Än finns det hopp

I fredags satt jag i en panel om den svenska barnfilmens status och framtid, i arrangemang av BUFF.

Jag berättade då om vår strategi internt (som bland annat finns i vår egen Handlingsplan för barn- och unga).

Vad gäller produktion av ny film ha vi de senaste två åren arbetat efter en strategi som har haft tre bärande element:

• Säkerställ att det finns produktion på gång hela tiden i Sverige.
• Försöka få publikdragande draglok
• Ge mer pengar till varje film, både för att ge möjligheter till högre kvalitet men även för att lättare få in den ytterligare finansiering.

Man kan konstatera att vi redan kan se positiva resultat. Just nu är det nio barnfilmsproduktioner på gång. Som jag skrev i förra inlägget så är de av väldigt olika karaktär, vilket är roligt (bland annat vår första 3D-animerade barnfilm).

Vi har fått draglok i form av den senaste Sune-filmen som dragit 560 00 besökare, och vi har fått prisvinnande filmer. Förra året vann Isdraken ett antal priser (och har blivit såld till 9 änder tror jag) och i år hade vi 9 filmer i olika barn- och ungdomskategorier i Berlinale varav Eskil och Trinidad var med i Generation Kplus. I lördags fick vi också reda på att ECFA (European Childrens Film Association) har utsett Eskil & Trinidad som Bästa Europeiska barnfilm.

Vår egen omorganisation att ta bort barnfilmskonsulenten och istället öronmärka pengar till båda spelfilmskonsulenterna (som jag vet att en del är kritiska till) känns hittills väldigt bra. Alla konsulenter är numera engagerade i barnfilmen, aldrig tidigare har det pratats så mycket om den genren än nu internt. Vi kommer naturligtvis analysera denna omorganisation noga – så det inte bara är nyhetens behag. Men som jag beskrev i februari så arbetar nu hela Filminstitutet integrerat med barn- ungdomsfrågorna, jag tror det blir bra!

Jag tror det finns hopp alltså.

Så kände jag också efter att ha sett ”Den gröna cykeln” igår. Jag skulle säga att det faktiskt är en familjefilm, men jag är rädd att det mest är vuxna som vågar lägga biopengen på en Saudiarabisk film. (Det satt dock två tonårstjejer på vår föreställning, de lät nöjda efteråt.) Men alla borde se den, eftersom den åtminstone för mig var en riktig ögonöppnare.

Det är en humoristisk, lågmäld beskrivning över hur det är att som tjej och kvinna växa upp och leva i Saudiarabien. Den är verkligen politisk, men tar inte till agitativa toner. Det behövs inte, för man förstår så väl ändå. Det var första gången jag (tror att jag) förstod hur ett vardagsliv för en kvinna ser ut i Saudiarabien. Jag tror jag på riktigt förstod hur djupt olika våra kulturer är. Jag blev verkligen förfärad av hur kvinnor har det, men fick hopp av både den unga Wadjda´s mod och regissören Haifaa al-Mansour´s. Det sker nog förändring även där.

Det finns hopp, som sagt.