Missade vi en Beatles?

I den rådande situationen när Sverige gläds åt Searching for Sugarman och Malik Bendjelloul, har det uppstått rykten. Inte ovanligt när ett mästerverk har nått världen. Vem förstod dess storhet först, och vem sist? Och vem inte alls?

Det ryktas att Filminstitutet inte förstod alls och inte gav filmen stöd (bla Malin Roos i Expressen), men vid sidan av det har det uppkommit andra sanningar som att ”debutanter inte är önskvärda”. Martin Jönsson påstår detta i SvD och han får medhåll av två riktigt etablerade filmare som Stefan Jarl och Göran Gunér.

Jag förstår lockelsen i tanken att vi på Filminstitutet missade pärlan som nu tar världen med storm. Och jag förstår också vinkeln med regissören som håller på att gå i personlig konkurs för att genomföra sitt drömprojekt. Jag förstår till och med att det var så för Malik. Det värsta i den historien är inte bara att Malik hade det så, utan att det tyvärr är vardag för de flesta svenska dokumentärfilmare (och många övriga filmare också).

I verkligheten fick Malik ett mycket stort utvecklingsstöd, och i slutändan ett produktionstöd som är ett av de tio högsta vi någonsin givit till en lång dokumentär. 2,3 miljoner samt därefter ytterligare stöd för lanseringen inför Sundance, svensk biopremiär och Oscar. Sammanlagt stod Filminstitutet för 56% av den svenska finansieringen. Men vägen från idé till utbetalat produktionsstöd var lång och mödosam för Malik, det är den för dokumentärfilmare. Jag tycker det är bedrövligt att det är så, men vi kan bara konstatera att så ser vardagen ut.

Det beror på en underfinansierad bransch, och på att många filmer också tar tid att slutföra. Så den långa tiden kanske inte går att göra så mycket åt alla gånger, men att det ska vara så underfinansierat är inte acceptabelt. Just därför har vi fr o m 1 januari 2013 ökat potten för dokumentärfilm från 12 till 20 miljoner. Och vi har öronmärkt 8 miljoner för långa dokumentärer. Till skillnad från tidigare garanterade 12 miljoner till dokumentären är det nu alltså 28 miljoner garanterade.

Vi försöker alltså stärka dokumentären, även om Stefan Jarl och Göran Gunér har rätt i att man skulle önska en ytterligare konsulent. (Vilket filmavtalets begränsningar förhindrar oss att ha, se min dialog med Hynek Pallas.) Vi kommer presentera hur vi ser på saken i Göteborg på GIFF den 26 januari.

Men jag förstår inte varför man vill etablera en sanning i att debutanter inte är önskvärda. Jag tror Martin Jönsson missuppfattat Filmavtalets krav på en etablerad producent, som att debutanter inte kan få stöd. Det kravet rör för det första producenter och för det andra inte dokumentärer. För det tredje var Malik just debuterande och är beviset på att det visst går. Andra bevis på det 2012 är Gabriella Pichler(Äta, Sova, Dö) och Axel Petersén (Avalon), och i går hade bland annat Lisa James Larsson (Ego) premiär. (Sedan har kvinnor det svårare av andra skäl, men det berör jag så mycket i övrigt i bloggen, så jag lämnar det spåret här.) Vi ger ca 30% av vårt stöd till debutanter. Vissa hävdar att det är för mycket, men att debutanter inte skulle vara önskvärda har jag aldrig hört. Som sagt, att Martin Jönsson inte kan hela vårt stödsystem, som onekligen är snårigt, kan jag ha viss förståelse för (även om rubriken borde tarvat lite mer journalistisk forskning) men att Stefan Jarl och Göran Gunér hävdar detsamma förstår jag inte alls faktiskt. Men det är ju skönt att de har fel.

Stefan Jarl och Göran Gunér har sedan en mängd synpunkter varav jag gärna skriver under på att biografmonopolet utgör ett stort problem för filmares möjligheter för att få ut film på marknaden. Man kan ha åsikter på om det är rimligt att bara distributörer kan söka lanseringsstöd eller att vi kräver distributör, men huvudsaken är att vi och filmavtalets parter är måna om att filmen ska nå en publik (ibland bred och ibland en smal) och att det finns med i planen för filmen.

Men jag undrar varifrån de fått idén att vi har ett tak på 11 miljoner i produktionsstöd? Jag tycker visserligen att 11 miljoner är mycket pengar, nu när Automatstödet införs och halverar konsulenternas budgetar, men jag kan mycket väl tänka mig att konsulenterna kan komma att ge högre stöd. Det skedde i samband med Simon och Ekarna, 2011, som fick 12 miljoner till exempel. Helt enkelt. Vi har inga sådana tak, varken på utvecklingsstöd eller produktionsstöd.

Man kan ha mycket åsikter om Filmavtalet och om oss. Men om man fäktar vilt får man väl ändå ta reda på lite fler fakta, vare sig man är journalist eller filmarbetare? Jag förstår att framför allt filmarna är oroade för en hård tid att få stöd, men själv är jag som sagt mest oroad över vad Automatstödet får för konsekvenser för både kvalitet och mångfald.

Annars är jag just nu mest väldigt glad för Malik Bendjellouls skull. Han har, trots att han är debutant och trots en mödosam process, skapat en film som världen älskar. Det är verkligen fantastiskt!