kan jag tipsa om eponine’s blogg. En svensk tjej som jobbar inom, den ganska mansdominerade fastighetsbranschen i Dubai – och bla skriver om en del projekt dom har i Saudi. Som tex här:
    eponine.se/?p=5296

  2. Anna Serner mars 18, 2013 den 6:03 f m #

    Tack – ja Isdraken ska det vara. Nu ändrat.

    Svårt att säga ett snitt, men vi har haft perioder när knappt någon film varit i produktion. Många har varit på idé-stadiet eller finansieringsstadiet, men fallit på grund av att andra finansiärer än vi inte funnits. Det var därför vi höjde vår insats, vilket har givit resultat.

    • Tomas Amlöv mars 18, 2013 den 4:55 e m #

      Jag tänkte mest på snittet av hur många länder filmerna säljs till. 9 länder låter, som sagt, inte så mycket för en barnfilm. Barnfilm generellt är en ganska tacksam exportvara (om den inte är för ”vågad” för mer konservativa länder) – jämfört med andra genrer som tex komedi är mer kulturellt bundna. Det finns väl iofs andra genrer så som action, crime och thriller som är ännu lättare att sälja internationellt (speciellt nu efter Millenium osv, när Sverige blivit lite av ett varumärke i dessa genrer).
      Jag reagerade mest på antalet då jag har svårt att se en försäljning till 9 länder som en framgång, om ställer det i relation till tex en film som Mats Helge Olssons Ninja Mission, som såldes till 54 länder – eller för den delen Män som Hatar Kvinnor, som väl sålts till närmare ett 30-tal. Min egen gissning skulle väl närmast vara att ett snitt för svensk film ligger någonstans runt 10 länder. Jag kanske har fel, men det känns ju som man borde ställa eventuella försäljningsframgångar i relation till snittet. 🙂

  3. Susanne Tiger mars 19, 2013 den 1:00 e m #

    Hej!

    Angående antalet länder som Isdraken har sålts till så var det 9 länder som har köpt den för biorelease, siffran har per idag höjts till 12 länder vilket är mycket bra. Om vi tittar på hur många länder den har sålts till när det gäller tv sändningar så är det betydligt flera bl a alla länder i Syd Amerika.

    Vänliga hälsningar
    Susanne Tiger
    Produktions controller på SFI

    • Tomas Amlöv mars 19, 2013 den 1:36 e m #

      Ok.Tack för informationen! Om biolansering i 12 länder anses mycket bra, vad är då snittet? Varför räknar man inte in TV-försäljningen direkt i statistiken? Produktionsstöden är väl, numer, plattformsoberoende?

Lämna ett svar till Susanne Tiger Avbryt svar