På hemväg från IDFA, Bryssel och Oslo kan jag summera 3,5 intensiva dygn. Men jag åker också hem stolt. Inte mindre än åtta svenskar filmer blev utvalda till IDFA i år, i världskonkurrens. I Bryssel fick jag stolt representera en Palme D’Or-vinnare, The Square, och en Prize Lux-vinnare, Sameblod. Och i Norge fick jag igen berätta om vårt svenska jämställdhetsarbete i filmvärlden. Ett arbete som de senare åren skapat en så hög kvalitet i svensk film att vi just har åtta filmer i IDFA och två filmer som fått några av Europas och världens finaste priser. Allt hänger ihop.
Men att besöka en dokumentärfilmsfestival är att också utsätta sig för obehagliga uppvaknanden. Många dokumentärfilmer skildrar livets gömda, ofta mörka, sidor. Jag brukar åka hem djupt berörd, och upprörd.
Så blir det även i år. Temat i de filmer jag såg var kriget i Syrien och Irak. Vad Daesh gör med dessa länder i religionens namn är så djupt upprörande. Jag började se den svenska filmen ”The Deminor”, av Hogir Horori och Shinwar Kamal. Vi följer en minröjare som riskerar sitt liv och sina lemmar för att skydda andras liv. Hans godhet skapar hopp. Men samma hopp grusas i den tyska filmen ”Of Fathers and Sons” av Talal Derki. En ex-irakier åker hem till sin by för att förstå hur några ens kan lägga ut minor. Vi får följa framför allt en kärleksfull pappa, som gullar med alla sina små söner mellan 1 och ca 8 år (han har många för han har flera fruar, kvinnor som aldrig syns i bild). Sönerna är uppkallade efter stora Talibanledare som Osama. Sönerna skickas till krigsskola innan de ens nått puberteten, och papporna lär dem allt om kriget och vilken frälsning världen ska få. Samma man som gullar med sina barn är stolt över att skicka samma barn in i döden för att rädda världen från amerikaner i första hand och alla icke-muslimer i andra. En fruktansvärd verklighet, som i sin parallellvärld i USA är fylld av lika hjärntvättade pappor som lär sina barn vapen och att hata alla muslimer. Ingen av dessa världar representerar alla pappor, och det är väl vårt enda hopp.
Mer hopp får jag förstås av att se Mika Gustafson, Olivia Kastebring och Christina Tsiobanelis dokumentärfilm om Silvana Imam, som fick sin världspremiär framför en entusiastisk publik. Det går att förändra utan vapen!
Jag fick också mer hopp av att följa Forumet. Där pitchas de filmer som förhoppningsvis ska få premiär om några år. När jag besökte Forumet för första gången 2011 var det bara ett par projekt med kvinnliga filmskapare.
I år öppnade hela Forumet med det starka norska projektet ”Self Portait” av Katia Högset, om en anorexiasjuk kvinnlig fotograf som nu bestämt sig för att överleva. Hon dokumenterar sin egen, och andras, utmaning att överleva genom sin stillbildskamera. Så starka bilder att jag inte kunde hålla tårarna tillbaka.
För mig var det de kvinnliga projekten som lyste klarast. Kanske för att några handlade om mänskliga rättigheter, som ”Writing with fire” av Sushmit Gosh och Rintu Thomas, om de indiska kastlösa kvinnorna som bestämt sig för att starta en alternativ nyhetskanal. Hur de framför allt motarbetas av kulturen att kvinnor inte ska bli för självständiga.
Det var också väldigt roligt att återse chilenskan Maite Alberdi. För 11 år sedan lyssnade jag på hennes lysande pitch av sin (andra) film ”La Once”. Då var hon den första kvinnliga regissören efter 20 män som fått pitcha. Då blev hon ifrågasatt för sin film, eftersom hon hade för lite erfarenhet (forskning visar att kvinnor väljs på erfarenhet, män på potential) för att finansiärerna skulle våga satsa på henne och hennes (tydligen) tveksamma projekt med kvinnor i fokus. Hon lyckades uppenbarligen till slut finansiera filmen och nu var hon tillbaka med sin fjärde film ”The Mole Agent”. Hon har filmat på ett äldreboende, både själv men också genom att utbilda en 92-årig man att agera spion av en riktig spionfirma. Med sina spionglasögon och spionpenna (båda utrustade med kamera) går The Mole Agent in bakom kulisserna. En humoristisk och kärleksfull film, som fick alla att skratta trots smärta även här förstås. Och denna gång ifrågasattes hon inte, alla verkade lita på att även detta blir en framgång (La Once blev nämligen det).
Jag kastade mig dag två till Bryssel för att prata på premiären av The Square. På plats var parlamentariker och kommissionärer och många andra politiker. Jag fick prata om vikten av film för ert öppet och demokratiskt samhälle, och behovet av stöd. De såg positiva ut, politikerna. Kanske kan de sluta nedmontera Kreativa Europa nu? Värt ett försök i varje fall, och med ett snabbtåg låg Bryssel inte mer än knappt två timmar bort. Centraleuropa var ordet!
Direkt från IDFA till Norge och Norska filminstitutets heldagsseminarium om jämställdheten inom filmen. Med känsla för det som skulle bli vår hetaste fråga just nu hade de redan i våras döpt seminariet till ”Lets talk about sex”.
Så det finns hopp, för ett mer jämställt filmberättande och förhoppningsvis för världen. Dokumentärer visar på svagheter som går att få bort, om vi kämpar på tillsammans. Alla med våra egna förutsättningar.
Anna Serner 
Kommentera